lördag 16 juli 2016

Europe erövrade Latitud 57...

Jag har sagt det många gånger - det finns inget svårare som artist/grupp att hela tiden övertyga publiken... om och om igen... Men det finns grupper som genomsyrar en kvalité som får nya generationer att upptäcka dom, och samtidigt behåller en stor grupp människor som blir trogna följeslagare. Jag har fotat Roxette, jag har fotat Queen och nu senast Europe. De har gemensamt att kunna leva vidare i en av världens tuffaste branscher tack vare en fantastisk låtskatt som de kan fortsätta leverera på världens scener.

Man sparade inte på showens ljusdesign som fick hela Brädholmen att gunga stundtals när de levererade en tung repertoar. Perfekt ljus för undertecknad som älskar variationen när man fotar.

Eftersom jag numera enbart frilansar, ofta för egen räkning för att jag älskar att fotografera livekonserter - kunde jag inte låta bli att besöka Latitud 57 (igen) som blivit en stor succé i Oskarshamn. All heder åt arrangörerna som vågar satsa på ett event som publiken faktiskt får betala inträde för att uppleva. Det ger en klart högre status än alla stadsfester och gratisevenemang som kommuner arrangerar runt om i Sverige. För två år sen såg jag Ulf Lundell i högform en fantastisk sommarkväll i början på juli. I år blev det inget undantag, otroligt vilket sommarväder det blev också denna gång. Då blir det förstås lättare att sälja ut evenemanget. Vilket arrangörerna lyckades med i år igen. Det blir än mer imponerande med tanke på att Kalmar anordnade det nya konceptet A Walk In The Park med huvudakten Lars Winnerbäck och den mycket heta Miriam Bryant. Fast de senare fallet drar artisterna en yngre publik. Därför tog inte arrangemangen ut varandra.

Ett härligt minne från mitt besök i Oskarshamn på Folkets Park när jag skrev för Östran/Nyheterna. 32 år sedan jag satt i logen och pratade med killarna i bandet och fick skriva autografer (fansen trodde jag var med i bandet) :-D


I den KrePart producerade tidningen som beskriver hela Latitud-eventet fick jag chansen att medverka och skriva om Europes alla studioalbum. Det var en härlig påminnelse om hur starkt material Europe har. Jag blev också citerad för en gammal artikel och recension jag skrev för Östra Småland/Oskarshamns Nyheterna. (*Se bilder). Den 9 juli i år blev på många sätt lite historisk. För det tog 32 år innan Europe hittade tillbaka till Oskarshamn. Då träffade jag bandet i Folkets Park när de stod i dörröppningen mot den stora musikvärlden... Alla vet ju vad som hände två år senare 1986. Tänk vad en hitlåt kan göra om man också har rätt skivbolag bakom sig som vet hur man styr marknadsföringsapparaten. Bara det gör ju att spelningen känns historisk.

Från den officiella Latitud 57 tidningen som besökarna fick ta del av som köpt biljett.

Ett fenomen fyller 30 år
The Final Countdown är idag ett fenomen och firar i år 30 år (perfekt bokning som man får gratulera arrangörerna för). Den har växt till en evergreen på samma sätt som Queens låtar We Will Rock You/We Are The Champions. Nästa alla känner igen den. Det kan vara svårt att förstå för många som går och nynnar på låten att Europe inte enbart är nostalgi längre. För bandet är minst lika aktuella idag och turnérar världen runt på alla kontinenter. De har dessutom producerat några av deras bästa album sen comebacken 2004 med Start From The Dark. Det var inte minst albumet Last Look At Eden (2009) som fick mig att inse att de menar allvar med att bli ett klassiskt hårdrockband. De har nästan aldrig låtit bättre.

John Levén, Joey Tempest (Mic Michaeli i bakgrunden) är ett stabilt gäng sen genombrottet för 30 år sedan. 

John Norum har utvecklats till en av Sveriges bästa gitarrister. Influenserna hörs från (inte minst) Gary Moore. Här med sin Gibson Flying-V som var en av hans andra förebilds (Michael Schenker) viktigaste musikaliska verktyg.


John Norum spelar fantastiskt tungt tonsäkert och tight som gitarrist. Ian Haugland har attityden och drivet i sitt trumspel. Basisten John Levén känns stabil i bandet och Mic Michaeli fyller ut med snyggt keyboardspel som lyfter många av låtarna. Joey Tempest har växt till en klassisk frontman med stor pondus (likt föregångarna Robert Plant och David Coverdale). Han lyckas förmedla glädje och karisma. Hans röst har förändrats och mognat rejält. Den håller inte alltid i registren, för det är tufft att sjunga låtarna från den tidiga karriären där de ljusare partierna (registren) är svåra att träffa under en två timmars show vilken kräver mycket på scenen.

Joey och John rockar hårt under Ready Or Not!!. Precis som sina förebilder i Thin Lizzy lyckas de förmedla klassisk rock på ett angeläget sätt som fungerar suveränt på världens livescener.

Mer än 30 år som grupp
Jag såg dom också när de firade 30 år som albumdebuterande grupp (1983) på Sweden Rock 2013. Den konserten kändes stor, inte minst med alla "kamerakranar" som flög över publiken, samt flera kameror på scen som dokumenterade showen. De gästades av tunga namn på scenen från deras barndomshjältar Thin Lizzy (gitarristen Scott Gorham) och UFO/MSG:s gitarrist Michael Schenker. Showen var lång där minst två låtar från varje album var representerat. Ett starkt minne som stod sig bra även på Latitud 57. Tänk att det snart har gått 34 år sedan jag såg bandet på Rock SM Lucia-natten 1982. De är utan tvekan Sveriges mest framgångsrika grupp (om man inte räknar Roxette och ABBA). Det är svårt att nå ABBAs status med nästan 400 miljoner sålda skivor. Men ABBA var aldrig riktigt ett "liveband", även om de gjorde ett par kortare turnéer. Marie och Per är ju en duo som sålt över 50 miljoner skivor. Europe har inte haft riktigt lika många internationella hits (de har trots allt sålt ca 30 miljoner skivor), men de har spelat för lika många människor. De fortsätter turnéra nu när Roxette har fått lägga in bromsen pga av Marie Fredrikssons hälsa.

Här når showen sitt crescendo. Publiken är i extas under finalen och Final Coundown.

9000 glada i publiken - finalen kokade....
Jag kan bara gratulera alla 9000 i publiken på Latitud 57 som fick bevittna ett Europe i storform.  Stundtals exploderade stämningen under showen, inte minst under The Final Countdown låtarna: "Rock the Night", "Cherokee" och "Carrie". Även Superstitious från Out of This World satt som en smäck. Däremot tycker jag ändå det är lite synd att det ofta på den här typen av festivalspelningar i småstäder visar en publik som inte är "pålästa". Eller snarare "inlyssnade" på Europes senaste material. "Firebox" från albumet Bag of Bones (2012) är mästerlig, superballaden "New Love In Town" (hyllning till Tempest första barn) från Last Look At Eden är bland det bästa han har skrivit. "Days of Rock and Roll" från senaste albumet War of Kings fullkomligt sprudlar av energi och glädje i shuffle-groovet.

Finalen blev som de flesta önskat. När den berömda keyboardslingan dundrar ut i ett muller - då lyfter hela Brädholmen. The Final Countdown är utan tvekan folksången som satte Europe på kartan. Man riktigt kände när jag stod i publiken hur det kokade. Jag lyckades ändå ta en del minnesvärda bilder med folk hoppandes omkring mig... Jag ser gärna att Europe återkommer till dessa breddgrads igen... :-)

De har blivit ett radarpar på scen - Joey Tempest och John Norum. Det är under de rockiga och snabba låtarna som verkligen kemin uppstår...
Ian Haugland är ett riktigt "power house" under sitt trumssolo

Fångad i rätt ögonblick - Joey svingar och jobbar hårt på scenen...

I bakgrunden ser man Mic på keyboard och John på bas. Joey jobbade hårt under Cherokee så alla sjöng: "Ooohh... marching on the train of tears..."
Som sagt, deras ljusdesign var det definitivt inget fel på. Scenen badade i de flesta kulörer...

tisdag 14 juni 2016

Sweden Rock Festival 2016 - Queen+Adam Lambert

Jag kan inte sticka under stolen med att jag inte är en "riktig festival människa". Jag har provat flera gånger. Framförallt 2013 då det var en fantastiskt stark festival med många favoriter som: Rush, Kiss, Europe, Status Quo, Accept, Black Star Riders (fd. Thin Lizzy) m.fl. I år krockade dagarna lite för mycket med arbete och ork att hinna 3-4 dagar i en av Europas populäraste festivalområden Norje (Sölvesborg). Det är alltid trevlig stämning, oftast bra väder, många bra alternativ för oss som gillar mat, och en bra mix på artister och grupper.

Publiken börjar samlas, det är bara minuter kvar tills showen kör igång... Det välbekanta Queen-crestet prydde festivalscenen och förväntan höjdes snabbt när det lite dramaturgiska introt från Made In Heaven sakta byggde upp stämningen i PA-anläggningen.

En avgörande sak för att orka, är på gott och ont, att man måste dricka alkohol. Anledningen är att det är "ett jäkla liv" från olika scener, från tält och diverse aktiviteter. Alkoholen värmer och dämpar. Men det är inte kul för en annan som lider av lätt tinnitus och behöver ha en lägre ljudnivå. Som tur är har jag specialanpassade hörselskydd anpassade efter musik. Så min upplevelse blir så långt det går en skön upplevelse. Men det tråkiga är att det blir svårt att kommunicera med folk och bekanta när man ska snacka. Det blir tyvärr att jag blir lite osocial och fokuserar på min kamera istället. Detta är inte enbart självvalt (även om jag föredrar att lyssna i lugn och ro). Jag älskar att byta ord med människor som är musikintresserade, för det är SRF publiken. Många är riktigt kunniga och pålästa, vilket är upplyftande i snålblåsten och när kylan sätter in på kvällen. Att det gärna slinker ner en och annan öl är ett måste under dagarna när solen steker på. Fast personligen föredrar jag att vara hyvsat nykter, för jag gillar att ha med mig en bra upplevelse musikaliskt så man inte flummar bort festivalen.

Show Must Go On saknades...
Denna gång hade jag en mycket kunnig Queen fantast framför mig som verkligen hade varit med sen tidigt 1980-tal och kunde Queen katalogen och medlemmarna utan och innan. Det gör förstås att upplevelsen nästan blir religiös. Ett musikaliskt väckelsemöte. Sen att jag dessutom känner två fantastiska Queenies (Pierre och Daniel) från västkusten gör det extra roligt. De har nästan mer koll än jag nu för tiden. Det blir mycket snack om vilka låtar som plockas bort och vilka andra klassiker som plockas in. Många var lite besvikna på att inte The show must go on fanns med på repertoaren när de äntligen kom till svensk mark och SRF. The show must go on var ju låten som verkligen symboliserade Freddie Mercurys bortgång, inte minst i Sverige där den spelades dagligen från november 1991 till våren 1992, både på det klassiska radioprogrammet Tracks med Kaj Kindvall och på MTV. Dessutom bidrog den till att Queens Greatest Hits II blev det näst mest sålda albumet i Sverige 1991/1992. Jag hade gärna också hört Who wants to live forever, med tanke på 30-års jubileet och filmen Highlander som kommer i en restaurerad K4 version på biograferna i juli. Låten var en central del i filmen och har växt till en kultklassiker.

En fokuserad Brian May i inledningen av showen och låten One Vision...

Storslagen show... klassiska låtar
En Queen show - även utan Freddie Mercury - är något extraordinärt. Adam Lambert har kommit och bidragit med ny kraft som gör så Queens musik lever med i dagens generation och kommande generationer. Framförallt handlar det om att Queen har en uppsjö av klassiska låtar att ösa ur från sin katalog. Bara ljusshowen och lasereffekterna är värd sitt biljettpris. I centrum fanns bokstaven Q som pryds av en avancerad led-skärm där mycket av det som händer på scen filmas live för den optimala upplevelsen visuellt. Under showen integreras bilder och liveklipp med Mercury som också synkas i showen när han sjunger korta partier, (Love of my life och Bohemian Rhapsody) detta blir oerhört effektfullt och inte minst blir man känslomässigt starkt påverkad.

Det blir som en treenighet när man sammanför elementen i bilden. Brian May är dirigenten och har precis levererat gitarrsolot i Bohemian Rhapsody, Freddie Mercury övervakar sitt mästerverk på skärmen och kameramannen dokumenterar så allting får en snygg presentation till publiken...

Det har inte gått att undgå att t.ex. Don´t stop me now har växt och blivit en ny/gammal klassiker. Mycket tack vare ett visst resebolag som haft den i sin reklam. Man bör ha i åtanke att Queen har haft ca 50 världshits (top 40 hits). Ca 10 är listettor utspritt över hela jorden. Alla Queens medlemmar har skrivit en listetta (inte ens Beatles hade det). Queen är verkligen ett universellt band som lyckats slå sig in på de flesta marknader, även om de tappade mycket av USA under 1980-talets senare hälft. Men i Europa/Asien har alltid varumärket Queen stått sig starkt. Här snackar vi om en grupp som sålt ca 200 miljoner album, plus miljontals singlar, DVD/Blue Ray-skivor och haft låtar på samlingsalbum som sålt hundratals miljoner. Globalt sett betraktas Queen idag som en av världens 20 bästsäljande grupper/artister genom tiderna tillsammans med Beatles, Elvis, Michael Jackson, Elton John, Madonna, Pink Floyd, Led Zeppelin, ABBA och några till. Med tanke på att Queen ofta fått utså skit i medierna, är detta imponerande.

Under klassikern Killer Queen spexade Adam Lambert lite extra och beundrade Brians gitarrsolo...

En av de bästa showerna...
Istället för att jag ska rabbla fakta, vill jag lyfta fram att Queens show med Adam nog får betraktas som en av de bästa showerna de har gjort i Sverige. Inte ens Råsunda Fotbollstadion den 7 juni 1986 (för 30 år sedan) som blev Freddies sista konsertturné når upp till denna kvalité. Självklart var showen med Queen i Sverige 1982 också en fantastisk upplevelse på Skandinavium (Göteborg) och Hovet (Stockholm). Den kan definitivt mäta sig med årets upplaga. Alla som såg Queen på 1970-talet kan självklart övertyga mig om hur bra det var. För då var Queen musikaliskt på topp. Men rent visuellt och showmässigt är detta vi bevittnat på SRF svårslaget...

En bra repertoar presenterar gruppen, där självfallet hitsen står i centrum. Hade jag fått önska hade också klassiker som: Now I'm here, Brighton rock, Keep yourself alive, 39`, You're my best friend, Spread your wings, Innuendo, I was born to love you och några till kunnat få en chans. Men det är som sagt inte lätt att välja låtar när det finns så många klassiker i deras katalog.

En av världens mest underskattade och musikaliska trummisar - Roger Taylor som verkligen verkar trivas på turné med Brian May och låta Queens musik leva vidare.
Adam får igång den ca 30 000 stora publiken på SRF...

Befriande att se Adam nu ta ut svängarna som frontman och han gör det riktigt bra... Undrar var han har hittat glasögonen?

Under Fat bottomed girls jobbar Brian hårt och effekten blir desto större när han använder en mobilkamera på gitarren som filmar halsen när han spelar. På stora skärmarna blir det väldigt effektfullt.

Här är låtarna de framförde på SRF:
1. One vision
2. Hammer to fall
3. Seven seas of rhye
4. Stone cold crazy
5. Another one bites the dust
6. Fat bottomed girls
7. Play the game
8. Killer Queen
9. Don't stop me now
10. Somebody to love
11. Love of my life (Brian sång och Freddie på film)
12. A kind of magic (Roger på sång)
13. Trumsolo (mellan Roger och hans son Rufus Taylor)
14. Under pressure
15. Crazy little thing called love (akustisk version)
16. I want to break free
17. I want it all
18. Gitarrsolo (Brian)
19. Tie your mother down
20. Bohemian Rhapsody (med Freddie på film)
21. Radio ga ga

Extranummer:
22. We will rock you 23. We are the champions

Under tidigare spelningar på turnén har de också spelat:

- Flash (intro) till The Hero (istället för One vision)
- The show must go on
- Who wants to live forever
- These are the days of our lives

Precis i detta ögonblick slungas ridån upp med Queen crestet i inledningslåten One Vision (från A Kind Of Magic) som kom för 30 år sedan. Keyboardintrot följt av Brians gitarrriff lyfter verkligen stämningen...

måndag 7 mars 2016

Snabbkonsumtionsbilder & Digital akvarell

Jag vet att jag inte har varit aktiv här i bloggen på ett tag. Men ett relativt nytt jobb som tar all energi och funderingar på vilket forum jag ska publicera mina bilder - är min ursäkt. Bloggar, hemsidor och sociala medier har fullkomligt exploderat de senaste åren. Den fotografiska bilden känns mindre fotografisk och mer som ett visuellt hjälpmedel man skulle kunna kalla "snabbkonsumtionsbilder". Bilder finns överallt. Vi måste lägga upp något så fort vi gör något. En bild är mer direkt än en lång utvecklande text. Förr kallade vi all information för brus. Nu är det mer ett visuellt bildbrus och alla intryck sliter på våra signalsystem i hjärnan som ska tolka/analysera och bearbeta alla vackra semesterbilder, fester och viktiga möten.

Digitalt brus
Som fotograf ser jag både möjligheter, men också att en viktig era gått förlorad. Just nu brottas jag med att välja bilder ur mitt fotoarkiv som faktiskt har betytt något genom åren. Ibland dyker det upp en smartphone bild som jag verkligen gillar. Men som bildanalytiker ser jag alltför ofta att kvalitén inte håller när man ska förstora fotot till ett större format. I min iMac ser jag direkt det höga bruset i bilderna (förr kallade vi det korniga bilder). Numera är det ett digitalbrus som vi inte riktigt lägger märke till i våra smartphones. Skärmarna i våra mobiler har en fantastisk upplösning. Vi blir lätt lurade av den höga kvalitén.

Kameratillverkarna sliter sig i håret
Men har du provat att förstora upp en bild till 30x20 cm (som inte är tagen i bra ljus), det är rent av förskräckligt. Jag förstår om kameratillverkarna sliter sig i håret. Idag kan du skaffa en liten bra kompaktkamera (t.ex. Sony Cybershot RX100 III, eller Canon PowerShot G7 X) med en stor sensor som kan ta lika bra bilder som många systemkameror. En sådan kamera kostar lika mycket som en iPhone och tar ingen plats i fickan. Du kan ta bilder som kan ge en otrolig kvalité om du vill dokumentera viktiga händelser i ditt liv och sen förstora dessa bilder till 50x70 cm i häpnadsväckande hög kvalité genom fotolabb på nätet. Dessutom kan de filma med enastående hög kvalité.

Digital akvarell
Men iPhone 6 kan vara till nytta om du använder den rätt och kan bildbehandla i Photoshop efteråt. Då går det att skapa konstnärliga bilder. Detta är ett exempel jag fotade i helgen, som jag senare experimenterade med likt en digital akvarellmålning:

Det var en härlig fredagskväll i centrala Kalmar och vindstilla. Kompositionen har fått namnet "Red Light". Det centrala i bilden är förstås den upplysta tunneln med röd belysning (med undertecknad och hustrun i centrum). Den lilla tunneln leder mellan systraströmmen, den lilla viken, och som senare leder mot slottsfjärden. En mycket omtyckt transportsträcka för oss som älskar att paddla kanot eller kajak genom centrala Kalmar. Vägen ovanför den lilla tunneln har nästan i alla tider varit den mest trafikerade i Kalmars historia. Resande till centralstationen och bussresenärer har alltid utgått till höger från mitt kameraperspektiv... Foto: Magnus FotoRoddan Roudén