Är en meningsfull tillvaro en UTOPI?

Idag vill jag uppmärksamma det politiska läget i min blogg och utvecklingen i vårt samhälle. Jag tycker om att bli filosofisk och ställa de jobbiga frågorna, för det gör oss levande. Som gymnasial samhällskunskaps- och medialärare kan man inte låta bli att fånga in olika intryck i den dagliga debatten. I SVT:s Debatt har det diskuterats pensionsavgångar, rättsystemets förfall (när en barnläkare som blivit dömd fel bara får 20 000 i skadestånd), nazism och extrema rörelser, TV4:as nedläggning av lokala TV-stationer, samt skolan i många omgångar det senaste halvåret. Synd bara att detta lilla forum för debatt för oss medborgare blir allt mindre. Det skarpa läget att våga ta i de svåra frågorna blir knappast lättare när de kommersiella kanalerna ignorerar den lokala journalistiken. Journalistik handlar inte om att tjäna pengar, det handlar om en samhällsinsats som gör oss medborgare upplysta. Jag är inte naiv, självklart måste en journalistisk insats bära sig ekonomiskt. Men den ska inte vara vinstdrivande. Allting i samhället måste inte drivas av detta incitament.

Vart ska vi söka för att uppnå en förverkligad utopi..? Finns lösningarna någonstans..?

Det pratas om "supervalåret", vem har myntat detta begrepp? Någon, eller, några kluriga personer i media tycker helt plötsligt att detta val skulle vara mer intressant än tidigare valår. Nu pratar jag inte om EU-valet som stundar denna månad (för där är få insatta hur vi ska påverka på bästa sätt). Det är svårt att skapa en insyn i den stora "EU-apparaten". Det finns politiker som driver sina agendor i "stora frågor". Men media har svårt att ge oss en klar bild om vem och vilka som gör vad. Och framförallt "vad och vilket" som är betydelsefullt för oss att vara med och utveckla. Som vi kunde läsa i Barometern i Kalmar häromveckan, så berättade Kommunstyrelsens ordförande Johan Persson att ca 60% av de beslut som klubbas i fullmäktige tas utifrån beslut i Bryssel.

Svår ekvation
På många sätt är självklart utvecklingen i samhället kanske än mer intressant idag eftersom ekvationen "jobbskapande och arbetslöshet" är och kommer vara en svår nöt att knäcka. Inte minst för politikerna som verkar alltmer desperata. Men jag tror knappast någon av vänstern eller högern kan hitta så många fler lösningar genom att; antingen höja skatterna för att få in mer pengar till välfärden, eller en jobblinje som skapat alltmer osäkra deltidsjobb för att folk ska ha råd att konsumera mer (höja BNP:t). Siffrorna (enligt den politiska debatten, se även SCB) visar att nyanställningar ökar, men det råder osäkerhet om det är jobb som kommer vara någon längre tid. Anställningsformerna är också alltmer osäkra och obskyra. Få vågar idag satsa långsiktigt för risktagandet blir allt större. Fast det går också stick i stäv med att en allt större del av alla storföretag och kapitalägare gör allt större vinster. Så då kan man undra, vilken linje ska vi gå på. Vad behövs insatserna?

- Mer och bättre grundläggande utbildning?
- Mer risktagande?
- Mer resurser till de svagaste i samhället?
- Politiker med mer innovativa idéer?
- Ny spetskompetens (annan utbildning)..?
- Fler företagare och entreprenörer?
- En starkare stat med mer inflytande?
- En friare marknad?

Uppgiften är omöjlig att besvara. Ideologierna har suddats ut i kanterna och det finns inga självklara vägar längre. Marknadsekonomier har skapat ett låst läge. Eller som en god entreprenör skulle säga - ett öppet läge av möjligheter. Därför är politiken som en liten insjö där alla vill vara med och simma. Få vågar ge sig ut och simma i de stora haven. För där råder för mycket osäkerhet och risktagande. Medborgarna har svårt att hänga med även i de minsta farvatten. Men innovatörer ser enorma möjligheter, fast då måste både politiker och medborgare vara med i utvecklingen och tro på den stenhårt.

Att skapa förtroende
Det behövs en insyn och det behövs ett engagerat folk. Den stora utmaningen blir hur vi får ett folk att bli engagerade så politikerna får mothugg eller medhugg. Nyckeln är att kunna skapa ett förtroende - och det har inte många politiker idag. För mycket missbruk av statliga placeringar och spekulationer som bara har lett till högre kostnader. Det hängs för få huvuden när dåliga beslut leder till skulder och att "vanliga arbetare" blir uppsagda när ekonomin ständigt ska ha en svångrem och dras åt ytterligare. Jag har alltid gillat politik, men alltför ofta tappar jag förtroendet när politiker sällan kan erkänna fel och säga att vi gjorde ett misstag. Varför är det så svårt? För det skulle visa på medmänsklighet och att man vill göra en förändring när något inte fungerar. Byråkrati är inte lätt, men ofta blir det byråkrater som försöker spekulera i något man inte vet fungerar. Man testar sig fram, och ofta förlitar man sig inte på sunt förnuft från experter och forskare. Öppen het mellan politiker, experter och drivna medborgare kan bara bädda för ett bättre förtroende i den politiska agendan.

En splittrad tro (Utopi)
Som alltid krävs en blind tro (utopi) på oss själva och våra förmågor att styra vår omvärld. Men inför valåret råder mest en splittrad tro där egentligen ingen vet vad som är den rätta vägen. Vi har trots allt en regering som har tagit oss igenom en av de värsta ekonomiska kriser vi genomlevt i modern tid. Det är inte fy skam. Men det har också lett till utförsäkringar och en osäkerhet bland sjuka människor. För vi behöver en regering som kan ta hand om oss medborgare och individer. Många har inte förmågan och hälsan att klara de stora omställningar som samhället kräver på allt fler individer för att vi ska klara pensionsavgångar under en rimlig tid. Vem vill jobba efter 65 år när man inte vet om man får uppleva en höst i livet av friskhet och hälsa. Jag ser många bekanta vars hälsa tryter redan efter 50 år som hårt arbetande.

Ingen självklar väg...
Vad vet jag? Förmodligen ganska lite, men dessa frågor som jag lyfter har diskuterats i det oändliga. Ett demokratiskt samhälle är kanske inte det bästa av system (som Churchill uttryckte det en gång i tiden), men det finns inget bättre alternativ. Desto fler människor vi blir på vår planet, desto mer desperata är vi att få uttrycka våra känslor kring ett samhälle i ständig oro för hur vi ska möta framtiden. Livet är ett äventyr och fortfarande vet vi inte den självklara vägen för hur vårt människosläkte ska göra alla nöjda. Vare sig man vill det eller inte - så är det ett kapitalistiskt samhälle som styr över primära mänskliga behov (då menar jag att alla ska få en dräglig tillvaro med mat, bostad och en meningsfull arbetstillvaro).

Är det en utopi att alla ska få en meningsfull tillvaro (bidra till arbetslinjen) och där alla kan känna sig välkomna..?