Efter en lång skön sommar och ett välbehövligt lov från skolan snurrar tankarna kring alla intryck och foton jag exponerat. Inte minst efter Kalmar Stadsfest som firade 10 år i år. Det slår mig fortfarande hur viktigt fotograferandet är för min sinnesfrid. Jag märker mer och mer att kameran har blivit en del av mig själv, det har blivit terapi och att sökaren har fått ett eget liv. Då pratar jag om min systemkamera (tänker inte gå in på vilket märke som är bäst, för det handlar mer om vad man blivit bekväm med när man fotat i många år). När ljusförhållandena är goda, då fungerar en bra mobiltelefon som iPhone4s (som bilden under på stranden). Men du får inte skärpdjupet eftersom mobilkameran fotar med en för öppen bländare (2.8). Normalt behövs minst (16 eller 22) så objektivet kan fokusera längre.
Men när högdagrarna slår hårt från solen, eller det är snålt med ljus - då är systemkameran överlägsen, för då slipper man det höga bruset när man drar upp bilden i storlek. Inte minst kan systemkameran rädda ett viktigt "ögonblick för stunden". Speciellt som undertecknad fotar artister på en scen när ljuset och rörelsen är snabbare än ögat.
 |
| En filosofisk ställning från badstolen. Ser inbjudande ut för den som gillar att bada. Kalmarsundsbadet blev säkert årets populäraste badplats i Kalmar. Fast det känns som att sitta i Kalmars största sandlåda. Hade föredragit gräs och mindre sand om jag fått välja. |
Bilder i tid och otid...
Men intressant är att dagens generation verkar mer bekväm med att fota i tid och otid. Det mesta ska dokumenteras och även geografiskt taggas vi så omgivningen och bekanta vet var man varit och med vem. Nästan allting har blivit vad gemene man förr kallade "ett Kodak moment". Nu är det kanske "ett Instagram moment", eller "ett smartphone moment"..?? Men BILDEN (inte "kortet" som många tyvärr slarvigt uttrycker det) är ett kommunikationsmedel som vi nu tagit så för givet att det blivit snabbmat.
Fotoalbumet ett minne blott..?
Förr framkallade vi "kort" som blev ett minne som hamnade i fotopärmar. Vi tog fram dessa bilder, skrev under bilderna minnestexter och diskuterade resor, födelsedagar, släktträffar och speciella händelser. Jag kan ha fel, men jag ser och hör nästan aldrig någon som gör detta längre. Det som samlar vänner och familj vid högtider. Egentligen är möjligheten till just detta långt mycket enklare idag än när vi lämnade in en fotorulle där massor av bilder fick kastas p.g.a av dåliga exponeringar. Vi skulle leta upp fotoalbum i butiken, som var smidiga med plastfickor, eller snygga kartongblad där vi kunde klistra in våra älsklingsbilder. Idag kan vi snabbt göra ett urval, ladda upp bilderna på en site där proffslabb kan skriva ut bilderna på några timmar direkt hem i brevlådan. Kvalitén är dessutom helt fantastisk.
Dessutom kan du skapa otroliga fotoalbum både digitalt och som en fysisk kopia som blir en professionell fotobok. Kostnaden är inte speciellt hög med tanke på den snygga layouten och kvalitén. Här är en länk för dig som är intresserad:
http://www.myphotobook.se/skapa-eget-fotoalbum/
Ögonblick som sen försvann...
Fotandet har i vilket fall nått en nivå i vårt samhälle som slår det mesta. Men min oro är att många fantastiska ögonblick inte hamnar mer än i telefonen och av misstag raderas bort p.g.a. platsbrist på den inbygga hårddisken. Den unga/gamla generationen laddar förhoppningsvis upp bilder på en hårddisk, för det är trots allt en viktig del av livet som hamnar där. Men som jag hört och sett, blir de liggande på hårddisken, eller deletas i all stress. Eller så försvinner bilderna när datorn lägger av och vi inser att backupen aldrig gjordes....
Eller så delas bilderna på sociala medier och skapar vår livslinje där allting delas för hela världen... Så det kanske så det är... Facebook och Instagram har blivit vår tids fotoalbum? Allting lever i Cyberspace (så länge vi är uppkopplade på Internet). Självklart är detta smidigt, eftersom våra liv delas genom jobb och kontaktnät och då finns allting tillgängligt att snabbt förmedla om någon behöver se vad du/jag har gjort.
Inga fysiska bevis...digital karaktär
Men det innebär med andra ord att, rent hypotetiskt, om jag försvinner i morgon, så finns inget fysiskt avtryck i mitt hem, inga nya bilder under smartphone-generationen, ingenting att visa upp för eftervärlden. Vi är alltså utlämnade till att vara en digital person som enbart existerar genom en digital plattform som de flesta kan få tillgång till. Vi lever med andra ord som en digital karaktär som om man hårdrar det kan försvinna i ett ögonblick om man vet verktygen för hur man deletar digital information på nätet. Men det vet vi ju är ganska svårt, eftersom länkar på Google lever kvar, trots att de är borttagna. Facebook är ju mer eller mindre en mardröm att lämna och där ifrågasätts man ju om man vill ta bort allting som har laddats upp.
Var rädd om bilden/fotot...
Copyrightdelen att bilder numera har blivit Facebook enterprises egendom är något jag kommer ta upp på min blogg längre fram. Hur ligger det till egentligen? En sak är säker, om jag har bilder som jag är rädd om, som kan utnyttjas i ett kommersiellt syfte, då är det självklart att de ska vara copyrightade med mitt namn. Bilden som kommunikation har genomgått en stor förändring, och i del 2 ska jag ta upp kvalitetsperspektivet och jämföra hur en bild kan förmedla så mycket mer än vad vi faktiskt ofta inte tänker på (eller kanske snarare, vad vi orkar tänka på). Det är lätt att vi tar foto och bilden för given. Men det är så mycket mer för att vi ska förstå vår samtid.
