Jag har insett att det inte går att kriga om uppmärksamheten längre på sociala medier. Att driva blogg kräver att man skriver om saker som avslöjar allting in på skinnet. Dessutom måste man skriva nästan varje dag. Somliga har det behovet, men det har inte jag alls numera. Som medieperson och medie-samhällslärare tycker jag det däremot är viktigt att ha en plattform där man kan sprida olika budskap utifrån mina intressen.
Det kommer hända en del med denna sida under 2015. Det kommer bli en mer renodlad fotosida där bilderna kommer ta mera plats och det kommer bli mer struktur i min historia som fotograf. Jag har sagt det tidigare, det kommer bli en fotoutställning inom en snar framtid. Men jobbet att hitta rätt bilder, göra ett bra urval och restaurera gamla negativ tar oerhört mycket tid och kraft. Mixen mellan gamla analoga och digitala bilder kommer bli spännande, framförallt rent kvalitetsmässigt. Vad som är ett bra foto är definitivt inget som har att göra med enbart rätt utrustning. Det handlar fortfarande om känslan, ljuset och kompositionen.
Till alla som följer mig här, på Facebook under mitt arbetsnamn FotoRoddan och alla vänner på övriga Facebook - då vill jag framföra en riktigt god fortsättning. Hoppas du hade en skön jul.
Hoppas du får ett fantastiskt 2005, det ska jag ha och kommer fira lite för mig själv att jag den 30 januari inträder i medelåldern. 50 år är förstås stort på många sätt, men jag kommer nog aldrig känna mig så gammal i sinnet. Däremot hänger inte riktigt kroppen med längre, men det får man ta. Så det blir att uppsöka en PT och satsa på hälsan så kroppen hänger med. Men en större fest blir det på vårkanten när man kan vara ute.
Jag börjar fira med ett besök till London den 17/1 då jag ska bevittna mina barndomshjältar Queen som gästas av Adam Lambert på nya O2 Arena inför 20 000 personer två kvällar.
Gott Nytt År! :-)
FotoRoddan
(Magnus)
lördag 27 december 2014
måndag 22 september 2014
Fotoupplevelser vi tar för givet - kommunikatörens födelse...
Utan kameran hade jag nog glömt mer än hälften av mina konsert- och eventupplevelser. T.o.m. när jag egentligen inte hade ett uppdrag som fotograf, kunde jag inte låta bli att smuggla in en liten kamera i fickan. Eller snarare, det var för att dokumentera runt omkring när vi var ute på uppdrag/events som radiostation. Men då var det ofta mycket krångligare att få ordning på bilderna. Stationens kamera var ofta på vift och hamnade i någon av säljarnas bil, eller så hade någon programledare glömt att byta till ny film, eller glömt att ladda den.
Tar vi idag för givet...
En tid utan smartphones känns nästan som stenåldern idag. Tänk vad mycket lättare det hade varit på 1980-90-talet med en smartphone när kändisarna dök upp, eller när vi skulle uppdatera radiostationens hemsida när vi varit ute på fältet. Internet var ju fortfarande relativt nytt, inte minst när det gällde kompetens att html-koda och förstå en webbsidas uppbyggnad. Då var vi på uppdrag och skulle locka radiolyssnare med att dela ut nya produkter (sponsring/reklamavtal) som läsk, hälsodrycker, godis, olika varor/prylar m.m. Vi hade ofta fina tävlingar med fina priser. Ibland hände det att vi tävlade ut en bil, och då var förstås intresset jättestort att besöka oss på plats.
Programledarjobbet var så mycket mer. Man skulle vara representabel (rätt klädd, se ovan) och representera företaget som kunde sälja radioprodukten. Inte bara för att locka lyssnare, vi skulle också underhålla nuvarande reklamkunder, samt locka potentiella kunder och företag. En fantastisk skola i socialkompetens. Tänk om det hade funnits Facebook när detta skedde i slutet på 1990-talet. Vi hade snabbt kunnat visa var vi befann oss och kunde rapportera direkt även via sociala medier (om lyssnarna inte hade tillgång till en radio). Tänk vad vi tar detta för givet idag.
Kommunikatören föddes på riktigt...
Rollerna inom denna kommersiella mediabransch har idag helt förändrats. Då i den kommersiella radions begynnelse var det tydligt vem som var programledare, reporter, konfrencier, jingle/reklamproducent, säljare, tekniker, eventansvarig, webbansvarig, målgruppsanalytiker m.m. Kompetenserna har helt flutit ihop och du ska idag bemästra det mesta. Jag skulle vilja påstå att rollen utmynnade i födelsen av den riktiga "kommunikatören". De senaste tio åren har just betoningen "kommunikatör" blivit alltmer på modet när man inom olika branscher söker en oerhörd bredd hos den som ska vara företagets röst utåt.
Informatören har ofta varit rösten utåt inom företag, myndigheter etc. Men då handlade det väldigt sällan om teknisk kompetens, eller att man fick sitta ner och lära sig olika programvaror för att skapa olika dokument som skulle publiceras. Idag tar man detta för givet (förutom att vara välformulerad ut mot olika nätverk, medier och företag).
Vare sig du står bakom en mikrofon och presenterar ett programinnehåll - till att vara på fältet och representera företaget, fotografera och vara journalist. Det är här som den verkliga kommunikatören föddes. Vi programledare skaffades oss en helhetsbild som idag är helt nödvändigt för att förstå potentialen med ett medienätverk och vad det innebär att nå ut till potentiella mottagare.
Tar vi idag för givet...
En tid utan smartphones känns nästan som stenåldern idag. Tänk vad mycket lättare det hade varit på 1980-90-talet med en smartphone när kändisarna dök upp, eller när vi skulle uppdatera radiostationens hemsida när vi varit ute på fältet. Internet var ju fortfarande relativt nytt, inte minst när det gällde kompetens att html-koda och förstå en webbsidas uppbyggnad. Då var vi på uppdrag och skulle locka radiolyssnare med att dela ut nya produkter (sponsring/reklamavtal) som läsk, hälsodrycker, godis, olika varor/prylar m.m. Vi hade ofta fina tävlingar med fina priser. Ibland hände det att vi tävlade ut en bil, och då var förstås intresset jättestort att besöka oss på plats.
 |
| Året var 1997 när Hit FM och Biostaden i Kalmar bjöd på premiärvisning av nya Bondfilmen "Tomorrow Never Dies". Alla på stationen var festklädda. Här sitter jag på motorcykel i smoking. (Har ingen aning vad det var för motorcykel som en lokal sponsor hade kört fram). |
Programledarjobbet var så mycket mer. Man skulle vara representabel (rätt klädd, se ovan) och representera företaget som kunde sälja radioprodukten. Inte bara för att locka lyssnare, vi skulle också underhålla nuvarande reklamkunder, samt locka potentiella kunder och företag. En fantastisk skola i socialkompetens. Tänk om det hade funnits Facebook när detta skedde i slutet på 1990-talet. Vi hade snabbt kunnat visa var vi befann oss och kunde rapportera direkt även via sociala medier (om lyssnarna inte hade tillgång till en radio). Tänk vad vi tar detta för givet idag.
Kommunikatören föddes på riktigt...
Rollerna inom denna kommersiella mediabransch har idag helt förändrats. Då i den kommersiella radions begynnelse var det tydligt vem som var programledare, reporter, konfrencier, jingle/reklamproducent, säljare, tekniker, eventansvarig, webbansvarig, målgruppsanalytiker m.m. Kompetenserna har helt flutit ihop och du ska idag bemästra det mesta. Jag skulle vilja påstå att rollen utmynnade i födelsen av den riktiga "kommunikatören". De senaste tio åren har just betoningen "kommunikatör" blivit alltmer på modet när man inom olika branscher söker en oerhörd bredd hos den som ska vara företagets röst utåt.
Informatören har ofta varit rösten utåt inom företag, myndigheter etc. Men då handlade det väldigt sällan om teknisk kompetens, eller att man fick sitta ner och lära sig olika programvaror för att skapa olika dokument som skulle publiceras. Idag tar man detta för givet (förutom att vara välformulerad ut mot olika nätverk, medier och företag).
Vare sig du står bakom en mikrofon och presenterar ett programinnehåll - till att vara på fältet och representera företaget, fotografera och vara journalist. Det är här som den verkliga kommunikatören föddes. Vi programledare skaffades oss en helhetsbild som idag är helt nödvändigt för att förstå potentialen med ett medienätverk och vad det innebär att nå ut till potentiella mottagare.
 |
| Radio Match var ofta ute på fältet i Kalmar och Karlskrona med omnejd. Här syns jag (till höger) tillsammans med Mattias Nilsson (idag programledare SR i Blekinge). Detta är från en konsert i Karlskorna med Björn Skifs. Några fans ville också vara med... |
torsdag 14 augusti 2014
Välkommen till FotoRoddan på FB
Det kan tyckas märkligt, varför ska jag ha ytterligare en sida på Facebook när jag har en egen blogg/hemsida. Anledningen är helt enkelt att jag tycker det är enklare att enbart fokusera på mina bilder på en sida, där kan allting samlas på ett ställe. Men min vanliga Facebook adress finns tillgänglig inom samma forum.
FotoRoddan kommer fokusera mer på bilden som konstnärligt och poetiskt medium. Framförallt ligger fokus på svartvita bilder. Jag personligen älskar mer dramaturgin som blir med svartvitt och Film Noir-känslan. En riktig hemsida med enbart fokus på fotografering ligger längre fram i mina planer och är också en konstnadsfråga för att den ska bli så proffsig som möjligt. Den kommer sättas upp under 2015 när jag ska visa upp ett antal av mina bilder i en utställning (funderingar pågår var den ska äga rum).
Faktabilder som konsert/livefotografi är ett brett spektrum - där bilderna kan utvecklas till både prosa och poesi. Vilket betyder att bilder inte enbart beskriver faktiska händelser som beskrivande. De kan även föras in i ett personligt medium där experimenterande med bilderna kan skicka flera visuella budskap riktat mot estetiska upplevelser. Detta ligger nära mitt yrke som pedagog inom media/bild/kommunikation.
Med andra ord, välkommen till FotoRoddan:
https://www.facebook.com/pages/FotoRoddan/843974085615069
 |
| Doug Seegers på Carlas Café i Näsby på Öland i Juli 2014 |
FotoRoddan kommer fokusera mer på bilden som konstnärligt och poetiskt medium. Framförallt ligger fokus på svartvita bilder. Jag personligen älskar mer dramaturgin som blir med svartvitt och Film Noir-känslan. En riktig hemsida med enbart fokus på fotografering ligger längre fram i mina planer och är också en konstnadsfråga för att den ska bli så proffsig som möjligt. Den kommer sättas upp under 2015 när jag ska visa upp ett antal av mina bilder i en utställning (funderingar pågår var den ska äga rum).
Faktabilder som konsert/livefotografi är ett brett spektrum - där bilderna kan utvecklas till både prosa och poesi. Vilket betyder att bilder inte enbart beskriver faktiska händelser som beskrivande. De kan även föras in i ett personligt medium där experimenterande med bilderna kan skicka flera visuella budskap riktat mot estetiska upplevelser. Detta ligger nära mitt yrke som pedagog inom media/bild/kommunikation.
Med andra ord, välkommen till FotoRoddan:
https://www.facebook.com/pages/FotoRoddan/843974085615069
söndag 10 augusti 2014
Bilden som Kommunikation (Fotoalbumet) del1
Efter en lång skön sommar och ett välbehövligt lov från skolan snurrar tankarna kring alla intryck och foton jag exponerat. Inte minst efter Kalmar Stadsfest som firade 10 år i år. Det slår mig fortfarande hur viktigt fotograferandet är för min sinnesfrid. Jag märker mer och mer att kameran har blivit en del av mig själv, det har blivit terapi och att sökaren har fått ett eget liv. Då pratar jag om min systemkamera (tänker inte gå in på vilket märke som är bäst, för det handlar mer om vad man blivit bekväm med när man fotat i många år). När ljusförhållandena är goda, då fungerar en bra mobiltelefon som iPhone4s (som bilden under på stranden). Men du får inte skärpdjupet eftersom mobilkameran fotar med en för öppen bländare (2.8). Normalt behövs minst (16 eller 22) så objektivet kan fokusera längre.
Men när högdagrarna slår hårt från solen, eller det är snålt med ljus - då är systemkameran överlägsen, för då slipper man det höga bruset när man drar upp bilden i storlek. Inte minst kan systemkameran rädda ett viktigt "ögonblick för stunden". Speciellt som undertecknad fotar artister på en scen när ljuset och rörelsen är snabbare än ögat.
Bilder i tid och otid...
Men intressant är att dagens generation verkar mer bekväm med att fota i tid och otid. Det mesta ska dokumenteras och även geografiskt taggas vi så omgivningen och bekanta vet var man varit och med vem. Nästan allting har blivit vad gemene man förr kallade "ett Kodak moment". Nu är det kanske "ett Instagram moment", eller "ett smartphone moment"..?? Men BILDEN (inte "kortet" som många tyvärr slarvigt uttrycker det) är ett kommunikationsmedel som vi nu tagit så för givet att det blivit snabbmat.
Fotoalbumet ett minne blott..?
Förr framkallade vi "kort" som blev ett minne som hamnade i fotopärmar. Vi tog fram dessa bilder, skrev under bilderna minnestexter och diskuterade resor, födelsedagar, släktträffar och speciella händelser. Jag kan ha fel, men jag ser och hör nästan aldrig någon som gör detta längre. Det som samlar vänner och familj vid högtider. Egentligen är möjligheten till just detta långt mycket enklare idag än när vi lämnade in en fotorulle där massor av bilder fick kastas p.g.a av dåliga exponeringar. Vi skulle leta upp fotoalbum i butiken, som var smidiga med plastfickor, eller snygga kartongblad där vi kunde klistra in våra älsklingsbilder. Idag kan vi snabbt göra ett urval, ladda upp bilderna på en site där proffslabb kan skriva ut bilderna på några timmar direkt hem i brevlådan. Kvalitén är dessutom helt fantastisk.
Dessutom kan du skapa otroliga fotoalbum både digitalt och som en fysisk kopia som blir en professionell fotobok. Kostnaden är inte speciellt hög med tanke på den snygga layouten och kvalitén. Här är en länk för dig som är intresserad:
http://www.myphotobook.se/skapa-eget-fotoalbum/
Ögonblick som sen försvann...
Fotandet har i vilket fall nått en nivå i vårt samhälle som slår det mesta. Men min oro är att många fantastiska ögonblick inte hamnar mer än i telefonen och av misstag raderas bort p.g.a. platsbrist på den inbygga hårddisken. Den unga/gamla generationen laddar förhoppningsvis upp bilder på en hårddisk, för det är trots allt en viktig del av livet som hamnar där. Men som jag hört och sett, blir de liggande på hårddisken, eller deletas i all stress. Eller så försvinner bilderna när datorn lägger av och vi inser att backupen aldrig gjordes....
Eller så delas bilderna på sociala medier och skapar vår livslinje där allting delas för hela världen... Så det kanske så det är... Facebook och Instagram har blivit vår tids fotoalbum? Allting lever i Cyberspace (så länge vi är uppkopplade på Internet). Självklart är detta smidigt, eftersom våra liv delas genom jobb och kontaktnät och då finns allting tillgängligt att snabbt förmedla om någon behöver se vad du/jag har gjort.
Inga fysiska bevis...digital karaktär
Men det innebär med andra ord att, rent hypotetiskt, om jag försvinner i morgon, så finns inget fysiskt avtryck i mitt hem, inga nya bilder under smartphone-generationen, ingenting att visa upp för eftervärlden. Vi är alltså utlämnade till att vara en digital person som enbart existerar genom en digital plattform som de flesta kan få tillgång till. Vi lever med andra ord som en digital karaktär som om man hårdrar det kan försvinna i ett ögonblick om man vet verktygen för hur man deletar digital information på nätet. Men det vet vi ju är ganska svårt, eftersom länkar på Google lever kvar, trots att de är borttagna. Facebook är ju mer eller mindre en mardröm att lämna och där ifrågasätts man ju om man vill ta bort allting som har laddats upp.
Var rädd om bilden/fotot...
Copyrightdelen att bilder numera har blivit Facebook enterprises egendom är något jag kommer ta upp på min blogg längre fram. Hur ligger det till egentligen? En sak är säker, om jag har bilder som jag är rädd om, som kan utnyttjas i ett kommersiellt syfte, då är det självklart att de ska vara copyrightade med mitt namn. Bilden som kommunikation har genomgått en stor förändring, och i del 2 ska jag ta upp kvalitetsperspektivet och jämföra hur en bild kan förmedla så mycket mer än vad vi faktiskt ofta inte tänker på (eller kanske snarare, vad vi orkar tänka på). Det är lätt att vi tar foto och bilden för given. Men det är så mycket mer för att vi ska förstå vår samtid.
Men när högdagrarna slår hårt från solen, eller det är snålt med ljus - då är systemkameran överlägsen, för då slipper man det höga bruset när man drar upp bilden i storlek. Inte minst kan systemkameran rädda ett viktigt "ögonblick för stunden". Speciellt som undertecknad fotar artister på en scen när ljuset och rörelsen är snabbare än ögat.
 |
| En filosofisk ställning från badstolen. Ser inbjudande ut för den som gillar att bada. Kalmarsundsbadet blev säkert årets populäraste badplats i Kalmar. Fast det känns som att sitta i Kalmars största sandlåda. Hade föredragit gräs och mindre sand om jag fått välja. |
Men intressant är att dagens generation verkar mer bekväm med att fota i tid och otid. Det mesta ska dokumenteras och även geografiskt taggas vi så omgivningen och bekanta vet var man varit och med vem. Nästan allting har blivit vad gemene man förr kallade "ett Kodak moment". Nu är det kanske "ett Instagram moment", eller "ett smartphone moment"..?? Men BILDEN (inte "kortet" som många tyvärr slarvigt uttrycker det) är ett kommunikationsmedel som vi nu tagit så för givet att det blivit snabbmat.
Fotoalbumet ett minne blott..?
Förr framkallade vi "kort" som blev ett minne som hamnade i fotopärmar. Vi tog fram dessa bilder, skrev under bilderna minnestexter och diskuterade resor, födelsedagar, släktträffar och speciella händelser. Jag kan ha fel, men jag ser och hör nästan aldrig någon som gör detta längre. Det som samlar vänner och familj vid högtider. Egentligen är möjligheten till just detta långt mycket enklare idag än när vi lämnade in en fotorulle där massor av bilder fick kastas p.g.a av dåliga exponeringar. Vi skulle leta upp fotoalbum i butiken, som var smidiga med plastfickor, eller snygga kartongblad där vi kunde klistra in våra älsklingsbilder. Idag kan vi snabbt göra ett urval, ladda upp bilderna på en site där proffslabb kan skriva ut bilderna på några timmar direkt hem i brevlådan. Kvalitén är dessutom helt fantastisk.
Dessutom kan du skapa otroliga fotoalbum både digitalt och som en fysisk kopia som blir en professionell fotobok. Kostnaden är inte speciellt hög med tanke på den snygga layouten och kvalitén. Här är en länk för dig som är intresserad:
http://www.myphotobook.se/skapa-eget-fotoalbum/
Ögonblick som sen försvann...
Fotandet har i vilket fall nått en nivå i vårt samhälle som slår det mesta. Men min oro är att många fantastiska ögonblick inte hamnar mer än i telefonen och av misstag raderas bort p.g.a. platsbrist på den inbygga hårddisken. Den unga/gamla generationen laddar förhoppningsvis upp bilder på en hårddisk, för det är trots allt en viktig del av livet som hamnar där. Men som jag hört och sett, blir de liggande på hårddisken, eller deletas i all stress. Eller så försvinner bilderna när datorn lägger av och vi inser att backupen aldrig gjordes....
Eller så delas bilderna på sociala medier och skapar vår livslinje där allting delas för hela världen... Så det kanske så det är... Facebook och Instagram har blivit vår tids fotoalbum? Allting lever i Cyberspace (så länge vi är uppkopplade på Internet). Självklart är detta smidigt, eftersom våra liv delas genom jobb och kontaktnät och då finns allting tillgängligt att snabbt förmedla om någon behöver se vad du/jag har gjort.
Inga fysiska bevis...digital karaktär
Men det innebär med andra ord att, rent hypotetiskt, om jag försvinner i morgon, så finns inget fysiskt avtryck i mitt hem, inga nya bilder under smartphone-generationen, ingenting att visa upp för eftervärlden. Vi är alltså utlämnade till att vara en digital person som enbart existerar genom en digital plattform som de flesta kan få tillgång till. Vi lever med andra ord som en digital karaktär som om man hårdrar det kan försvinna i ett ögonblick om man vet verktygen för hur man deletar digital information på nätet. Men det vet vi ju är ganska svårt, eftersom länkar på Google lever kvar, trots att de är borttagna. Facebook är ju mer eller mindre en mardröm att lämna och där ifrågasätts man ju om man vill ta bort allting som har laddats upp.
Var rädd om bilden/fotot...
Copyrightdelen att bilder numera har blivit Facebook enterprises egendom är något jag kommer ta upp på min blogg längre fram. Hur ligger det till egentligen? En sak är säker, om jag har bilder som jag är rädd om, som kan utnyttjas i ett kommersiellt syfte, då är det självklart att de ska vara copyrightade med mitt namn. Bilden som kommunikation har genomgått en stor förändring, och i del 2 ska jag ta upp kvalitetsperspektivet och jämföra hur en bild kan förmedla så mycket mer än vad vi faktiskt ofta inte tänker på (eller kanske snarare, vad vi orkar tänka på). Det är lätt att vi tar foto och bilden för given. Men det är så mycket mer för att vi ska förstå vår samtid.
lördag 26 juli 2014
Svensktoppen nästa - ett trångt nålsöga
Det har varit en fullspäckad fotosommar med flera jobb för Barometern (förutom lite semester och flera dagars målning på huset). Efter min medverkan i Svensktoppen nästa den 10 juli fick jag bli åskådaren och fotografen. Finalen den 24/7 hade jag ändå inte räknat med att komma med i. Min inre röst kände tidigt att en Euro-Disco låt med 90-tals influenser och på engelska med en rätt banal text inte riktigt hörde hemma i en lokal tävling där "svensk modern pop" ligger mer i tiden.
Vad gör en vinnarlåt?
Det som gjorde mig besviken vara att framträdandet på Larmtorget kändes rätt meningslöst när det inte var något viktigt kriterie i juryns motivering. Det är först och främst låten som är i centrum (inget fel med det, för det är den som räknas). Här hyrde jag in två proffsdansare för att göra det lite mer intressant på scenen. Jag tyckte det kändes bra och att mina danstjejer hade gjort ett bra jobb. Men att tävla i musik insåg jag än en gång att det är omöjligt. Speciellt som att det inte finns ett koncept för vad som gör en vinnarlåt? Vet någon det egentligen? Är helt övertygad om att en jury aldrig vet det förrän man hör de tävlande låtarna. Då blir de tvungna att välja. Men det är svårt att tävla mot ett antal unga förmågor som har låtar som ligger i tiden.
Att Kalle Johansson från Bergkvara skulle vinna var inte helt otippat. Jag är ju själv på Stage4you och jobbar där Kalle går i skolan. Jag visste ju att han hade en bra låt och att han är en "up coming postar". Med en låt som Thomas TK Karlsson hade skrivit som luktade både Oskar Linnros, Markus Krunegård, Håkan Hellström och Ted Gärdestad - då blir det inte så svårt att inse vad SR P4:as jury väljer.
Ett nålsöga...
Men det är ett trångt "nålsöga" alla tävlande ska ta sig igenom för att först bli uttagen bland ett hundratal bidrag. Att sen komma till deltävlingarna (18 st.), följt av andra chansen (om man inte går till final direkt) och final (7 finalister). Men att Kalles låt nu har vunnit innebär egentligen ingenting, för det finns inga garantier att den ens går till den stora finalen i Göteborg på Liseberg. Att bli en av åtta utvalda låtar från P4 stationerna i hela Sverige är inte lätt när en Stockholmsjury sitter och väljer. Jag kan inte låta bli att tycka, så mycket talang och duktiga artister med bra låtar, som aldrig egentligen kommer så mycket längre med sina bidrag.
Att göra en proffsig produktion som kostar både tid och pengar för att ens bli en uttänkt kandidat till P4:as tävling är ett tufft pris för att nå ut. Exponeringen av en låt kanske stärker ditt namn, men det ger inga pengar i plånboken när låten ändå läggs ut på sociala medier, YouTube etc. Men drivkraften att göra musik och att synas är fortfarande starkt och det utnyttjar givetvis olika arrangörer av musiktävlingar.
Lite tips till arrangörerna
Roddan Roxx, mitt alter ego hade i alla fall kul en sommar. Förväntningarna var inte stora (min låtskrivare Mark Tysper hade inga förväntningar alls). Men snälla arrangörer av Svensktoppen nästa. För att skapa lite mer cred och framförallt lite mer respekt hos de tävlande. Samla gärna alla deltagare i delfinalerna i fortsättningen (18 st) som får träffas innan och mingla. Bjud på en liten förfest så vi artister får känna oss lite utvalda och fotosession. Gör också andra chansen lite mer lockande där de som tävlar får var med i urvalet så det blir lite spänning. Jag hade ingen aning om hur och när de som fick en andra chans fick reda på detta. Bättre kommunikation med de tävlande. Och snälla, ha en livejury som syns under deltävlingarna, det höjer också värdet av att tävla. Bra jurymedlemmar som kan motivera live höjer också underhållningsvärdet. Publiken hade ju inte aning, förutom Anna Olofsson som kom och snackade efter deltagarna hade uppträtt.
Det positiva i år var framförallt att standarden på låtarna och deltagarna har höjts rejält på den korta tid tävlingen har existerat. Ett stort tack givetvis till den eminenta "husorkestern" med Brevestedt & Co som levererade starkt i alla bidragen. Hoppas nu Kalle går till final på Liseberg, då kanske det kan bli en hit på riktigt. :-)
Vad gör en vinnarlåt?
Det som gjorde mig besviken vara att framträdandet på Larmtorget kändes rätt meningslöst när det inte var något viktigt kriterie i juryns motivering. Det är först och främst låten som är i centrum (inget fel med det, för det är den som räknas). Här hyrde jag in två proffsdansare för att göra det lite mer intressant på scenen. Jag tyckte det kändes bra och att mina danstjejer hade gjort ett bra jobb. Men att tävla i musik insåg jag än en gång att det är omöjligt. Speciellt som att det inte finns ett koncept för vad som gör en vinnarlåt? Vet någon det egentligen? Är helt övertygad om att en jury aldrig vet det förrän man hör de tävlande låtarna. Då blir de tvungna att välja. Men det är svårt att tävla mot ett antal unga förmågor som har låtar som ligger i tiden.
 |
| Kalle Johansson en glad vinnare av årets upplaga av Svensktoppen nästa. Foto: Magnus Roudén |
Att Kalle Johansson från Bergkvara skulle vinna var inte helt otippat. Jag är ju själv på Stage4you och jobbar där Kalle går i skolan. Jag visste ju att han hade en bra låt och att han är en "up coming postar". Med en låt som Thomas TK Karlsson hade skrivit som luktade både Oskar Linnros, Markus Krunegård, Håkan Hellström och Ted Gärdestad - då blir det inte så svårt att inse vad SR P4:as jury väljer.
Ett nålsöga...
Men det är ett trångt "nålsöga" alla tävlande ska ta sig igenom för att först bli uttagen bland ett hundratal bidrag. Att sen komma till deltävlingarna (18 st.), följt av andra chansen (om man inte går till final direkt) och final (7 finalister). Men att Kalles låt nu har vunnit innebär egentligen ingenting, för det finns inga garantier att den ens går till den stora finalen i Göteborg på Liseberg. Att bli en av åtta utvalda låtar från P4 stationerna i hela Sverige är inte lätt när en Stockholmsjury sitter och väljer. Jag kan inte låta bli att tycka, så mycket talang och duktiga artister med bra låtar, som aldrig egentligen kommer så mycket längre med sina bidrag.
Att göra en proffsig produktion som kostar både tid och pengar för att ens bli en uttänkt kandidat till P4:as tävling är ett tufft pris för att nå ut. Exponeringen av en låt kanske stärker ditt namn, men det ger inga pengar i plånboken när låten ändå läggs ut på sociala medier, YouTube etc. Men drivkraften att göra musik och att synas är fortfarande starkt och det utnyttjar givetvis olika arrangörer av musiktävlingar.
Lite tips till arrangörerna
Roddan Roxx, mitt alter ego hade i alla fall kul en sommar. Förväntningarna var inte stora (min låtskrivare Mark Tysper hade inga förväntningar alls). Men snälla arrangörer av Svensktoppen nästa. För att skapa lite mer cred och framförallt lite mer respekt hos de tävlande. Samla gärna alla deltagare i delfinalerna i fortsättningen (18 st) som får träffas innan och mingla. Bjud på en liten förfest så vi artister får känna oss lite utvalda och fotosession. Gör också andra chansen lite mer lockande där de som tävlar får var med i urvalet så det blir lite spänning. Jag hade ingen aning om hur och när de som fick en andra chans fick reda på detta. Bättre kommunikation med de tävlande. Och snälla, ha en livejury som syns under deltävlingarna, det höjer också värdet av att tävla. Bra jurymedlemmar som kan motivera live höjer också underhållningsvärdet. Publiken hade ju inte aning, förutom Anna Olofsson som kom och snackade efter deltagarna hade uppträtt.
Det positiva i år var framförallt att standarden på låtarna och deltagarna har höjts rejält på den korta tid tävlingen har existerat. Ett stort tack givetvis till den eminenta "husorkestern" med Brevestedt & Co som levererade starkt i alla bidragen. Hoppas nu Kalle går till final på Liseberg, då kanske det kan bli en hit på riktigt. :-)
 |
| Jag gjorde en T-shirt på skoj, vilket blir ett roligt minne sommaren 2014. Roddan Roxx Right Here - Right Now Larmtorget 10 juli. |
onsdag 9 juli 2014
Roddan återuppstår på scenen...
För några år sedan kändes det rätt otänkbart. Musikbranschen och undertecknad som en del av den var ett avslutat kapitel. Jag hade mer eller mindre rört mig i branschen sen jag var i de sena tonåren. Från att snubblat in i tidningsmediet, följt av egen satsning som sångare i olika bandkonstellationer, började med radio och fick smaka på TV-mediet med dokumentärfilm. Då kändes det som det var dags att gå vidare. Detta var 2004. För 10 år sedan ville jag göra något annorlunda. Jag styrde mot att skaffa en högskoleexamen som lärare. Där är jag idag, men det har ryckt lite i scennerven.
Andra gången gilt...
Det började förra året när jag skrev en egen låt på en dag och spelade in den hemma i min dator med enkel teknik under dagen därpå. Jag var nöjd med låten, men produktionen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den blev inte utplockad till Svensktoppen nästa 2013. Men i år finns jag med, andra gången gilt, tack vare min gamle polare Mark Tysper som kommit tillbaka till Kalmar sedan många år inom musik/media branschen i Polen. Där är han ett etablerat namn idag och har producerat många guldskivor för flera framgångsrika artister. Ett av våra första möten (på säkert 15 år) resulterade i att jag fick möjligheten att sjunga in en låt i Marks egna hemstudio. Vi lyssnade och lyssnade, till slut valde jag en hårt producerad Euro-Discolåt som ligger i gränslandet till en svunnen tid och samtidigt modernt producerad.
Låten hette Touch (Right Here, Right Now)... Inget mästerverk textmässigt, men en jäkligt catchig låt som biter sig fast efter 2-3 lyssningar.
Gränsöverskridande...
Bara timmar innan jag ska stå på scenen igen på "Musik på Larmtorget" inser jag att Roddan återuppstår i en lite nyare tappning. Jag flyter mellan genrerna, precis som jag vill att musik ska vara. För mig har musik aldrig haft några gränser. Mina egna influenser inom musiken som framförallt kommer från 70-talet (Queen, Sweet, The Eagles, ABBA, Kiss, Tom Jones, Elvis, Simon & Garfunkel, E.L.O. 10CC och säkert många fler) visade att musik inte hade några gränser. Bra låtar kan i stort sätt produceras i vilken genre som helst. Så länge det lyfte låten och sången har inte musiken bestämda ramar och kan vara gränsöverskridande.
Nu har jag med mig två riktigt duktiga tjejer som ska dansa på scenen i mitt uppträdande. Jag har möjligen känsla för takten, men någon danskonstnär lär jag inte bli, om jag inte skulle ta privatlektioner. Men första genrepet i tisdags (8/7) gick över förväntan. Nu är jag taggad och det ska bli kul att se Larmtorget fullt av människor i det underbara sommarvädret.
Full fart på torget...
Det var 10 år sedan jag stod på Larmtorget när musiksatsningen "Musik på Larmtorget" var helt ny i Kalmar. Som radiopratare och konferencier fick jag genom den dåtida kommersiella radion (Radio Match) chansen att underhålla Larmtorget och gästerna som satt på uteserveringarna. Ola Lustig, som idag jobbar på NRJ med Roger och Titti, höll igång unga Kidz i "Småstjärnorna". Vi drog några låtar och medleys och det var fullt håll i gång på stans innepub Krögers.
En tunn gräns mellan succé och flopp
Det har hänt mycket på dessa år. Nu är det SR P4 Kalmar som håller i trådarna tillsammans med Destination Kalmar som fått Larmtorgets krögare att bjuda på liveunderhållning. Det är på god väg att bli en tradition. Så det blir intressant att skriva in sig i denna tradition och vara med som en liten del i årets sommarunderhållning... Jag har inga förväntningar och inga högt ställda ambitioner. Musikbranschen har förändrats oerhört mycket på 10 år. Även om jag givetvis vill göra ett professionellt jobb med mitt bidrag, så är gränsen tunn mellan succé och flopp. Smaken ligger hos en jury som ska avgöra. Vilket kanske är bra på ett sätt, men bara om även publiken får vara med och bestämma. Då blir det en mer rättvis fördelning. Det är sällan personer som redan finns i branschen och har en annan insyn i musikutbudet tycker likadant som en publik.
Men det är bara att gilla läget... för nu är Roddan Roxx peppad... :-D
Kolla in min Facebook sida och länken till låten på YouTube:
Andra gången gilt...
Det började förra året när jag skrev en egen låt på en dag och spelade in den hemma i min dator med enkel teknik under dagen därpå. Jag var nöjd med låten, men produktionen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Den blev inte utplockad till Svensktoppen nästa 2013. Men i år finns jag med, andra gången gilt, tack vare min gamle polare Mark Tysper som kommit tillbaka till Kalmar sedan många år inom musik/media branschen i Polen. Där är han ett etablerat namn idag och har producerat många guldskivor för flera framgångsrika artister. Ett av våra första möten (på säkert 15 år) resulterade i att jag fick möjligheten att sjunga in en låt i Marks egna hemstudio. Vi lyssnade och lyssnade, till slut valde jag en hårt producerad Euro-Discolåt som ligger i gränslandet till en svunnen tid och samtidigt modernt producerad.
Låten hette Touch (Right Here, Right Now)... Inget mästerverk textmässigt, men en jäkligt catchig låt som biter sig fast efter 2-3 lyssningar.
Gränsöverskridande...
Bara timmar innan jag ska stå på scenen igen på "Musik på Larmtorget" inser jag att Roddan återuppstår i en lite nyare tappning. Jag flyter mellan genrerna, precis som jag vill att musik ska vara. För mig har musik aldrig haft några gränser. Mina egna influenser inom musiken som framförallt kommer från 70-talet (Queen, Sweet, The Eagles, ABBA, Kiss, Tom Jones, Elvis, Simon & Garfunkel, E.L.O. 10CC och säkert många fler) visade att musik inte hade några gränser. Bra låtar kan i stort sätt produceras i vilken genre som helst. Så länge det lyfte låten och sången har inte musiken bestämda ramar och kan vara gränsöverskridande.
 |
| Amanda och Ida tränar inför framträdandet med min låt i Svensktoppen nästa. Proffsiga tjejer som snabbt hittade en lämplig koreografi som passade till mitt framträdande. |
Nu har jag med mig två riktigt duktiga tjejer som ska dansa på scenen i mitt uppträdande. Jag har möjligen känsla för takten, men någon danskonstnär lär jag inte bli, om jag inte skulle ta privatlektioner. Men första genrepet i tisdags (8/7) gick över förväntan. Nu är jag taggad och det ska bli kul att se Larmtorget fullt av människor i det underbara sommarvädret.
Full fart på torget...
Det var 10 år sedan jag stod på Larmtorget när musiksatsningen "Musik på Larmtorget" var helt ny i Kalmar. Som radiopratare och konferencier fick jag genom den dåtida kommersiella radion (Radio Match) chansen att underhålla Larmtorget och gästerna som satt på uteserveringarna. Ola Lustig, som idag jobbar på NRJ med Roger och Titti, höll igång unga Kidz i "Småstjärnorna". Vi drog några låtar och medleys och det var fullt håll i gång på stans innepub Krögers.
En tunn gräns mellan succé och flopp
Det har hänt mycket på dessa år. Nu är det SR P4 Kalmar som håller i trådarna tillsammans med Destination Kalmar som fått Larmtorgets krögare att bjuda på liveunderhållning. Det är på god väg att bli en tradition. Så det blir intressant att skriva in sig i denna tradition och vara med som en liten del i årets sommarunderhållning... Jag har inga förväntningar och inga högt ställda ambitioner. Musikbranschen har förändrats oerhört mycket på 10 år. Även om jag givetvis vill göra ett professionellt jobb med mitt bidrag, så är gränsen tunn mellan succé och flopp. Smaken ligger hos en jury som ska avgöra. Vilket kanske är bra på ett sätt, men bara om även publiken får vara med och bestämma. Då blir det en mer rättvis fördelning. Det är sällan personer som redan finns i branschen och har en annan insyn i musikutbudet tycker likadant som en publik.
Men det är bara att gilla läget... för nu är Roddan Roxx peppad... :-D
fredag 4 juli 2014
Ett litet uppdrag - en stor upplevelse!
Som frilansfotograf får man uppleva saker när man minst anar det.
När Nöjeschefen på Barometern (Kim Ustamujic Johansen) ringer och behöver hjälp med bilder, går det inte att säga nej. Inte minst eftersom man får musikupplevelser med sitt arbete. I mitt liv har jag bara passerat förbi Näsby på Sydöstra Öland. Carlas Café hade nämligen bokat årets sensation i nöjesmedierna - Doug Seegers...
Skön atmosfär..
Historien om denna man har nötts och blötts en hel del sista tiden, men nu var det dags att få se honom "live". Känslan i den mörka lokalen infann sig snabbt. Lagom trångt om jag kan uttrycka det så. Det blev en njutning att slippa trängas och de flesta kunde sitta ner och avnjuta ett gott vin, en öl och lite tilltugg. Just denna onsdagskväll hade jag gärna suttit ner och bara insupit atmosfären och musiken. Ellen Sundberg och delar av hennes band värmde upp. Det var lågmält och Ellen framstod nästan som blyg på scenen. Men hon hade en skön känsla i sin ton och låtar. Hon dök även upp i några låtar med Doug då de framförde Emmelou Harris låtar...
Doug fick oss att smälta...
Men alla var på Carlas Café tack vare Doug. Ödet ville något annat den där dagen när Jill Johnsons filmteam på SVT åkte förbi Nashville kvarteren där många musikanter mer eller mindre hade gett upp hoppet om att lyckas i musikbranschen. Många levde på småslantar som gatumusikanter. När Doug dök upp så infann sig känslan av att denna man hade en charm och en kvalité i sitt musikaliska uttryck som smittade av sig. När Jill och Magnus Carlsson från Weeping Willows bjöd in honom till studion där Johnny Cash hade sjungit in många klassiker - då lyste det i 62-åringens ögon. Goin`Down To The River strömmade ut i studion och alla smälte... Låten är egentligen inte sensationell på något sätt, det är renodlad blues som har gjorts i många liknande tappningar. Men Doug skrev texten från hjärtat och gjorde något originellt med dessa slitna ackord.
Magi på scen - saknade bra ljus på scen...
Precis som Kim beskriver i sin recension i Barometern så förmedlades en magi som inte Doug kan förmedla på skiva live i lokalen. De ca 100 åskådarna får en upplevelse som kommer räcka länge efter detta besök. Som fotograf är man alltid glad när det finns en själ i de artister som förmedlar sin musik. Men jag hade varit ännu gladare om ljuset hade varit bättre i lokalen. Det kan uppenbaras vara teknikaliteter, men när artisterna knappt har någon spotlight som frontljus (en svag sådan) då finns inte mycket att göra. Även den bästa fotoutrustning kräver ett någorlunda bra ljus för att ta riktigt bra bilder. Som tur är har jag många års erfarenhet av denna typ av klubbställen där nedtonat ljud är vanligt. Med lite fix och efterbearbetning av bilderna blev resultatet okej. Men känslan i bilderna finns där, det är trots allt det viktigaste.
En timmes resa ner till Näsby och ett litet uppdrag att dokumentera en lokal händelse blev en stor upplevelse... Undrar hur länge Doug hypen kommer leva? Jag hoppas att den gör det länge :-)
När Nöjeschefen på Barometern (Kim Ustamujic Johansen) ringer och behöver hjälp med bilder, går det inte att säga nej. Inte minst eftersom man får musikupplevelser med sitt arbete. I mitt liv har jag bara passerat förbi Näsby på Sydöstra Öland. Carlas Café hade nämligen bokat årets sensation i nöjesmedierna - Doug Seegers...
 |
| Såhär blev resultatet i Fredagens Barometern den 4/7-2014 |
Historien om denna man har nötts och blötts en hel del sista tiden, men nu var det dags att få se honom "live". Känslan i den mörka lokalen infann sig snabbt. Lagom trångt om jag kan uttrycka det så. Det blev en njutning att slippa trängas och de flesta kunde sitta ner och avnjuta ett gott vin, en öl och lite tilltugg. Just denna onsdagskväll hade jag gärna suttit ner och bara insupit atmosfären och musiken. Ellen Sundberg och delar av hennes band värmde upp. Det var lågmält och Ellen framstod nästan som blyg på scenen. Men hon hade en skön känsla i sin ton och låtar. Hon dök även upp i några låtar med Doug då de framförde Emmelou Harris låtar...
Doug fick oss att smälta...
Men alla var på Carlas Café tack vare Doug. Ödet ville något annat den där dagen när Jill Johnsons filmteam på SVT åkte förbi Nashville kvarteren där många musikanter mer eller mindre hade gett upp hoppet om att lyckas i musikbranschen. Många levde på småslantar som gatumusikanter. När Doug dök upp så infann sig känslan av att denna man hade en charm och en kvalité i sitt musikaliska uttryck som smittade av sig. När Jill och Magnus Carlsson från Weeping Willows bjöd in honom till studion där Johnny Cash hade sjungit in många klassiker - då lyste det i 62-åringens ögon. Goin`Down To The River strömmade ut i studion och alla smälte... Låten är egentligen inte sensationell på något sätt, det är renodlad blues som har gjorts i många liknande tappningar. Men Doug skrev texten från hjärtat och gjorde något originellt med dessa slitna ackord.
Magi på scen - saknade bra ljus på scen...
Precis som Kim beskriver i sin recension i Barometern så förmedlades en magi som inte Doug kan förmedla på skiva live i lokalen. De ca 100 åskådarna får en upplevelse som kommer räcka länge efter detta besök. Som fotograf är man alltid glad när det finns en själ i de artister som förmedlar sin musik. Men jag hade varit ännu gladare om ljuset hade varit bättre i lokalen. Det kan uppenbaras vara teknikaliteter, men när artisterna knappt har någon spotlight som frontljus (en svag sådan) då finns inte mycket att göra. Även den bästa fotoutrustning kräver ett någorlunda bra ljus för att ta riktigt bra bilder. Som tur är har jag många års erfarenhet av denna typ av klubbställen där nedtonat ljud är vanligt. Med lite fix och efterbearbetning av bilderna blev resultatet okej. Men känslan i bilderna finns där, det är trots allt det viktigaste.
En timmes resa ner till Näsby och ett litet uppdrag att dokumentera en lokal händelse blev en stor upplevelse... Undrar hur länge Doug hypen kommer leva? Jag hoppas att den gör det länge :-)
tisdag 1 juli 2014
Svensktoppen nästa 10 juli
Nu börjar det dra ihop sig till min medverkan i Svensktoppen nästa torsdagen den 10 juli kl.19.00. Följ mig på min Facebook sida där jag bloggar varje dag inför framträdandet. Roddan Roxx är alltså mitt artistnamn som jag har valt just för detta framträdande. Läs mer om varför jag använder detta artistnamn, om hur låten kom till och tankar kring mitt framträdande...
https://www.facebook.com/roddanroxx?ref=hl&ref_type=bookmark
https://www.facebook.com/roddanroxx?ref=hl&ref_type=bookmark
måndag 9 juni 2014
Livet på en pinne...vad menas med det?
I detta nu sitter jag och svettas efter årets varmaste dag i Kalmar stad. På sina håll har termometern nått över 30 grader. Denna värmebomb kom ganska lägligt innan man beger sig till Mallis och höjer några grader till. Då slog det mig det gamla uttrycket "Live på en pinne"... Men vad betyder det egentligen?
Efter lite research på nätet kan det härledas ända tillbaks till sent 1800-tal enligt spräkrådet. Uttrycket syftar på att man har en spännande och rolig tillvaro (SAOB). Man trivs helt enkelt ganska bra. Men det var nog Ernst Rolf den gamla vissångaren som gav oss slagdängan; "Jag är ute när gumman min är inne, det är det som är livet på en pinne", som fick dessa ord att bli folkliga. Detta kan alltså liknas vid att det knakar lite i äktenskapets fogar. Livet blir mer bekymmersfritt då och gubben slipper massa gnäll. Riktigt så illa är det inte i mitt fall. När man står i startgroparna och sommaren har börjat på sin första refräng så känns det jäkligt "gutt".
Efter ett långt intensivt år i skolans värld och bakom min kamera känns det skönt att äntligen gå på en välbehövlig semester... (även om det är lite planering kvar innan midsommar).
Ha det gott därute - och njut!!
Det ska jag :-)
Ps. Snart blir det sång på Larmtorget... och lite dans (men väldigt lite): Svensktoppen nästa drar snart igång. Men allt är på skoj när Roddan Roxx skakar loss :-D
Efter lite research på nätet kan det härledas ända tillbaks till sent 1800-tal enligt spräkrådet. Uttrycket syftar på att man har en spännande och rolig tillvaro (SAOB). Man trivs helt enkelt ganska bra. Men det var nog Ernst Rolf den gamla vissångaren som gav oss slagdängan; "Jag är ute när gumman min är inne, det är det som är livet på en pinne", som fick dessa ord att bli folkliga. Detta kan alltså liknas vid att det knakar lite i äktenskapets fogar. Livet blir mer bekymmersfritt då och gubben slipper massa gnäll. Riktigt så illa är det inte i mitt fall. När man står i startgroparna och sommaren har börjat på sin första refräng så känns det jäkligt "gutt".
 |
| På Värsnäs en underbar morgon i juni... Det ger mig styrka att ta en cykeltur ut dit med bra musik i hörlurarna. Ett par km på cykel är alltid stärkande mentalt och för de gamla benen. |
Efter ett långt intensivt år i skolans värld och bakom min kamera känns det skönt att äntligen gå på en välbehövlig semester... (även om det är lite planering kvar innan midsommar).
Ha det gott därute - och njut!!
Det ska jag :-)
Ps. Snart blir det sång på Larmtorget... och lite dans (men väldigt lite): Svensktoppen nästa drar snart igång. Men allt är på skoj när Roddan Roxx skakar loss :-D
onsdag 21 maj 2014
Leve fotografiet - 80-talet genom kamerasökaren...
Tänka sig att jag har haft ett collage sen någon gång på 90-talet inramat (100x70 cm) och aldrig riktigt fattat vilken enorm skatt det är. Tavlan har mest stått i ett av husets förråd bland massor av andra tavlor. Collaget är gjort för hand. Alla urklipp är gjorda på riktigt fotopapper, och jag har verkligen experimenterat med saxen och pappersklister.
Nu förstår jag varför jag känner mig som Malik Benjelloul. Mannen bakom Searching For Sugarman gillade aldrig att sitta framför datorn och lägga ner timmar på att förstå ett redigeringsprogram. Han jobbade ofta med riktiga bilder och klippte och klistrade, för att sedan filma av det han har gjort.
Hur många kan du namnge på collaget?
Men vilka minnen, vilka upplevelser!! 1980-talet var verkligen en enorm energiflod. Som du kan se här på collaget så finns några av tidernas största hårdrock, rock och popartister. Även många legendariska musiker som Little Mike, Mats Ronander och Lasse Wellander. Gemensamt för dessa tre är att alla spelade på ABBAs studioplattor och även på deras liveturnéer. Ägna gärna någon minut och se hur många fler du kan namnge. Jag kan avslöja att undertecknad syns på två bilder. Mitt alter ego ville ha en boost när rockartist-ambitionerna fortfarande fanns kvar. Pudelhåret passade väl in bland David Coverdale och några till.
Ung och orädd...
En sak som man inte förstod när man var ung och orädd (16-24 år) - det var hur nära jag faktiskt fick röra mig bland rock och musiklegender. Det blev en naturlig uppväxt. Inget verkade skrämma mig vare sig jag intervjuade och plåtade Paul Stanley och Gene Simmons i Kiss, eller fick chansen att springa upp för stentrapporna i Borgholms Slott och fota en översiktsbild under Badrock konserterna 1986-1988. Då gjorde jag också fotojobb på eget bevåg och inte alltid under tidningsparollen Östra Småland som jag frilansade för.
Husbandet gjorde succé
Trots att jag stod ett handslag från dessa legender så är ändå en av mina favoritbilder tagen uppe på scenen i Kalmar Stadshotell. Du ser i bildutsnittet en Yamaha DX7 i nedre delen. En riktig POV (Point Of View) från keyboardspelaren Per Karlsson som får ögonkontakt med Py Bäckman som är minst sagt nöjd med publikresponsen. Många i publiken väcker ungdomsminnen, personer som ofta befann sig på Stadt och ute i nattlivet.
Bilden fångar verkligen en viktig tid i mitt liv och mångas uppväxt när pulsen var hög och alla kände till alla (nästan) i Kalmars uteliv. Du vet sådär när man kan glida ut på stan och kunde heja på dem flesta när man gick genom vip-kön. Under 1980-talets sista år gästades husbandet på Stadt av många storheter som Mikael Rickfors, Py Bäckman, Stig Vig, Johan Stengård, Lasse Wellander, Nisse Landgren, Little Mike m.fl. Det var ofta en succé. Förväntningarna var stora eftersom Peter "Palle" Gustavsson, gitarrist och nattklubbsansvarig alltid höll det hemligt vilken artist som skulle komma (förutom till några i den inre kretsen).
Livet genom sökaren...
Collaget är ett dokument och ett livsviktigt minne som alltid jag kommer bära med mig. Uttrycket att många lever genom kameralinsen (eller snarare genom kamerans sökare) och inte får uppleva verkligheten och närvara i nuet är definitivt helt fel. Genom dessa bilder kan jag återskapa en känsla och se saker jag trodde jag hade glömt. Något som annars kan bli väldigt luddigt när minnet tryter.
Tänk också att dessa bilder är bara några av alla exponeringar som gjordes. Under en kväll kan det finnas ett 20-tal bilder som kan bygga flera historier. Andra kvällar fanns det "en bild" som kunde fånga hela känslan som inte ens en hel rulle med 36 bilder kunde åstadkomma. Det var på den tiden när jag fotade analogt och fick krabba med att byta rulle mitt under en konsert (nu kan jag fota tusentals på bara någon timme i ett minneskort). Som du kan se så var fotografierna minst lika bra och starka som under digitalåldern vi lever i nu...
Länge leve fotografiet...
Nu förstår jag varför jag känner mig som Malik Benjelloul. Mannen bakom Searching For Sugarman gillade aldrig att sitta framför datorn och lägga ner timmar på att förstå ett redigeringsprogram. Han jobbade ofta med riktiga bilder och klippte och klistrade, för att sedan filma av det han har gjort.
 |
| Hur många artister och musiker kan du namnge? Det här är bara en liten del av det jag såg genom kamerasökaren under det glada 80-talet och som jag fick chansen att dokumentera på bild. OBS! Klicka på bilden så ser du tydligare. |
Men vilka minnen, vilka upplevelser!! 1980-talet var verkligen en enorm energiflod. Som du kan se här på collaget så finns några av tidernas största hårdrock, rock och popartister. Även många legendariska musiker som Little Mike, Mats Ronander och Lasse Wellander. Gemensamt för dessa tre är att alla spelade på ABBAs studioplattor och även på deras liveturnéer. Ägna gärna någon minut och se hur många fler du kan namnge. Jag kan avslöja att undertecknad syns på två bilder. Mitt alter ego ville ha en boost när rockartist-ambitionerna fortfarande fanns kvar. Pudelhåret passade väl in bland David Coverdale och några till.
Ung och orädd...
En sak som man inte förstod när man var ung och orädd (16-24 år) - det var hur nära jag faktiskt fick röra mig bland rock och musiklegender. Det blev en naturlig uppväxt. Inget verkade skrämma mig vare sig jag intervjuade och plåtade Paul Stanley och Gene Simmons i Kiss, eller fick chansen att springa upp för stentrapporna i Borgholms Slott och fota en översiktsbild under Badrock konserterna 1986-1988. Då gjorde jag också fotojobb på eget bevåg och inte alltid under tidningsparollen Östra Småland som jag frilansade för.
Husbandet gjorde succé
Trots att jag stod ett handslag från dessa legender så är ändå en av mina favoritbilder tagen uppe på scenen i Kalmar Stadshotell. Du ser i bildutsnittet en Yamaha DX7 i nedre delen. En riktig POV (Point Of View) från keyboardspelaren Per Karlsson som får ögonkontakt med Py Bäckman som är minst sagt nöjd med publikresponsen. Många i publiken väcker ungdomsminnen, personer som ofta befann sig på Stadt och ute i nattlivet.
Bilden fångar verkligen en viktig tid i mitt liv och mångas uppväxt när pulsen var hög och alla kände till alla (nästan) i Kalmars uteliv. Du vet sådär när man kan glida ut på stan och kunde heja på dem flesta när man gick genom vip-kön. Under 1980-talets sista år gästades husbandet på Stadt av många storheter som Mikael Rickfors, Py Bäckman, Stig Vig, Johan Stengård, Lasse Wellander, Nisse Landgren, Little Mike m.fl. Det var ofta en succé. Förväntningarna var stora eftersom Peter "Palle" Gustavsson, gitarrist och nattklubbsansvarig alltid höll det hemligt vilken artist som skulle komma (förutom till några i den inre kretsen).
Livet genom sökaren...
Collaget är ett dokument och ett livsviktigt minne som alltid jag kommer bära med mig. Uttrycket att många lever genom kameralinsen (eller snarare genom kamerans sökare) och inte får uppleva verkligheten och närvara i nuet är definitivt helt fel. Genom dessa bilder kan jag återskapa en känsla och se saker jag trodde jag hade glömt. Något som annars kan bli väldigt luddigt när minnet tryter.
Tänk också att dessa bilder är bara några av alla exponeringar som gjordes. Under en kväll kan det finnas ett 20-tal bilder som kan bygga flera historier. Andra kvällar fanns det "en bild" som kunde fånga hela känslan som inte ens en hel rulle med 36 bilder kunde åstadkomma. Det var på den tiden när jag fotade analogt och fick krabba med att byta rulle mitt under en konsert (nu kan jag fota tusentals på bara någon timme i ett minneskort). Som du kan se så var fotografierna minst lika bra och starka som under digitalåldern vi lever i nu...
Länge leve fotografiet...
lördag 3 maj 2014
Är en meningsfull tillvaro en UTOPI?
Idag vill jag uppmärksamma det politiska läget i min blogg och utvecklingen i vårt samhälle. Jag tycker om att bli filosofisk och ställa de jobbiga frågorna, för det gör oss levande. Som gymnasial samhällskunskaps- och medialärare kan man inte låta bli att fånga in olika intryck i den dagliga debatten. I SVT:s Debatt har det diskuterats pensionsavgångar, rättsystemets förfall (när en barnläkare som blivit dömd fel bara får 20 000 i skadestånd), nazism och extrema rörelser, TV4:as nedläggning av lokala TV-stationer, samt skolan i många omgångar det senaste halvåret. Synd bara att detta lilla forum för debatt för oss medborgare blir allt mindre. Det skarpa läget att våga ta i de svåra frågorna blir knappast lättare när de kommersiella kanalerna ignorerar den lokala journalistiken. Journalistik handlar inte om att tjäna pengar, det handlar om en samhällsinsats som gör oss medborgare upplysta. Jag är inte naiv, självklart måste en journalistisk insats bära sig ekonomiskt. Men den ska inte vara vinstdrivande. Allting i samhället måste inte drivas av detta incitament.
Det pratas om "supervalåret", vem har myntat detta begrepp? Någon, eller, några kluriga personer i media tycker helt plötsligt att detta val skulle vara mer intressant än tidigare valår. Nu pratar jag inte om EU-valet som stundar denna månad (för där är få insatta hur vi ska påverka på bästa sätt). Det är svårt att skapa en insyn i den stora "EU-apparaten". Det finns politiker som driver sina agendor i "stora frågor". Men media har svårt att ge oss en klar bild om vem och vilka som gör vad. Och framförallt "vad och vilket" som är betydelsefullt för oss att vara med och utveckla. Som vi kunde läsa i Barometern i Kalmar häromveckan, så berättade Kommunstyrelsens ordförande Johan Persson att ca 60% av de beslut som klubbas i fullmäktige tas utifrån beslut i Bryssel.
Svår ekvation
På många sätt är självklart utvecklingen i samhället kanske än mer intressant idag eftersom ekvationen "jobbskapande och arbetslöshet" är och kommer vara en svår nöt att knäcka. Inte minst för politikerna som verkar alltmer desperata. Men jag tror knappast någon av vänstern eller högern kan hitta så många fler lösningar genom att; antingen höja skatterna för att få in mer pengar till välfärden, eller en jobblinje som skapat alltmer osäkra deltidsjobb för att folk ska ha råd att konsumera mer (höja BNP:t). Siffrorna (enligt den politiska debatten, se även SCB) visar att nyanställningar ökar, men det råder osäkerhet om det är jobb som kommer vara någon längre tid. Anställningsformerna är också alltmer osäkra och obskyra. Få vågar idag satsa långsiktigt för risktagandet blir allt större. Fast det går också stick i stäv med att en allt större del av alla storföretag och kapitalägare gör allt större vinster. Så då kan man undra, vilken linje ska vi gå på. Vad behövs insatserna?
- Mer och bättre grundläggande utbildning?
- Mer risktagande?
- Mer resurser till de svagaste i samhället?
- Politiker med mer innovativa idéer?
- Ny spetskompetens (annan utbildning)..?
- Fler företagare och entreprenörer?
- En starkare stat med mer inflytande?
- En friare marknad?
Uppgiften är omöjlig att besvara. Ideologierna har suddats ut i kanterna och det finns inga självklara vägar längre. Marknadsekonomier har skapat ett låst läge. Eller som en god entreprenör skulle säga - ett öppet läge av möjligheter. Därför är politiken som en liten insjö där alla vill vara med och simma. Få vågar ge sig ut och simma i de stora haven. För där råder för mycket osäkerhet och risktagande. Medborgarna har svårt att hänga med även i de minsta farvatten. Men innovatörer ser enorma möjligheter, fast då måste både politiker och medborgare vara med i utvecklingen och tro på den stenhårt.
Att skapa förtroende
Det behövs en insyn och det behövs ett engagerat folk. Den stora utmaningen blir hur vi får ett folk att bli engagerade så politikerna får mothugg eller medhugg. Nyckeln är att kunna skapa ett förtroende - och det har inte många politiker idag. För mycket missbruk av statliga placeringar och spekulationer som bara har lett till högre kostnader. Det hängs för få huvuden när dåliga beslut leder till skulder och att "vanliga arbetare" blir uppsagda när ekonomin ständigt ska ha en svångrem och dras åt ytterligare. Jag har alltid gillat politik, men alltför ofta tappar jag förtroendet när politiker sällan kan erkänna fel och säga att vi gjorde ett misstag. Varför är det så svårt? För det skulle visa på medmänsklighet och att man vill göra en förändring när något inte fungerar. Byråkrati är inte lätt, men ofta blir det byråkrater som försöker spekulera i något man inte vet fungerar. Man testar sig fram, och ofta förlitar man sig inte på sunt förnuft från experter och forskare. Öppen het mellan politiker, experter och drivna medborgare kan bara bädda för ett bättre förtroende i den politiska agendan.
En splittrad tro (Utopi)
Som alltid krävs en blind tro (utopi) på oss själva och våra förmågor att styra vår omvärld. Men inför valåret råder mest en splittrad tro där egentligen ingen vet vad som är den rätta vägen. Vi har trots allt en regering som har tagit oss igenom en av de värsta ekonomiska kriser vi genomlevt i modern tid. Det är inte fy skam. Men det har också lett till utförsäkringar och en osäkerhet bland sjuka människor. För vi behöver en regering som kan ta hand om oss medborgare och individer. Många har inte förmågan och hälsan att klara de stora omställningar som samhället kräver på allt fler individer för att vi ska klara pensionsavgångar under en rimlig tid. Vem vill jobba efter 65 år när man inte vet om man får uppleva en höst i livet av friskhet och hälsa. Jag ser många bekanta vars hälsa tryter redan efter 50 år som hårt arbetande.
Ingen självklar väg...
Vad vet jag? Förmodligen ganska lite, men dessa frågor som jag lyfter har diskuterats i det oändliga. Ett demokratiskt samhälle är kanske inte det bästa av system (som Churchill uttryckte det en gång i tiden), men det finns inget bättre alternativ. Desto fler människor vi blir på vår planet, desto mer desperata är vi att få uttrycka våra känslor kring ett samhälle i ständig oro för hur vi ska möta framtiden. Livet är ett äventyr och fortfarande vet vi inte den självklara vägen för hur vårt människosläkte ska göra alla nöjda. Vare sig man vill det eller inte - så är det ett kapitalistiskt samhälle som styr över primära mänskliga behov (då menar jag att alla ska få en dräglig tillvaro med mat, bostad och en meningsfull arbetstillvaro).
Är det en utopi att alla ska få en meningsfull tillvaro (bidra till arbetslinjen) och där alla kan känna sig välkomna..?
 |
| Vart ska vi söka för att uppnå en förverkligad utopi..? Finns lösningarna någonstans..? |
Det pratas om "supervalåret", vem har myntat detta begrepp? Någon, eller, några kluriga personer i media tycker helt plötsligt att detta val skulle vara mer intressant än tidigare valår. Nu pratar jag inte om EU-valet som stundar denna månad (för där är få insatta hur vi ska påverka på bästa sätt). Det är svårt att skapa en insyn i den stora "EU-apparaten". Det finns politiker som driver sina agendor i "stora frågor". Men media har svårt att ge oss en klar bild om vem och vilka som gör vad. Och framförallt "vad och vilket" som är betydelsefullt för oss att vara med och utveckla. Som vi kunde läsa i Barometern i Kalmar häromveckan, så berättade Kommunstyrelsens ordförande Johan Persson att ca 60% av de beslut som klubbas i fullmäktige tas utifrån beslut i Bryssel.
Svår ekvation
På många sätt är självklart utvecklingen i samhället kanske än mer intressant idag eftersom ekvationen "jobbskapande och arbetslöshet" är och kommer vara en svår nöt att knäcka. Inte minst för politikerna som verkar alltmer desperata. Men jag tror knappast någon av vänstern eller högern kan hitta så många fler lösningar genom att; antingen höja skatterna för att få in mer pengar till välfärden, eller en jobblinje som skapat alltmer osäkra deltidsjobb för att folk ska ha råd att konsumera mer (höja BNP:t). Siffrorna (enligt den politiska debatten, se även SCB) visar att nyanställningar ökar, men det råder osäkerhet om det är jobb som kommer vara någon längre tid. Anställningsformerna är också alltmer osäkra och obskyra. Få vågar idag satsa långsiktigt för risktagandet blir allt större. Fast det går också stick i stäv med att en allt större del av alla storföretag och kapitalägare gör allt större vinster. Så då kan man undra, vilken linje ska vi gå på. Vad behövs insatserna?
- Mer och bättre grundläggande utbildning?
- Mer risktagande?
- Mer resurser till de svagaste i samhället?
- Politiker med mer innovativa idéer?
- Ny spetskompetens (annan utbildning)..?
- Fler företagare och entreprenörer?
- En starkare stat med mer inflytande?
- En friare marknad?
Uppgiften är omöjlig att besvara. Ideologierna har suddats ut i kanterna och det finns inga självklara vägar längre. Marknadsekonomier har skapat ett låst läge. Eller som en god entreprenör skulle säga - ett öppet läge av möjligheter. Därför är politiken som en liten insjö där alla vill vara med och simma. Få vågar ge sig ut och simma i de stora haven. För där råder för mycket osäkerhet och risktagande. Medborgarna har svårt att hänga med även i de minsta farvatten. Men innovatörer ser enorma möjligheter, fast då måste både politiker och medborgare vara med i utvecklingen och tro på den stenhårt.
Att skapa förtroende
Det behövs en insyn och det behövs ett engagerat folk. Den stora utmaningen blir hur vi får ett folk att bli engagerade så politikerna får mothugg eller medhugg. Nyckeln är att kunna skapa ett förtroende - och det har inte många politiker idag. För mycket missbruk av statliga placeringar och spekulationer som bara har lett till högre kostnader. Det hängs för få huvuden när dåliga beslut leder till skulder och att "vanliga arbetare" blir uppsagda när ekonomin ständigt ska ha en svångrem och dras åt ytterligare. Jag har alltid gillat politik, men alltför ofta tappar jag förtroendet när politiker sällan kan erkänna fel och säga att vi gjorde ett misstag. Varför är det så svårt? För det skulle visa på medmänsklighet och att man vill göra en förändring när något inte fungerar. Byråkrati är inte lätt, men ofta blir det byråkrater som försöker spekulera i något man inte vet fungerar. Man testar sig fram, och ofta förlitar man sig inte på sunt förnuft från experter och forskare. Öppen het mellan politiker, experter och drivna medborgare kan bara bädda för ett bättre förtroende i den politiska agendan.
En splittrad tro (Utopi)
Som alltid krävs en blind tro (utopi) på oss själva och våra förmågor att styra vår omvärld. Men inför valåret råder mest en splittrad tro där egentligen ingen vet vad som är den rätta vägen. Vi har trots allt en regering som har tagit oss igenom en av de värsta ekonomiska kriser vi genomlevt i modern tid. Det är inte fy skam. Men det har också lett till utförsäkringar och en osäkerhet bland sjuka människor. För vi behöver en regering som kan ta hand om oss medborgare och individer. Många har inte förmågan och hälsan att klara de stora omställningar som samhället kräver på allt fler individer för att vi ska klara pensionsavgångar under en rimlig tid. Vem vill jobba efter 65 år när man inte vet om man får uppleva en höst i livet av friskhet och hälsa. Jag ser många bekanta vars hälsa tryter redan efter 50 år som hårt arbetande.
Ingen självklar väg...
Vad vet jag? Förmodligen ganska lite, men dessa frågor som jag lyfter har diskuterats i det oändliga. Ett demokratiskt samhälle är kanske inte det bästa av system (som Churchill uttryckte det en gång i tiden), men det finns inget bättre alternativ. Desto fler människor vi blir på vår planet, desto mer desperata är vi att få uttrycka våra känslor kring ett samhälle i ständig oro för hur vi ska möta framtiden. Livet är ett äventyr och fortfarande vet vi inte den självklara vägen för hur vårt människosläkte ska göra alla nöjda. Vare sig man vill det eller inte - så är det ett kapitalistiskt samhälle som styr över primära mänskliga behov (då menar jag att alla ska få en dräglig tillvaro med mat, bostad och en meningsfull arbetstillvaro).
Är det en utopi att alla ska få en meningsfull tillvaro (bidra till arbetslinjen) och där alla kan känna sig välkomna..?
fredag 25 april 2014
Foto & Videoinspelning... Svensktoppen Nästa...
 |
| Här har jag precis mimat till en låt (videoinspelning 1) som jag fick lägga sång på som Mark Tysper har skrivit och producerat. Jag har bidragit med några ändringar i låten, en kort brygga och min tolkning. Resultatet kommer under våren... Låttitel..? Right Here - Right Now |
Jag har sagt det förut både offentligt och för mig själv... "Jag trodde aldrig detta skulle ske igen". Då menar jag att ta steget in i den märkliga musikbranschen igen. Fast ambitionen är lågt ställd. Jag har inga drömmar jag måste uppfylla, det kändes bara kul att få testa stämbanden igen. Att satsa på musik vid nästan 50-års ålder ligger inte riktigt för mig. "Patetiska faktorn" ligger nära till hands (om man inte är Joe Cocker, Sting eller Phil Collins). För några månader sen så ville jag ha lite roligt i studion med min gamla kompis Mark Tysper som är en etablerad låtskrivare och producent idag som har jobbat med artister som sålt 100 000-tals skivor utomlands.
 |
| Press anno 1984. Från vänster uppifrån: Tommy Fridolfsson gitarr, Jörgen Haake bas, Roddan sång, Mark Mackan Tysper och Roger Ragge Carlsson gitarr. |
Press ville erövra världen
Under våra unga år spelade vi i bandet Press i början av 1980-talet. Vi hade stora ambitioner under hårdrocksvågen att lyckas. Världen kändes helt öppen och inte omöjlig att erövra. Men vi gick skilda vägar när ambitionerna att satsa var lite olika. Idag är vi vuxna män som kan ta det hela med en klackspark, men vi har en erfarenhet som kan ta oss långt om bara viljan finns. Och den hade Mark som flyttade från Kalmar och har haft Stockholm, Polen, Europa och även USA som arbetsfält. När han visade olika produktioner han gjort på Youtube, då fick jag lite kalla kårar. Mentalt är man långt ifrån den världen.
En ny tid och starka minnen
Att få prova på att sjunga med riktiga studioprylar är idag något helt annat än när jag fick sjunga i Tom Anderssons studio i Nybro 1983/84 när massor av demoinspelningar gjordes med olika bansättningar. Och inte minst när vi gjorde kampanjlåten Young and Free tillsammans med Kalmar kommuns antidrogprojekt 1986. Det var ett stort år för mig som sångare, fotograf och mediamänniska. Att få hit Europe till Kalmar i samband med deras världsgenombrott med Final Countdown och spela in en låt exklusivt för Kalmar med omnejd och dessutom gjordes en video. Video på den tiden var något riktigt ovanligt lokalt. Se videon här (inte i bästa kvalité men man får i alla fall en skön känsla för vad vi åstadkom då):
https://www.youtube.com/watch?v=ESb6Gl7c7yA
Men idag kan nästan vem som helst göra det för en billig penning och en systemkamera med filmfunktion. Idag konkurrerar man med låtens kvalité, innovation förmåga och hungern att orka sticka ut i den enorma flod av sociala inlägg som sprids via Youtube, Facebook m.m.
Svensktoppen Nästa - Roddan Roxx
Att sjunga en låt som ligger långt från det jag gjort innan var både lite skrämmande men jäkligt roligt... Tänk dig en Euro-Disco låt som tagit sin energi från hårdrocken. Texten är egentligen superbanal, men inget att skämmas över med tanke på den ytlighet som råder i musikbranschen idag. Den har massor av energi och min dotter tyckte den lät som en korsning mellan Alcazar och After Dark i början när hon hörde den... Right Here - Right Now är helt och hållet producerad av Mark Tysper. Jag har bidragit med ett stick i låten där jag sjunger "Waiting for you..". Men efter överläggningar med Mark ville han inte ha det kvar, han tyckte inte det gav låten någon extra pusch. Upphovsmannen la in sitt veto.
Vi syns i sommar på Larmtorget då låten och jag tävlar i Svensktoppen Nästa som Roddan Roxx (en av många alter egon). När det gäller musik är jag öppensinnad och tycker det är gränslöst vilken genre man representerar, så länge det är en bra låt. Men det blir en tuff utmaning hur den ska framföras. Eftersom studioproduktionen är väldigt avancerad blir det svårt att framföra den live. Så nu får vi slå våra kloka huvud ihop hur detta ska kunna fungera..?
Mer info om Svensktoppen Nästa finns här och bidragen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5846149
To be continued...
tisdag 25 mars 2014
Jesus vilken upplevelse!!
Jag har stått framför scener och fotograferat sen jag var 15 år. Men jag var bara 10 år när jag höll i min första Kodak Instamatic kamera och såg Björn Skifs framföra Michelangelo i Östersund på sin Folkparks turné. Mitt fotografiska minne är starkt och jag lever ofta genom "sökaren". Eller linsen som många brukar uttrycka det. Jag såg Jesus Christ Superstar på Skandinavium i Göteborg 1972 när Agnetha Fältskog spelade Maria Magdalena. Jag minns att jag tyckte det var ganska jobbigt. Styrkan och budskapet i historien berörde mig starkt. Inte så konstigt när jag bara var 7 år gammal.
Trots att jag känt pulsen och stämningen framför scener där jag sett Iron Maiden, Kiss, Queen, Whitesnake, Scorpions, We Will Rock You m.fl som har producerat något av det största på en livescen - kände jag att Jesus Christ Superstar var något av det häftigaste jag har sett på en scen. VILKET LJUS - VILKEN SCENOGRAFI!! Ursäkta om jag var tvungen att skrika ut mina känslor. Genom kameran fick jag nästan en surrealistisk upplevelse. Vilket bilderna nedan visar.
Att få uppdraget att dokumentera denna show gör mig både ödmjuk och stolt. Tankarna kring mina fotouppdrag som FotoRoddan gör att jag snart kommer ta ytterligare ett steg att utveckla min verksamhet. Jag hoppas under sommaren kunna utveckla dessa tankar mer konkret med förhoppning om att mina bilder kommer få ett forum (utställning) där fler kan ta del av dessa livebilder jag samlat på mig i över 30 års tid.
*OBS! Klicka på bilderna om du vill se dem i större format:
Trots att jag känt pulsen och stämningen framför scener där jag sett Iron Maiden, Kiss, Queen, Whitesnake, Scorpions, We Will Rock You m.fl som har producerat något av det största på en livescen - kände jag att Jesus Christ Superstar var något av det häftigaste jag har sett på en scen. VILKET LJUS - VILKEN SCENOGRAFI!! Ursäkta om jag var tvungen att skrika ut mina känslor. Genom kameran fick jag nästan en surrealistisk upplevelse. Vilket bilderna nedan visar.
Att få uppdraget att dokumentera denna show gör mig både ödmjuk och stolt. Tankarna kring mina fotouppdrag som FotoRoddan gör att jag snart kommer ta ytterligare ett steg att utveckla min verksamhet. Jag hoppas under sommaren kunna utveckla dessa tankar mer konkret med förhoppning om att mina bilder kommer få ett forum (utställning) där fler kan ta del av dessa livebilder jag samlat på mig i över 30 års tid.
*OBS! Klicka på bilderna om du vill se dem i större format:
 |
| Det var inte lite som Ola Salo fick utstå varje föreställning för att frambringa en autentisk känsla som Jesus tolkare. Lidandet, blodet och svetten på korset kändes verkligen äkta. |
 |
| Peter Johansson fick visa upp nya sidor i skådespeleriet i rollen som Judas. Här använde dansarna ljusrör på ett mycket effektivt sätt som fick scenen att bada i härliga kontraster mot det röda. |
 |
| Ett Facebook inlägg beskrev Peter Johanssons roll som en visuell framställning av J.R.R. Tolkiens litterära figur Legolas. Har man sett Sagan om ringen trilogin kan man förstå varför. Är själv väldigt nöjd med denna bild som fångar den energi Peter förmedlade från scenen när Judas skrek ut sitt lidande!! |
 |
| Framme vid scenen skulle jag nästan kunnat prata med Ola Salo mitt i föreställningen. Det kändes nästan som jag kunde ta på honom när jag tittade igenom sökaren på min Nikon kamera. Men faktum är att jag ändå står 3-4 meter ifrån och har mitt 70-200 objektiv som kan fånga närkänslan. Han ser så fridfull ut i sin rolltolkning av Jesus. Efter någon minut vände Ola blicken och märkte att jag fanns nedanför scengolvet. |
 |
| Energin på scen var enormt stark när Peter Johansson rörde sig runt en avslappnad Ola Salo. Det var en stor utmaning som fotograf att jobba i ett starkt vitt spotlight ljus som kontrasterades mot allt det mörka och svarta i bakgrunden. Här märker man att inte vilken kamera som helst klarade av att klara de starka högdagrarna i Peters ansikte. |
 |
| Ett ögonblick i föreställningen då håren på armarna reser sig. Här håller Peter nästan föreställningen på sina armar. Regissören Ronny Danielsson har verkligen lyft fram Judas roll ännu starkare i denna konsertuppsättning. |
 |
| Ensemblen samlad efter ett oerhört starkt framträdande. Det krävs många begåvade hjärnor att skapa något så starkt som JCS. Förutom Ola Salo (Jesus), Peter Johansson (Judas), så gjorde Gunilla Backman en bra tolkning av Maria Magdalena (även om den inte var så framträdande som jag förväntat mig). En galen överraskning var Johan Wahlströms roll som en sorts nattklubbsägare ala` Hugh Hefner (se badrocken) där han spelar Herodes. Janne Åström är också en stark sångare och artist som blir likt pöbeln själv med sin barytonröst i rollen som Kajafas. |
 |
| Ett litet collage över några av dessa magiska ögonblick jag fångade på Telenor Arena utanför Karlskrona 15 mars 2014. Bara att få ihop hela ensemblen på bild (ca 70 st.) med alla involverade i produktionen var en rejäl kick. OBS! ett copyright förtydligande: Var god att acceptera regler vid användande av dessa bilder här på FotoRoddans bloggsida. Dessa bilder får inte användas i medier utan upphovsmannens godkännande. Äganderätten förbehålls PNM Music och FotoRoddan Vid önskan om användande av bilder maila: magnusrouden@gmail.com eller info@pnmmusic.se |
torsdag 13 mars 2014
Magiska röster som trollbinder...
Dagens inlägg i min blogg handlar om röster. Röster som förför, som trollbinder, som väcker känslor och får oss att må bättre. Röster som får oss att tro på vad de säger när budskapen kablas ut i världen genom olika mediakanaler... Jag avrundar även med bilder på en av Sveriges starkaste kvinnliga röster, Lisa Nilsson som besökte KalmarSalen under onsdagen...
Rösternas röst...
Idag hörde jag att en av de största rösterna inom filmbranschen, Hal Douglas, som arbetar med Voice-Overs har lämnat jordelivet 89 år gammal. Han kunde höras läsa trailers i filmer som Dödligt Vapen och Forrest Gump m.fl. Hör hans röst här och artikeln från Aftonbladet:
http://www.youtube.com/watch?v=O8Yi93AFBJM
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article18536020.ab
Att göra Voice-Overs betyder att man lägger röster i trailers, reklam och annat som innefattar information i någon form. Få har det magiska som får alla att lyssna. Många försöker, få lyckas. En handfull kan ha det som ett yrke. Det är som med medfödd talang, det gäller att förvalta den på rätt sätt och behåller känslan som ger den lilla extra gnistan. Rösternas röst som dominerade etern på 1990- och 2000-talet var Mikael Välivaara (tyvärr dog han 2008) som hördes i trailers, reklam och jinglar på kommersiella radiostationer. Detta var guld-eran när kommersiella radiostationer växte upp som svampar i Sverige.
Väntade spänt på nya inläsningar...
Jag har suttit och lyssnat i timmar på Välivaaras "torra" inläsningar (inga effekter). Hur han betonade och fraserade i harmoniska ordalag som lät som musik i mina öron. Under min tid på radiostationen Radio Match i Kalmar och Blekinge satt vi på redaktionen och skrev korta slagkraftiga "teasers", vilka vi skickade till Välivaara för inläsningar, och som vi spänt väntade på i några veckor innan de damp ner i brevlådan (eller digitalt på nätet). Sen fick vi redigera ihop inläsningarna med passande musik och effekter till våra egna program. Då lät Välivarra oövervinnelig och som en röst från en gudomlig plats. Någonstans finns dessa röstinläsningar på gamla DAT-band. En dag ska jag leta fram dem när tiden finns...
Rösten är nyckeln att nå fram
Min uppfattning är att de flesta som lyssnar på nyheter, reklam m.m. vet hur viktig rösten är. Men i dagens utbud verkar kraven ha sjunkit rejält på vad som krävs hos den som läser en text i ett offentligt medium. Det ska gå fort, och de som läser för mediokert betalt (därför att beställarna vill snåla). Alltför ofta hänger jag upp mig på hur något uttalas, eller hur disharmonisk en röst är att lyssna på. Det som många inte förstår; är att förmedla en text på ett sätt som behagar mottagarna är oftast nyckeln till att budskapet når fram. Och nu talar vi etermedier som radio, TV eller webb-TV. Reklam sprids överallt i ett tempo som ingen längre mäktar med att uppfatta. Därför är rösten världens viktigaste verktyg som kan sticka ut från mängden.
Jag går inte in nu på hur musiken (en donut på radiospråk) är producerad som ska stödja en Voice-Over. Den kan vara viktig. Men det är röstens sätt att förmedla budskapet som är avgörande.
Har alltid fascinerats av bra röster
Detta för mig helt naturligt också in på röster inom radio- och musikvärlden. Röster har alltid fascinerat mig. I unga år var det Kaj Kindvalls lena stämma i alla musikprogram som var förebilden. Det var även Ulf Elfving som hade en djup och mjuk ton som var behaglig att lyssna till. Detta i kombination av världens tre viktigaste manliga sångröster (i mitt tycke) - Elvis, Tom Jones och förstås Freddie Mercury. De hade både rösten och den starka karisman på scen. De placerade ribban högt, och sen har det mesta varit allt annat än nöjsamt att lyssna på när nya röster har dykt upp genom åren.
När jag tänker på Melodifestivalen gör det faktiskt ont efter några år av ett koncept som växt sig löjligt stort. När dessutom 90% är mediokra sångare, då tappar jag snabbt intresset. Även om Sanna Nielsen är en högst kompetent sångerska och vann välförtjänt i år - så saknar jag bra sångare. Jill Johnson är en av Sveriges i särklass starkaste röster (det hördes redan då när hon slog igenom i slutet på 1990-talet) i just Mellon. Men hon har gått vidare och behöver inte festivalen längre. Starkt jobbat Jill!! Jill's Veranda har blivit en välförtjänt succé i SVT.
Nästan exakt för 10 år sedan träffade jag Jill i KalmarSalen för en intervju i Radio Match. Ett starkt minne där hon visade vilken underbart generös person hon var och gav sig tid till alla som ville ha en pratstund:
På uppdrag åt Barometern
En av Sveriges bästa röster är Lisa Nilsson. Hon har dessutom integritet, självdistans och humor mitt uppe i sin professionalism. Under onsdagen 2014-03-13 gästade hon KalmarSalen. Jag åkte dit på uppdrag av vår lokaltidning Barometern och dokumenterade henne och det var en lugn och mogen publik som satt lugnt och inväntade hennes lågmälda show.
Bara inledningen där hon intog en gammal soffa på scen liggandes blev lite oväntad och smårolig. Precis när hon skulle börja sjunga, så ljöd en mobiltelefon i salen. Iskallt sa hon: "Men ni vet ju vad som gäller, jag trodde ni visste det..". Efter ytterligare några sekunder plingade det till igen. Snabbt och med glimten i ögat sa Lisa: "...jaha, jag visste det, man ljuger även i Kalmar..."
Hon sprider en skön varm känsla, och hon sjunger gärna låtar som inte är de mest kommersiella, men det visar på god smak att våga gå sin egen väg. Sen om inte alltid låtarna håller, det spelar mindre roll eftersom personligheten, rösten och de egna valen får prägla henne som artist. Läs artikeln skriven av Lotta Nyberg och mina bilder som de såg ut i webb-tidningen:
http://www.barometern.se/noje_o_kultur/varm-konsert-hettar-till-for-sallan(4198300).gm
Här är första sidan på papperstidningen:
 |
| Lisa Nilsson inledde konserten i KalmarSalen med att ligga på soffan och sjunga. Vi var välkomna in i hennes vardagsrum... |
Rösternas röst...
Idag hörde jag att en av de största rösterna inom filmbranschen, Hal Douglas, som arbetar med Voice-Overs har lämnat jordelivet 89 år gammal. Han kunde höras läsa trailers i filmer som Dödligt Vapen och Forrest Gump m.fl. Hör hans röst här och artikeln från Aftonbladet:
http://www.youtube.com/watch?v=O8Yi93AFBJM
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article18536020.ab
Att göra Voice-Overs betyder att man lägger röster i trailers, reklam och annat som innefattar information i någon form. Få har det magiska som får alla att lyssna. Många försöker, få lyckas. En handfull kan ha det som ett yrke. Det är som med medfödd talang, det gäller att förvalta den på rätt sätt och behåller känslan som ger den lilla extra gnistan. Rösternas röst som dominerade etern på 1990- och 2000-talet var Mikael Välivaara (tyvärr dog han 2008) som hördes i trailers, reklam och jinglar på kommersiella radiostationer. Detta var guld-eran när kommersiella radiostationer växte upp som svampar i Sverige.
Väntade spänt på nya inläsningar...
Jag har suttit och lyssnat i timmar på Välivaaras "torra" inläsningar (inga effekter). Hur han betonade och fraserade i harmoniska ordalag som lät som musik i mina öron. Under min tid på radiostationen Radio Match i Kalmar och Blekinge satt vi på redaktionen och skrev korta slagkraftiga "teasers", vilka vi skickade till Välivaara för inläsningar, och som vi spänt väntade på i några veckor innan de damp ner i brevlådan (eller digitalt på nätet). Sen fick vi redigera ihop inläsningarna med passande musik och effekter till våra egna program. Då lät Välivarra oövervinnelig och som en röst från en gudomlig plats. Någonstans finns dessa röstinläsningar på gamla DAT-band. En dag ska jag leta fram dem när tiden finns...
Rösten är nyckeln att nå fram
Min uppfattning är att de flesta som lyssnar på nyheter, reklam m.m. vet hur viktig rösten är. Men i dagens utbud verkar kraven ha sjunkit rejält på vad som krävs hos den som läser en text i ett offentligt medium. Det ska gå fort, och de som läser för mediokert betalt (därför att beställarna vill snåla). Alltför ofta hänger jag upp mig på hur något uttalas, eller hur disharmonisk en röst är att lyssna på. Det som många inte förstår; är att förmedla en text på ett sätt som behagar mottagarna är oftast nyckeln till att budskapet når fram. Och nu talar vi etermedier som radio, TV eller webb-TV. Reklam sprids överallt i ett tempo som ingen längre mäktar med att uppfatta. Därför är rösten världens viktigaste verktyg som kan sticka ut från mängden.
Jag går inte in nu på hur musiken (en donut på radiospråk) är producerad som ska stödja en Voice-Over. Den kan vara viktig. Men det är röstens sätt att förmedla budskapet som är avgörande.
Har alltid fascinerats av bra röster
Detta för mig helt naturligt också in på röster inom radio- och musikvärlden. Röster har alltid fascinerat mig. I unga år var det Kaj Kindvalls lena stämma i alla musikprogram som var förebilden. Det var även Ulf Elfving som hade en djup och mjuk ton som var behaglig att lyssna till. Detta i kombination av världens tre viktigaste manliga sångröster (i mitt tycke) - Elvis, Tom Jones och förstås Freddie Mercury. De hade både rösten och den starka karisman på scen. De placerade ribban högt, och sen har det mesta varit allt annat än nöjsamt att lyssna på när nya röster har dykt upp genom åren.
När jag tänker på Melodifestivalen gör det faktiskt ont efter några år av ett koncept som växt sig löjligt stort. När dessutom 90% är mediokra sångare, då tappar jag snabbt intresset. Även om Sanna Nielsen är en högst kompetent sångerska och vann välförtjänt i år - så saknar jag bra sångare. Jill Johnson är en av Sveriges i särklass starkaste röster (det hördes redan då när hon slog igenom i slutet på 1990-talet) i just Mellon. Men hon har gått vidare och behöver inte festivalen längre. Starkt jobbat Jill!! Jill's Veranda har blivit en välförtjänt succé i SVT.
Nästan exakt för 10 år sedan träffade jag Jill i KalmarSalen för en intervju i Radio Match. Ett starkt minne där hon visade vilken underbart generös person hon var och gav sig tid till alla som ville ha en pratstund:
 |
| Ett mycket trevligt möte och en intervju som jag gjorde för Radio Match som då var Kalmar/Blekinge Läns största kommersiella radiostation. |
 |
| Lisa Nilsson spred värme i KalmarSalen 2014-03-12 |
En av Sveriges bästa röster är Lisa Nilsson. Hon har dessutom integritet, självdistans och humor mitt uppe i sin professionalism. Under onsdagen 2014-03-13 gästade hon KalmarSalen. Jag åkte dit på uppdrag av vår lokaltidning Barometern och dokumenterade henne och det var en lugn och mogen publik som satt lugnt och inväntade hennes lågmälda show.
Bara inledningen där hon intog en gammal soffa på scen liggandes blev lite oväntad och smårolig. Precis när hon skulle börja sjunga, så ljöd en mobiltelefon i salen. Iskallt sa hon: "Men ni vet ju vad som gäller, jag trodde ni visste det..". Efter ytterligare några sekunder plingade det till igen. Snabbt och med glimten i ögat sa Lisa: "...jaha, jag visste det, man ljuger även i Kalmar..."
Hon sprider en skön varm känsla, och hon sjunger gärna låtar som inte är de mest kommersiella, men det visar på god smak att våga gå sin egen väg. Sen om inte alltid låtarna håller, det spelar mindre roll eftersom personligheten, rösten och de egna valen får prägla henne som artist. Läs artikeln skriven av Lotta Nyberg och mina bilder som de såg ut i webb-tidningen:
http://www.barometern.se/noje_o_kultur/varm-konsert-hettar-till-for-sallan(4198300).gm
Här är första sidan på papperstidningen:
 |
| Snyggt ljus och avslappnad scendekor fick henne att framstå som yngre "skämtade hon från scenen". |
 |
| Backstage hälsade jag på och undrade om jag kunde få ta några porträtt. Men tyvärr hann hon inte, för precis innan konserten skulle barnen nattas. Fortfarande småbarnsförälder och Lisa födde sitt andra barn för drygt två år sedan. |
 |
| Som fotograf älskar jag när jag kan krypa nära och verkligen fokusera på att fånga ett liveporträtt. Detta är i inledningen när hon sitter på soffan och sjunger. |
måndag 3 februari 2014
Ett opiummoln har lagt sig över Sverige...
Jag är en person som alltid fastnar i bilen på fredagseftermiddagen och lyssnar på Spanarna i P1. Ingvar Storm ledsagar väl genomtänka spaningar av kulturarbetare vilka leder till både roliga och meningsfulla diskussioner hämtade ur vardagen. Innan vi lyssnare kastas ut i gästernas spaningar behandlas kort några av de nyheter som dominerat eller kommer dominera nyhetsflödet. Här är senaste spaningen som bl.a tar upp framtidsteknikens optimism, att vi måste växa upp och David & Goliat syndromet att vi inte ska vara offer:
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/318381?programid=516&playepisode=318381
Opium åt folket
Om jag som medie- och kommunikationspedagog eller "vanlig lyssnare" lystrar med olika öron, det är förstås givet. Ibland sväljer man flödet av info och tar det som snabbkonsumtion och tänker inte så mycket på alla detaljer. Man hänger sig och försöker se allt i ett positivt ljus. Självfallet behöver vi positiva saker som samlar nationen. Men inte ens Spanarna kunde undgå att ta upp kommande veckors dominans där Jessika Gedin mer eller mindre har gett upp, det är bara att hänge sig menade hon (annars blir man utanför i det sociala samspelet). Men hur man än väljer att lyssna/titta går det inte att undgå den våg av "lyxkaraoke" som kommer lägga sig som ett opiummoln över vårt moderland. Om jag inte missminner mig så var det Karl Marx vän, filosofen Moses Hess, som lade fram sentensen (visdomsord) att "religionen är ett opium åt folket". Sverige är världens mest sekulariserade land och då måste det ju finnas något annat som har en stark magnetisk effekt på folket istället för religion.
Borde det inte vara gratis..?
Jag talar förstås om Melodifestivalen och alla deltävlingar som fullkomligt dominerar nöjesutbudet och även vanliga nyhetsprogram. Helt plötsligt behandlas denna tävling som världens viktigaste händelse. Min första reaktion är att man borde tiga ihjäl detta spektakel som trots allt nyttjar en stor del av våra licenspengar och lockar in sponsorer som satsar enorma pengar för att göra detta i "public-service TV". Dessutom är biljettpriserna långt över vad man borde acceptera. Runt 700-1000 kr för att följa detta live, som ändå sänds på TV. Självklart är det självvalt om man vill gå. Men borde det inte vara gratis om det redan är finansierat? Hade det inte varit en snygg gest om SVT och arrangörerna hade lottat ut biljetter till alla licensbetalare (om man föranmält sig till en utlottning). Det hade varit mer demokratiskt, och inte styrts utifrån ekonomiska möjligheter att kunna gå. Men självklart är jag inte dum, det kostar för mycket, arrangörerna vill givetvis tjäna pengar på detta.
I allmänhetens tjänst - pseudovetenskap..?
För det verkar som att tanken från de ansvariga, som gett detta "spektakel" så mycket resurser, är att det ligger i allmänhetens viktigaste intresse. Långt utöver vad allting annat i Sverige har som prioritet. Försvaret är förstås att om SVT ska bjuda på ett påkostat spektakel, då måste alla vara med och betala fakturan. Det som skrämmer mig mest är hur alla runt omkring har svalt Christer Björkmans bete. Han har en enorm makt. Hur har han lyckats få en sådan enorm makt? Knappast pga musikalisk kompetens genom egna meriter. För någon vidare artist/sångare var han inte. Han har helt enkelt fått alla kring arrangemanget att inse att den påstådda schlagerådran som sitter djupt rotad i svenska folksjälen, kan rullas ut i en omfattning ingen trodde för 10 år sedan. Eller är det en pseudovetenskap som svenska folket har svalt med hull och hår?
Ett uttjatat koncept
Överallt när detta med Melodifestivalen tas upp - på arbetsplatser, i omklädningsrum, under luncher med kompisar och runt middagsbordet - kommer alltid frågan upp om det var bra eller dåligt? I de flesta fall försöker jag föra en neutral diskussion utifrån låtarnas kvalité. Nästan alla jag pratat med är överens om att vi har hört det tidigare. Konceptet är precis detsamma, några hyfsat producerade shownummer. Man kastar in några debutanter och några veteraner (som gladeligen bygger sina karriärer kring detta evighetsarrangemang). Mer än hälften av låtskrivarna har varit med flera gånger (för att Björkman känner dem personligen och har makt att bestämma). Låtarna ska vara en mix bland bekanta genrer som pop, rock, dansband, country, hip-hop, hårdrock, ballad m.fl. Allt för att kunna tillfredsställa "alla TV-tittare". Igenkänningsfaktorn måste finnas. Annars finns risken att man tappar tittare och publik.
Rakbladsunderhållning
Att diskutera musik, fotboll och sport leder oftast till en återvändsgränd. Smakreferenserna är olika, men i och med Mellokonceptets oerhörda dominans, då blir det än svårare att motivera dagens musiklyssnare att alternativen är långt fler och betydligt mer intressanta om man orkar söka sig utanför detta koncept. Tänk er själva att vi idag lever i ett land som domineras av snabbmatskedjor, elektronikkedjor, klädkedjor, men det finns i stort sett inga musik/skivbutiker längre. Det mesta som serveras och tar över genom TV, Play-tjänster på datorn, Spotify och YouTube blir de som har störst ekonomiska muskler. Allting räknas i siffror. Flest tittare, gillare och lyssnare har sedan streaming- och smartphonetjänsternas intågande blivit signifikativt med "hetaste musiken och underhållningen".
Jag kan köpa att mycket som sprids idag är rolig underhållning, men det har väldigt lite att göra med kvalitativ musik som kommer leva kvar i generationer. Då krävs ett stort hjärta som söker nya och lite mer obekväma vägar som kan överraska publiken. Det mesta vi ser är klicheer med korta avbrott som underhåller för en liten stund. Det blir mer som "rakbladsunderhållning", det blir snyggt en stund. Det lever kvar en kort stund, sen skaffar man som konsument snabbt något nytt när det har tjatats sönder. Mycket pga av att streamingtjänsterna gör det oändligt och alltid finns där.
Intressant utmaning att tänka på...
En både rolig och intressant utmaning för hela Mellokonceptet vore att lägga ut sändningen på en "demand-tjänst". Alla som verkligen vill titta, får betala 99 kr. Undrar om man skulle få över 3 miljoner tittare då? Om de skulle få det, då finns det ett enkelt svar; Melodifestivalen fyller en funktion som människor vill ha. Men är det för att det inte finns något annat alternativ som kanalerna kan konkurrera med..? Eller för att vi älskar att tävla i musik och vill ha konceptet. Vore en intressant undersökning för en kommande vetenskaplig uppsats på universitetet, eller..?
Finns ny bra musik?
Jag ska ta upp fördelarna också i ett annat blogginlägg framöver där vi har enorma möjligheter att ta del av ett fantastisk utbud som bara ligger där och väntar på att bli upptäckt av nya generationer. Tyvärr måste jag ändå säga att det är en sorglig utveckling underhållningsbranschen lever i och som framtidsscenario. Vi tröttnar allt fortare när underhållningen har blivit alldeles för lättillgänglig. För nästan allting som produceras är upprepningar på redan klassisk musik ur populärkulturen som redan har berört generationer. Även mycket är återanvändningar av gamla hits.
En kollega skrev på sina sociala medier häromveckan att "det visst produceras bra ny musik". Självklart gör det det, men om den ska nå fram så behöver människor som har god känsla för framtiden i branschen också jobba för att promota den. Problemet är att den är lätt att släppa ut till allmänheten, men desto svårare att få betalt för. Då finns inte så många alternativ. De flesta väljer Mellokonceptet och gör allt för att få Björkman & Co att köpa låten.
Orädda - utanför boxen
Men mer önskvärt vore att fler kunde jobba långsiktigt, våga bygga något originellt, turnéra med ett koncept som vågar utmana och att lägga ner tid på musiken så den inte hamnar i 3 minuters träsket. Min stora fråga till dagens musiklyssnare är - varför måste allting gå så fort idag? Om man ska upptäcka något nytt - då måste man våga hänge sig till andra musikaliska vägar där man vågar tänka utanför boxen. Det är ju det som för musikbranschen framåt på nya vägar. Bra förebilder är alltid t.ex:
- U2 (som vågade låta annorlunda och experimentera)
- The Police (Sting och killarna hade inga gränser för vad man kunde göra)
- Led Zeppelin (blandade tung hårdrock med folkmusik)
- Prince (musikalitet och öppet sinne för alla musikgenrer)
- Queen (musikalitet, genreöverskridande, storslaget och orädda)
- Kiss (vågade gå sin egen väg med både image och eget koncept)
- Madonna (orädd att experimentera, vågade utmana branschen)
- Lady Ga Ga (i mångt och mycket den postmoderna arvtagerskan)
- Beyoncé (må vara en modern R&B artist, men influenserna kommer från Tina Turner och många äldre pop och rockartister)
- Bruno Mars (en talang som tar med sig influenser ut både 60/70/80-talet, men gör det fräscht och nytt).
Det som är gemensamma nämnare för dessa artister är att de är: "Orädda och behandlar musik utan gränser".
Jag tänkte avsluta med två musiklänkar som får mig att må bra. Den första anspelar på tidlöshet och fick tårarna att rinna häromkvällen. Detta är respektfullt framfört av veteraner som hylla veteraner varje år på The Kennedy Center Honors. Jag vågar påstå att detta är bland den bästa coverversion som någonsin gjorts som hyllning. I detta fall Led Zeppelin. Heart med systrarna Ann & Nancy Wilson från 2012 med Stairway To Heaven:
http://www.youtube.com/watch?v=mf2O3OAQjng&feature=youtu.be
Bruno Mars en ung förmåga som har seglat fram som en ny Michael Jackson med ett härligt driv och livekänsla. Han känns som en genuin liveartist som också skriver sin egen musik. Detta är från årets Super-Bowl:
http://www.youtube.com/watch?v=20H2w1GLAmQ
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/318381?programid=516&playepisode=318381
Opium åt folket
Om jag som medie- och kommunikationspedagog eller "vanlig lyssnare" lystrar med olika öron, det är förstås givet. Ibland sväljer man flödet av info och tar det som snabbkonsumtion och tänker inte så mycket på alla detaljer. Man hänger sig och försöker se allt i ett positivt ljus. Självfallet behöver vi positiva saker som samlar nationen. Men inte ens Spanarna kunde undgå att ta upp kommande veckors dominans där Jessika Gedin mer eller mindre har gett upp, det är bara att hänge sig menade hon (annars blir man utanför i det sociala samspelet). Men hur man än väljer att lyssna/titta går det inte att undgå den våg av "lyxkaraoke" som kommer lägga sig som ett opiummoln över vårt moderland. Om jag inte missminner mig så var det Karl Marx vän, filosofen Moses Hess, som lade fram sentensen (visdomsord) att "religionen är ett opium åt folket". Sverige är världens mest sekulariserade land och då måste det ju finnas något annat som har en stark magnetisk effekt på folket istället för religion.
Borde det inte vara gratis..?
Jag talar förstås om Melodifestivalen och alla deltävlingar som fullkomligt dominerar nöjesutbudet och även vanliga nyhetsprogram. Helt plötsligt behandlas denna tävling som världens viktigaste händelse. Min första reaktion är att man borde tiga ihjäl detta spektakel som trots allt nyttjar en stor del av våra licenspengar och lockar in sponsorer som satsar enorma pengar för att göra detta i "public-service TV". Dessutom är biljettpriserna långt över vad man borde acceptera. Runt 700-1000 kr för att följa detta live, som ändå sänds på TV. Självklart är det självvalt om man vill gå. Men borde det inte vara gratis om det redan är finansierat? Hade det inte varit en snygg gest om SVT och arrangörerna hade lottat ut biljetter till alla licensbetalare (om man föranmält sig till en utlottning). Det hade varit mer demokratiskt, och inte styrts utifrån ekonomiska möjligheter att kunna gå. Men självklart är jag inte dum, det kostar för mycket, arrangörerna vill givetvis tjäna pengar på detta.
I allmänhetens tjänst - pseudovetenskap..?
För det verkar som att tanken från de ansvariga, som gett detta "spektakel" så mycket resurser, är att det ligger i allmänhetens viktigaste intresse. Långt utöver vad allting annat i Sverige har som prioritet. Försvaret är förstås att om SVT ska bjuda på ett påkostat spektakel, då måste alla vara med och betala fakturan. Det som skrämmer mig mest är hur alla runt omkring har svalt Christer Björkmans bete. Han har en enorm makt. Hur har han lyckats få en sådan enorm makt? Knappast pga musikalisk kompetens genom egna meriter. För någon vidare artist/sångare var han inte. Han har helt enkelt fått alla kring arrangemanget att inse att den påstådda schlagerådran som sitter djupt rotad i svenska folksjälen, kan rullas ut i en omfattning ingen trodde för 10 år sedan. Eller är det en pseudovetenskap som svenska folket har svalt med hull och hår?
Ett uttjatat koncept
Överallt när detta med Melodifestivalen tas upp - på arbetsplatser, i omklädningsrum, under luncher med kompisar och runt middagsbordet - kommer alltid frågan upp om det var bra eller dåligt? I de flesta fall försöker jag föra en neutral diskussion utifrån låtarnas kvalité. Nästan alla jag pratat med är överens om att vi har hört det tidigare. Konceptet är precis detsamma, några hyfsat producerade shownummer. Man kastar in några debutanter och några veteraner (som gladeligen bygger sina karriärer kring detta evighetsarrangemang). Mer än hälften av låtskrivarna har varit med flera gånger (för att Björkman känner dem personligen och har makt att bestämma). Låtarna ska vara en mix bland bekanta genrer som pop, rock, dansband, country, hip-hop, hårdrock, ballad m.fl. Allt för att kunna tillfredsställa "alla TV-tittare". Igenkänningsfaktorn måste finnas. Annars finns risken att man tappar tittare och publik.
Rakbladsunderhållning
Att diskutera musik, fotboll och sport leder oftast till en återvändsgränd. Smakreferenserna är olika, men i och med Mellokonceptets oerhörda dominans, då blir det än svårare att motivera dagens musiklyssnare att alternativen är långt fler och betydligt mer intressanta om man orkar söka sig utanför detta koncept. Tänk er själva att vi idag lever i ett land som domineras av snabbmatskedjor, elektronikkedjor, klädkedjor, men det finns i stort sett inga musik/skivbutiker längre. Det mesta som serveras och tar över genom TV, Play-tjänster på datorn, Spotify och YouTube blir de som har störst ekonomiska muskler. Allting räknas i siffror. Flest tittare, gillare och lyssnare har sedan streaming- och smartphonetjänsternas intågande blivit signifikativt med "hetaste musiken och underhållningen".
Jag kan köpa att mycket som sprids idag är rolig underhållning, men det har väldigt lite att göra med kvalitativ musik som kommer leva kvar i generationer. Då krävs ett stort hjärta som söker nya och lite mer obekväma vägar som kan överraska publiken. Det mesta vi ser är klicheer med korta avbrott som underhåller för en liten stund. Det blir mer som "rakbladsunderhållning", det blir snyggt en stund. Det lever kvar en kort stund, sen skaffar man som konsument snabbt något nytt när det har tjatats sönder. Mycket pga av att streamingtjänsterna gör det oändligt och alltid finns där.
Intressant utmaning att tänka på...
En både rolig och intressant utmaning för hela Mellokonceptet vore att lägga ut sändningen på en "demand-tjänst". Alla som verkligen vill titta, får betala 99 kr. Undrar om man skulle få över 3 miljoner tittare då? Om de skulle få det, då finns det ett enkelt svar; Melodifestivalen fyller en funktion som människor vill ha. Men är det för att det inte finns något annat alternativ som kanalerna kan konkurrera med..? Eller för att vi älskar att tävla i musik och vill ha konceptet. Vore en intressant undersökning för en kommande vetenskaplig uppsats på universitetet, eller..?
Finns ny bra musik?
Jag ska ta upp fördelarna också i ett annat blogginlägg framöver där vi har enorma möjligheter att ta del av ett fantastisk utbud som bara ligger där och väntar på att bli upptäckt av nya generationer. Tyvärr måste jag ändå säga att det är en sorglig utveckling underhållningsbranschen lever i och som framtidsscenario. Vi tröttnar allt fortare när underhållningen har blivit alldeles för lättillgänglig. För nästan allting som produceras är upprepningar på redan klassisk musik ur populärkulturen som redan har berört generationer. Även mycket är återanvändningar av gamla hits.
En kollega skrev på sina sociala medier häromveckan att "det visst produceras bra ny musik". Självklart gör det det, men om den ska nå fram så behöver människor som har god känsla för framtiden i branschen också jobba för att promota den. Problemet är att den är lätt att släppa ut till allmänheten, men desto svårare att få betalt för. Då finns inte så många alternativ. De flesta väljer Mellokonceptet och gör allt för att få Björkman & Co att köpa låten.
Orädda - utanför boxen
Men mer önskvärt vore att fler kunde jobba långsiktigt, våga bygga något originellt, turnéra med ett koncept som vågar utmana och att lägga ner tid på musiken så den inte hamnar i 3 minuters träsket. Min stora fråga till dagens musiklyssnare är - varför måste allting gå så fort idag? Om man ska upptäcka något nytt - då måste man våga hänge sig till andra musikaliska vägar där man vågar tänka utanför boxen. Det är ju det som för musikbranschen framåt på nya vägar. Bra förebilder är alltid t.ex:
- U2 (som vågade låta annorlunda och experimentera)
- The Police (Sting och killarna hade inga gränser för vad man kunde göra)
- Led Zeppelin (blandade tung hårdrock med folkmusik)
- Prince (musikalitet och öppet sinne för alla musikgenrer)
- Queen (musikalitet, genreöverskridande, storslaget och orädda)
- Kiss (vågade gå sin egen väg med både image och eget koncept)
- Madonna (orädd att experimentera, vågade utmana branschen)
- Lady Ga Ga (i mångt och mycket den postmoderna arvtagerskan)
- Beyoncé (må vara en modern R&B artist, men influenserna kommer från Tina Turner och många äldre pop och rockartister)
- Bruno Mars (en talang som tar med sig influenser ut både 60/70/80-talet, men gör det fräscht och nytt).
Det som är gemensamma nämnare för dessa artister är att de är: "Orädda och behandlar musik utan gränser".
Jag tänkte avsluta med två musiklänkar som får mig att må bra. Den första anspelar på tidlöshet och fick tårarna att rinna häromkvällen. Detta är respektfullt framfört av veteraner som hylla veteraner varje år på The Kennedy Center Honors. Jag vågar påstå att detta är bland den bästa coverversion som någonsin gjorts som hyllning. I detta fall Led Zeppelin. Heart med systrarna Ann & Nancy Wilson från 2012 med Stairway To Heaven:
http://www.youtube.com/watch?v=mf2O3OAQjng&feature=youtu.be
Bruno Mars en ung förmåga som har seglat fram som en ny Michael Jackson med ett härligt driv och livekänsla. Han känns som en genuin liveartist som också skriver sin egen musik. Detta är från årets Super-Bowl:
http://www.youtube.com/watch?v=20H2w1GLAmQ
tisdag 28 januari 2014
Vad ska man tro på..?
Konspirationsteorier har alltid fascinerat mig. Men innan du läser vidare, så vill jag säga att jag är lika skeptisk som de flesta när man börjar rota i saker och ting. Men jag vill ha ögonen och öronen öppna. Jag vill inte gå runt i mitt liv, vara naiv och blåögd i tron om att allting är guld och gröna skogar. För så är det inte. Det händer för mycket märkligt i många stater runt om i världen och inte minst politiskt för att bara kunna svälja skiten som möter oss i nyhetsflödet.
En korrupt värld
Som utbildad samhällskunskapslärare, har jag svårt att koppla bort den oro som råder i världen. Men visst, en viktig anledning är förstås att medierna är duktiga på att sprida oro genom den snabba bevakning vi får rakt in i våra vardagsrum.
Desto mer man börjar samla olika fakta om märkliga händelser - desto mer ser jag en värld som är korrupt (vilket är en sanning som får alltfler att köra huvudet i sanden när det blir obekvämt). Människan är en dubbelbottnad varelse med en integritet som ofta äts upp inifrån. Få orkar stå emot när pengar får styra de beslut som påverkar människors livsöden.
Ett inside job
Det verkar som att halva världen vet vad som hände den 11/9 i New York. Bevisen är så tydliga att denna operation helt omöjligt skulle kunna ha iscensatts utan FBI och CIAs medvetande. Rapporterna är tusentals på webben där bevisen har lagts fram att det var ett Inside Job. Men ändå händer ingenting som får avslöja "den officiella förklaringen". För om maktens män och de som sitter på "världens finanser" skulle yppa något annat - då skulle den vackra kuliss som USA försöker upprätthålla rämna. Kaos skulle utbryta och finanskollapsen skulle vara ett faktum en gång för alla.
Jag kan inte låta bli att tänka på den mästerliga låten Inside Job med Don Henley (som tyvärr inte finns med ljud) på YouTube (av upphovsrättsliga skäl).
Citat:
"You think that you're so smart
But you don't have a fucking clue
What those men up in the towers
Are doing to me and you
And they'll keep doin' it and doin' it
And doin' it and doin' it
And doin' it and doin' it
And doin' it and doin' it
Until we all wake up
Wake up, wake up, wake up, wake up
När bevisen lyser rakt i ansiktet att miljarder och åter miljarder dollar förflyttades i form av gultackor (stora delar av guldreserven) från närliggande WTC byggnader bara dagar innan tornen blev attackerade - då är det bara ett av flera märkliga bevis. När dessutom forskare och kemister som är experter på området har kunnat förklara omständigheterna kring tornens fall mot marken som en omöjlighet. Eftersom värmen från flygplanens bränsle aldrig hann sprida sig långt ner i byggnaden och gick upp i rök. När dessutom närliggande WTCs syskonbyggnader störtar till marken också. Då är det planterat på högsta nivå.
När f.d. FBI specialisten och agenten Ted L. Gunderson, numera pensionerad, vet att det var ett Inside Job (han har bevis att FBI, CIA kände till operationen). Då kan man ju undra flera saker.
Men framförallt:
- Varför skulle han gå ut med detta om det inte finns/fanns starka bevis, för han vinner ju inget på det om det inte finns en gnutta sanning?
- Det är trots allt hans forna arbetsgivare han biter i handen, han riskerar att få sin pension indragen.
- Han är dessutom inte ensam, det är bara att leta på You-Tube, där finns massor av märkliga upptäckter som avslöjar olika spår som inte har fått någon förklaring från myndigheterna.
https://www.youtube.com/watch?v=RRaezLTU2a0
Titta på filmen ovan där Ted berättar öppenhjärtigt. Sen är det bara att följa olika tips och rekommendationer som poppar upp på menyn. Avslöjanden i massor.
Men även denna film är intressant.
https://www.youtube.com/watch?v=BkPRskciqVM
Jag önskar jag kunde hitta filmer där allting kunde ha en naturlig förklaring att den officiella versionen stämmer. Men det gör den inte eftersom myndigheterna i USA döljer och har undanröjt bevis. Därför blir försvarstalen från Washington klichéartade och anpassade efter vad vi vill höra.
BEVISEN lyser rakt in i ansiktet och ändå är det som att människor inte förstår vad som hände. Det är så overkligt att ingen kan ifrågasätta att det måste vara några onda män som attackerade demokratins högborg. New York, symbolen för frihet och möjligheter. Men också symbolen för dollartecknet, börsen och spekulationerna. En dag kommer pengar inte ha något värde och vi får hoppas det finns en solidarisk och moralisk kraft som kan bära mänskligheten mot nya värden där makten (krig och religioner) inte har någon betydelse.
En korrupt värld
Som utbildad samhällskunskapslärare, har jag svårt att koppla bort den oro som råder i världen. Men visst, en viktig anledning är förstås att medierna är duktiga på att sprida oro genom den snabba bevakning vi får rakt in i våra vardagsrum.
Desto mer man börjar samla olika fakta om märkliga händelser - desto mer ser jag en värld som är korrupt (vilket är en sanning som får alltfler att köra huvudet i sanden när det blir obekvämt). Människan är en dubbelbottnad varelse med en integritet som ofta äts upp inifrån. Få orkar stå emot när pengar får styra de beslut som påverkar människors livsöden.
Ett inside job
Det verkar som att halva världen vet vad som hände den 11/9 i New York. Bevisen är så tydliga att denna operation helt omöjligt skulle kunna ha iscensatts utan FBI och CIAs medvetande. Rapporterna är tusentals på webben där bevisen har lagts fram att det var ett Inside Job. Men ändå händer ingenting som får avslöja "den officiella förklaringen". För om maktens män och de som sitter på "världens finanser" skulle yppa något annat - då skulle den vackra kuliss som USA försöker upprätthålla rämna. Kaos skulle utbryta och finanskollapsen skulle vara ett faktum en gång för alla.
Jag kan inte låta bli att tänka på den mästerliga låten Inside Job med Don Henley (som tyvärr inte finns med ljud) på YouTube (av upphovsrättsliga skäl).
Citat:
"You think that you're so smart
But you don't have a fucking clue
What those men up in the towers
Are doing to me and you
And they'll keep doin' it and doin' it
And doin' it and doin' it
And doin' it and doin' it
And doin' it and doin' it
Until we all wake up
Wake up, wake up, wake up, wake up
När bevisen lyser rakt i ansiktet att miljarder och åter miljarder dollar förflyttades i form av gultackor (stora delar av guldreserven) från närliggande WTC byggnader bara dagar innan tornen blev attackerade - då är det bara ett av flera märkliga bevis. När dessutom forskare och kemister som är experter på området har kunnat förklara omständigheterna kring tornens fall mot marken som en omöjlighet. Eftersom värmen från flygplanens bränsle aldrig hann sprida sig långt ner i byggnaden och gick upp i rök. När dessutom närliggande WTCs syskonbyggnader störtar till marken också. Då är det planterat på högsta nivå.
När f.d. FBI specialisten och agenten Ted L. Gunderson, numera pensionerad, vet att det var ett Inside Job (han har bevis att FBI, CIA kände till operationen). Då kan man ju undra flera saker.
Men framförallt:
- Varför skulle han gå ut med detta om det inte finns/fanns starka bevis, för han vinner ju inget på det om det inte finns en gnutta sanning?
- Det är trots allt hans forna arbetsgivare han biter i handen, han riskerar att få sin pension indragen.
- Han är dessutom inte ensam, det är bara att leta på You-Tube, där finns massor av märkliga upptäckter som avslöjar olika spår som inte har fått någon förklaring från myndigheterna.
https://www.youtube.com/watch?v=RRaezLTU2a0
Titta på filmen ovan där Ted berättar öppenhjärtigt. Sen är det bara att följa olika tips och rekommendationer som poppar upp på menyn. Avslöjanden i massor.
Men även denna film är intressant.
https://www.youtube.com/watch?v=BkPRskciqVM
Jag önskar jag kunde hitta filmer där allting kunde ha en naturlig förklaring att den officiella versionen stämmer. Men det gör den inte eftersom myndigheterna i USA döljer och har undanröjt bevis. Därför blir försvarstalen från Washington klichéartade och anpassade efter vad vi vill höra.
BEVISEN lyser rakt in i ansiktet och ändå är det som att människor inte förstår vad som hände. Det är så overkligt att ingen kan ifrågasätta att det måste vara några onda män som attackerade demokratins högborg. New York, symbolen för frihet och möjligheter. Men också symbolen för dollartecknet, börsen och spekulationerna. En dag kommer pengar inte ha något värde och vi får hoppas det finns en solidarisk och moralisk kraft som kan bära mänskligheten mot nya värden där makten (krig och religioner) inte har någon betydelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)