Att känna oss behövda...älskad eller hatad!

Jag fick frågan ställd av en elev på grundskolan varför jag bloggar? Jag blev faktiskt lite ställd de första sekunderna. Men fann mig efter en stund att säga: "För att jag har intressanta historier från mitt liv som jag vill berätta". Sen fyllde jag också i att min bakgrund inom media som programledare har fostrat mig att ha åsikter, men det betyder inte att jag måste tycka och älta allting.

Att känna oss behövda
Jag blev faktiskt positivt överraskad att eleven också yttrade att; "det tycks alldeles för mycket nu för tiden". Vilket jag självfallet höll med om. Att det kom från en 15-åring kan ju ses i ljuset av att det antingen är för lätt att sprida sitt budskap. Att det som sägs egentligen inte betyder så mycket, innehållet blir för ytligt. Varför måste alla tycka så mycket då!? Som många beteendevetare har sagt är det vårt innersta behov av att få synas och göra våra röster hörda. Det är det existentiella behovet som måste fyllas ut för att vi ska känna oss behövda.

Alla är vi kritiker...
Yttrandefrihet är underbart där vi alla kan få kritisera och bidra till debatten. Men ibland behöver man inte yttra om allt från skoskav, nybakta bullar, artister som sjunger bra och dåligt, vem man ungås med - till hur världen borde styras bara för att man har möjligheten i sociala medier. Jag medger gärna att jag som är uppvuxen i ett medieklimat vill fly detta drev som snurrar allt fortare. Jag sitter och läser söndagens DN och Björn Wimans krönika över framtidens kritiker. Han berättar om författaren och DN-kritikern Thomas Anderberg som begravdes i veckan. Han var något så ovanligt som en älskad kritiker. Han förkroppsligade en intellektuell kritiker som gick i traditionella fotspår. Anderberg påstod i sin bok att "Alla är vi kritiker". Det må vara hänt. Men det krävs en speciell person som är nyfiken, påläst, uttrycksfull, kulturkännare och tydlig i sitt skrivande för att nå fram. Det är med andra ord inte lätt när tusentals läsare har olika referensramar. En på pappret i stört omöjlig uppgift att göra sig förstådd hos alla. Utmaningen är att klara balansgången mellan att vara tilltalande intellektuellt sett och att nå fram till den mer allmänna läsaren som har andra krav på en texts innehåll och det språkliga.

Älska eller hata...
När jag växte upp var kritikern bland mina kompisar mest hatad. När Mats Olsson, Erik Hörnfeldt, eller Måns Ivarsson sågade någon artist, film, konsert som alla gillade - då blev det ett jäkla liv i ungdomskvarteren. "Vad i h-vete vet dom, de fattar ingenting vad som ligger bakom denna film eller artistens låtar. Har de ens brytt sig om att lyssna och förstå budskapet med showen. Var de ens där?". Det var nog därför jag själv började min bana som rockskribent för Östra Småland och sen ett antal år i KalmarPosten på 1980-talet. Men sen insåg jag att jag nog var för mycket fan av artisterna och musiken eftersom jag själv var sångare. Att bli en älskad kritiker var en naiv inställning som jag sen insåg var omöjligt att leva efter. Möjligen hjälpte jag till att göra hårdrocken mer rumsren, vilket verkligen behövdes då när Maiden, Dio, Saxon, Def Leppard, Priest m.fl. sågades lite varstans i medierna.

Idag skriver ju de flesta musikjournalister om hårdrock som något helt naturligt och folkligt. Aftonbladets Mattias Kling från Kalmar levde drömmen och gick med flaggan högt och visste att intresset för musik behövde en röst. Vi befann oss i samma kretsar. Han var tuffare än jag och hamnade till slut i storstaden och har en välförtjänt plats på Aftonbladet som kritiker och språkrör. Men vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att vi i dessa tider allt tydligare vill göra oss hörda för att vi vill känna oss behövda. Men vi behöver också förebilder och kritiker som "faktiskt har något viktigt att säga" och att vi har historier som är värda att berättas.

ABBA - så fullkomligt det kan bli...

Ibland kan man inte låta bli att hänge sig till alla de känslor som bubblar upp sen tonåren. ABBA väckte splittrade känslor på min tid, men oftast var det äkta glädje som de tillförde min uppväxt. Aldrig har musik varit så nära det fullkomliga man kan komma i popvärlden. De skapade utifrån kärleken till musiken, de antog sig uppgiften seriöst (i sin låtskrivarstuga) ute i Stockholmsskärgård och sköt in all professionalism som gick att tillföra i studion. De hade de bästa låtarna, snyggaste tjejerna och rösterna, bästa musikanterna, ljudkonstnären Michael B Tretow vid mixerbordet och en manager i Stickan Andersson som uppskattade bra hantverk och visste hur man gjorde affärer för att nå ut i världen.

Ett stolt minne - Idolskap

Dagen till ära när ABBA hyllas i Stockholm med ett eget museum måste jag visa upp ett stolt minne som jag fick skickat från Agnetha Fältskog 1981. Jag hade i skolan börjat skissa på ett Agnetha-porträtt med blyerts och krita. Vilket blev väldigt lyckat - så lyckat att jag skickade det till Polar Music i Sthlm. Tyvärr har jag ingen avfotografering av skissen, synd att jag inte tänkte på det då. Två veckor senare svarade hon med att signera detta stora vykort och tackade för min konstnärlighet i kuvertet. Då var man stolt som en tonårstupp, jag hade lyckats få kontakt med ABBA-Agnetha, fått henne att stanna upp för en stund. Detta är nog det närmaste jag lyckats komma i mitt liv av idolskap (även om jag träffat flera artister jag älskar). Det bästa var att jag hade det på avstånd i min egen fantasi, en förälskelse. Agnetha var ju "den perfekta svenska blondinen med en av de sexigaste rumporna i popvärlden". Wow!!, vilka känslor som väcktes på tonårsrummet.

I början av 80-talet var det enda sättet att komma nära sina idoler att  få ett personligt signerat kort. Då fanns det en oskuldsfullhet i kontakten med artister. Några få idoltidningar, och möjligen ett litet klipp i TV någon gång ibland. Här ser du Agnethas personliga autograf och hälsning. Det var stort :-) 

Arvet efter ABBA

Då kan äntligen Sverige och Stockholm stoltsera med den finaste musikexport som detta land har producerat. Idag invigs det mycket efterlängtade ABBA-museet ute på Djurgården i anslutning till Gröna Lund, Cirkus och Skansen. Att även annan svensk musik hyllas är respektfullt av initiativtagarna med Swedish Hall of Fame i samma byggnad. Mina minnen är oerhört starka och deras musik är utan tvekan en del av mitt soundtrack. Utan att ta i så var ABBA lika stora ikoner som Queen, Elvis, Thin Lizzy, Sweet och alla andra från denna fantastiska musik-era. Vi var många "rockare" som fick smyga i pojkrummet när vi plockade fram ABBA skivorna. Lockelsen var givetvis suveräna melodier som satte sig hårdare än Karlssons klister på hjärnan. Tjejerna var dessutom exotiska och spännande, man undrade ju hur det kom sig att killarna Björn och Benny lyckades både bli ihop med dessa gudomliga varelser och få dom att sjunga på sina låtar.

Inga ideologiska betänkligheter

ABBA är ett fenomen som bara växte och växte (många gånger långt över vad vi svenskar förstod). Jag hade aldrig någon förståelse för ideologiska yttringar om att ABBA sålde sig till marknadskrafterna och ville framstå som överlägsna arbetarklassens värderingar och proggen. Jag såg aldrig musik som politiskt i min uppväxt. Det handlar om underhållning och att göra det som bra som möjligt. Precis som Björn sa i en intervju häromdagen. Vad allting handlade om var att göra den bästa musiken (den kom alltid först och främst) professionellt. Kläderna var bara en bonus och ett sätt att skapa en spännande visuell image. ABBA var ett koncept som lyckades röra upp känslor så folk hade något att snacka om.

Sen om Stickan ibland drog iväg i sina planer att marknadsföra gruppen hårt och kommersiellt - så var det ju det som placerade ABBA på världstoppen. Numera behöver inte ABBA sälja sig i någon form av kommersiella intresse för att något stort företag vill låna deras musik. Varumärket är så starkt att det lever sitt eget liv. Med tanke på att det är svårt att sälja musik idag, så säljer ABBA fortfarande 3-4 miljoner fysiska CD-album varje år. Det gör knappt många av världens största artister idag. Det bevisar på kvalitén med ABBAs musik.