fredag 27 december 2013

2013 - vem är det som styr utvecklingen..?

Vi närmar oss slutet på 2013. Det var ett tag sen jag skrev i min blogg (vilket jag återkommer till längre ner i detta inlägg). 2013, ett år som har präglats av många tuffa debatter om skolan, SD, den digitala revolutionen, skatter, politisk osäkerhet (demonstrationer i Turkiet, Ukraina och Egypten), finanskrasch i USA, en av våra stora humanister Nelson Mandela gick ur tiden och uppblåsta förhoppningar om fotbollen som den eviga frälsaren.

En fantastisk bild tagen av Hans Gedda som publicerades i boken om Mandelas liv.

Vem vinner på att bli streamad på Spotify..?
Transparensen i Spotify kom i år att avslöja hur mycket en artist ungefär tjänar på sin musik. Efter lite bollande kom jag fram till att en artist tjänar mellan 40-50 kr om en av deras låtar spelas minst 1000 gånger. Då kan ni tänka själva hur svårt det är att överleva på sin musik idag. Få nya artister kommer upp i flera tusen spelningar. Du måste få en hit likt Avicii som spelas miljontals gånger om du faktiskt ska kunna leva bra på att vara en artist. Kontentan är att skivbolagen kan fortsätta att tjäna pengar på gammal skåpmat och givetvis många odödliga klassiker. Många artister börjar dra sig ur dessa slavkontrakt där de inte kan påverka spridningen av deras verk. De har dessutom gamla avtal som skrevs långt innan dessa streamingfunktioner tog över marknaden. Detta gäller även filmindustrin där många bolag är tveksamma till Netflix, Via play m.fl. eftersom det genererar för lite pengar. Det säger sig självt att en avgift på 79-99 kr/mån blir små intäkter.

De etablerade artisterna som Pink Floyd och Led Zeppelin kom sent in på banan att bli streamade på Spotify. Men de tillhör den lyckliga skara som har byggt en förmögenhet genom hundratals miljoner i skivförsäljning och kan se denna utveckling som ett sätt att få deras musik att leva vidare. Ett bra exempel på detta är också Queen, ABBA, Kiss, Dire Straits, Madonna och många fler ur den gamla generationen. De behöver inte oroa sig för intäkterna. Men vem vinner på att bli streamad när du börjar från noll som artist. Numera styr varken artisterna eller de större skivbolagen. Så vem är det egentligen som styr utvecklingen av musikbranschen..? Är det bolag med streaming funktioner, eller fildelarna. Även om det för konsumenterna är mycket att vinna, så är många med mig orolig för hur kommande artistgenerationer ska kunna överleva på sin musik. Hur ska man tjäna pengarna (förutom livespelningar). För alla artister kan ju inte turnéra, marknaden är redan mätt och många turnéer får läggas ner b land många etablerade artister. Måns Zelmerlöv drabbades av detta i början av 2013.

Vem är det som egentligen som styr..?
Inläggen i min blogg blir allt mer sporadiska. Med tiden har jag insett hur svårt det är att göra sig hörd i de sociala medier som omger oss. Under mina många år inom media har jag insett att jag egentligen aldrig haft behovet att sticka ut hakan bara för att synas eller höras. Däremot fungerar bloggar som dagböcker på många sätt och ett stöd som blir offentligt. Ett behov som kan stillas för den som gillar att uttrycka sig och sprida tankar som påverkar oss dagligen. Men ska man bli riktigt hörd, då krävs en kombination av att synas och höras i de etablerade medierna frekvent. Vilket jag delvis har valt att inte göra längre. Det som jag funderar över i det oerhörda brus som pågår i sociala medier och massmedia - det är vem det egentligen styr utvecklingen och har en viss monopol på de viktiga samhällsfrågorna idag..? Vem sätter egentligen agendan i det som får oss att samlas runt middagsbordet...? En svår fråga när valen blir alltmer individuella. Vilsenheten breder ut sig....

De stora drakarna styr oss med hjärnhand...
Att jag inte blir sugen på att höras/synas i den utsträckning jag gjorde tidigare har att göra med att jag sällan tycker det finns något "att brinna för" i debatten. Många gånger debatterar man sig blodig för något, men några dagar senare så har det runnit ut i sanden. Viktiga frågor som sällan får en vettig uppföljning och konkurreras ut alltför ofta av sportpaneler och banala nöjespaneler där samma saker tas upp om och om igen. Reklamen tar ju också överhanden som konkurrent om den dyrbara tiden.

Jag saknar verkligen att diskutera riktiga frågor som berör missförhållanden i samhället som påverkar många utsatta som är sjuka, arbetslösa och har svårt att göra sig hörda i vardagen. Ta bara energifrågorna och monopolet bland energibolagen E-ON, Vattenfall, Fortum m.fl. och hur svårt det är att sätta sig in i hur elbranschen kan styra oss med en hjärnhand. Statens avreglering och en fri elmarknad har ju gjort att elbolagen kan verka nästan helt fritt utan reglering av prissättning. I mitt tycke helt skandalöst!! Hur ska människor/företag kunna få en dräglig ekonomi när elbolagen hela tiden hittar ursäkter för att höja priserna. Många kallar det lurendrejeri. Det gäller att vara på sin vakt när det gäller elavtal.

Det märkligaste av allt är hur dessa bolag kunde gå till domstol (Förvaltningsrätten) och kräva att få höja elavgifterna på de fasta näten (som var en stor nyhet i början på december). De drev sin hårda linje att de måste investera för framtiden, och de fick igenom detta, med råge. De krävde tiotals miljarder i höjda avgifter men fick igenom betydligt mer än de krävde. Det handlar om hundratals miljarder som grädde på det redan feta moset av miljardvinster. Hur kan man ens få tänka tanken att vi elkonsumenter ska drabbas och finansiera dessa spekulationer som pågår för att elbolagen ska kunna släppa sitt eget ekonomiska ansvar med underhållet. Även om de fick rätt i domstol, så lär detta överklagas innan det blir verklighet ett bra tag framöver.
Se artikeln:
http://www.compricer.se/nyheter/artikel/vi-far-en-33-miljarder-dyrare-elrakning--om-elnatsbolagen-vinner

Kolla även denna artikel som tar upp det märkliga att dela in Sverige i fyra regioner för att straffa de som gör av med mindre el än de som gör av med mer. Att det rent av kan vara olagligt:
http://www.svd.se/naringsliv/branscher/energi-och-ravaror/alla-elrakningarna-kan-vara-felaktiga_8547552.svd

Nu vill jag inte enbart fastna i denna diskussion, men märkligt är det. En viktig fråga är också hur vi i Sverige ska klara att ha en så hög levnadsstandard bland den normala inkomsttagaren utan att vi bli skinnade både på höga skatter, höga boendekostnader, höga matpriser och en utbredd avreglering där det blir allt svårare att ha koll på alla branscher som förändras i rekordfart.

Ett jäkla liv om en artikel...
Det måste finnas en hunger att vilja förmedla något som kan engagera människor. Men världen fungerar inte riktigt alltid som den borde. Då menar jag att ofta de ämnen som tas upp i massmedia blir på en ytlig nivå. Men att de tunga ämnena inte vågar diskuteras och att det lätt blir svart eller vitt. Det är också lätt att misstolkas i sociala medier, vilket jag märkte på en tråd för några veckor sedan i Facebook. Att länka till ett inlägg (artikel) från den kontroversiella sidan "Avpixlat" skulle visa sig bli ett jäkla liv. Artikeln som jag väljer att inte länka till igen var egentligen ypperligt författad angående hur skolan har förändrats och att det slutade med att en seriös lärare efter 15 år inte orkade med skolans (skolledning) flata inställning, sa upp sig och började ett annat liv. Läraren lyfte frågan kring att det i invandrartäta områden blev svårt för många skolor att kunna styra undervisningen. En lärare som faktiskt blev rädd att komma till skolan och såg sig alltmer som en beskyddare av flera elevgrupper som inte kunde få studiero.

Många skolor saknar verktygen...
Givetvis fanns tanken om en spökskrivare som antydde att invandringen var orsaken och att den mångkulturella utvecklingen skulle vara orsaken till skolans förfall. Må så vara att det är en syn som präglar vissa samhällsgrupper, men jag har själv i egenskap av lärare sett utvecklingen. Problemet måste lyftas upp, fast inte i skenet av att diskriminera invandrargrupper. Här är många dolda debattörer ute på farligt vatten. Problemet ligger på en pedagogisk nivå där många lärare i den svenska skolan inte har verktygen att kunna hjälpa elever med så olika bakgrunder kulturellt. Många skolor klarar inte (hur mycket de än vill visa sin omtanke utifrån värdegrunder) att mixa alla grupper av människor. Det kommer ta tid att hitta vägar till en bra sammansättning av den mångkulturella utvecklingen.

Jag som lärare förstår inte hur vi ska, rent språkmässigt, kunna driva undervisning när dels svenska elever behöver allt tydligare riktlinjer och stöd för att klara skolgången i läsförståelse. Samt att många elever som har kommit till Sverige behöver specialpedagogik på en grundläggande nivå för att ens kunna bli förstådda. När jag själv har fått se dessa grupper blandas, då blir situationen nästan ohållbar. Få lärare, om ens någon jag har sett, klarar att reda ut en individuell utvecklingsplan för samtliga elever. I en klass kunde jag se tre svenska killar som var allt annat än intresserade av lära sig överhuvudtaget något i SO eller NO. I samma klass kunde jag se tre invandrartjejer som kämpade sig blodiga att förstå ganska enkla saker som den normala eleven klarade lätt. I samma klass kunde jag se fem invandrakillar som hellre diskuterade hur de skulle överleva helgen ute bland sina egna bekantskapskretsar.

Jag är själv öppen för alla kulturer, har flera bekanta som bl.a. kommer  från Bosnien, Ryssland, och flera muslimska länder. De har klarat sig bra och anpassat sig fort in i Svensk kultur och lärt sig språket. De har klarat utbildningar på universitet, startat företag och lyckats hitta vägar till jobb. Men de har gjort det på eget bevåg och ofta haft viljan att lyckas.

Men hur gör skolan med de som inte har förmågan och kanske inte alls ser skolan som deras språngbräda ut i samhället..? Vem är det som styr denna utveckling så vi kan hitta en gemensam plattform så svagare grupper kan få en viktig funktion i den nya tid Sverige står inför? Svaret är inte bara extra pengar och resurser. Skolan behöver få in fler invandrare som vill bli lärare - som kan bli ett viktigt stöd i pusslet av den mångkulturella utvecklingen. Precis som med den digitala revolutionen, går det inte att bromsa. Vi måste hjälpas åt.

måndag 25 november 2013

Jag kunde varit ett fan... fotouppdrag för Barometern

Det händer ibland att jag hoppar på ett fotouppdrag mest för spänningens skull och för att se vad det blir av bilderna i svåra förhållanden. Men givetvis för att det är roligt att få en förfrågan från Kalmars största dagstidning Barometern. När jag menar svåra förhållanden, då menar jag trängseln, att scenen står på tok för lågt när publiken är på ett dansgolv. Dessutom är det löjligt trångt mellan kravallstaketet och scenen om det blir stökigt i publiken. Som tur var blev det aldrig något långvarigt stök där massor av människor måste dras upp vid staketet och forslas ut längs med sidorna.
Anna Törnkvist recension tillsammans med mina två bilder. I webbupplagan fanns ytterligare en bild med som du ser längre ner på sidan.

Men när det hände blev det omöjligt att fota...
Om jag i ett sådant läge försöker fota blir det stora irritationer längst fram på vakterna. Arrangören är snabbt framme vid sådana händelser och ber mig lämna "the snake pit" (ormhålet) som Metallica så vitsigt döpte området framför scenen på sin världsturné 1991.

Men en av de mer utmanande situationerna är om ljuset fungerar när man har ett starkt bakljus som slår rakt in i objektivet och i stort sätt ingen följespotlight. Under Stiftelsens spelning på Sandra var det ingen trevlig situation eftersom jag nästan stod i samma höjd som musikerna på scenen. Men det är bara att stänga av känslorna och göra jobbet för att exponera ett gäng bilder som kan fungera i en tidningsrecension.

Man kan inte klaga på draget i denna bild. Som fotograf älskar jag vita spotlights. Tyvärr hade de ingen följespot, vilket gjorde att de flesta bilderna saknar bra upplättningsljus i ansiktet.


En rejäl sågning
Anna Törnkvist som var Barometerns utsände skribent var lite fundersam över om hon skulle recensera eller bara göra en spaning och samla intryck till en artikel. Nu blev det en recension. Som hon skriver i recensionen så är Stiftelsen ett av Sveriges mest sågade band. Som gammal recensent under 1980-90-talet i våra lokala tidningar Östran och KalmarPosten kan jag förstå varför Anna gav ett hårt omdöme. Eller snarare en rejäl sågning. Att Stiftelsen sticker ut i mängden bland TV-idoler och i popens mainstream är ju inte så konstigt. Sådana band har alltid funnits. Men var finns charmen? Soundet är inte unikt, texterna är som Anna beskriver i recensionen märkligt destruktiva. Det känns som en grå barriär mellan Bandet - Jag - och Publiken denna kväll.

Synd om alla kortväxta, för detta bevisar hur trångt det är på Sandra och att lokalen aldrig varit speciellt bra till rockkonserter när scenen står för lågt. 
Så här nära stod jag och det är givetvis intressant som fotograf när man får jobba intimt inpå en artist. Men då ska det vara ömsesidigt så man slipper irritationen.

Kunde varit ett fan
Jag kanske inte tillhör denna generations lyssnare som klickar med deras musikaliska uttryck? Förmodligen. Men jag har några jäkligt tränade öron som har hört det mesta, och ändå alltid har haft distans till mitt yrke inom media där man ofta har haft kritiska öron med sig. Känslan är äkta och framme vid scenen kände jag en kall vind blåsa förbi. Jag saknade energi från musikerna, det fanns inga spontana leenden. Och när sångaren Robban gav mig fingret kunde jag givetvis ha blivit förbannad (se bilden). Så här i efterhand ser jag det på två sätt. Jag var där för att dokumentera för Barometerns räkning och göra ett fotojobb, that´s it.

Fuck You too Robban! Jag kunde varit ditt fan, men nu var jag bara fotografen som ville dokumentera bandets besök i Kalmar.

Men tänk om jag hade varit en fotograf som gillade bandet och rent av var ett fan som inhandlat deras plattor. I det läget hade jag både blivit förbannad och även sviken som supporter. Jag har fotat artister på småhak till stora arenor. Oftast har jag fått leenden och härliga poseringar in i kameran så jag nästan har tappat fattningen och fumlat med kameran. När nu detta har sjunkit in inser jag den frustration som sångaren Robban lider av. Att ständigt bli sågad av en kritikerkår, och som representerar pressen, är givetvis inget kul. Takida-sångaren borde vara van vid det här laget. Men som många andra av mina favoritband i historien är givetvis fansen viktigast. Men Stiftelsen har i så fall ett konstigt sätt att visa det på. Lite mer glädje hade inte skadat.

Men nu var jag inget fan och skäms inte ett dugg över att jag hoppade över extranumren och begav mig hem till fredagsmyset i soffan istället och en välförtjänt kall starköl.

Bandets gitarrist Micke Eriksson jobbade lite i skymundan ute på högerkanten och visade knappast att han älskade att stå på scenen.

söndag 24 november 2013

Till minnet av Freddie Mercury...

Det känns konstigt att jag hamnar i situationen att alltid tänka tillbaka på denna känsloladdade dag i mitt liv. Det var mycket märkligt för det kändes så tydligt att jag undermedvetet visste att något inte stämde. Läs mer i min hyllning som jag skrev för två år sedan vad som hände dagarna runt hans död med bl.a. min medverkan i TV 4 programmet "Live-Show" här:

http://queenuniverse.wordpress.com/2011/11/23/legenden-och-ikonen-lever-20-ar-efter-hans-dod/

*OBS! i texten framkommer att Sacha Baron Cohen skulle spela Freddie i en kommande film som man jobbar med just nu. Men han hoppade av projektet och det var ett ömsesidigt beslut mellan de andra i Queen och managementet. Många rykten florerar vem det kommer bli. Men det är lika bra jag inte säger något, förrän inspelningarna kommer till slutskedet och en ev. premiär.


Idag är det alltså exakt 22 år sedan som ikonen och den stora inspirationskällan Freddie Mercury gick ur tiden. Det går nästan inte en dag då jag inte hör några av Freddies och Queens låtar spelas på radion, på olika TV program, talangtävlingar och i reklam etc. När jag för ett antal år sedan träffade människor som skulle berätta om Freddie och vilka låtar som de förknippar med honom är smakerna som hans personlighet.

Antingen gillar man det storslagna och pompösa som han förmedlar i Bohemian Rhapsody, We are the champions & Somebody To Love, eller det avskalade och finstämda i Love of my life, There must be more to life than this (som snart kommer i duett med Michael Jackson). Många gillar hans funkiga och dansanta sida med Living on my own, Another one bites the dust, eller hårdrocksidan med Tie your mother down, We will rock you...

Han är och förblir odödlig och än idag genererar Queens musik 100-tals miljoner i olika musikaluppsättningar av We will rock you, musikförsäljning och konserter.

Som Liza Minnelli uttryckte det under Freddie Mercury galan på Wembley Stadium 1992: "We just wanted you to know that we where thinking about you, stay safe" :-)

fredag 8 november 2013

Gratis är inte gott!! (I alla fall nästan)


Det går inte många dagar förrän jag blir upprörd över den situation som råder i underhållningsbranschen, inte minst för oss fotografer som lägger ner tid, svett och tårar för att fånga bra livebilder. Det gör inte sig självt. Men ändå så knycker människor helt utan skrupler bilder som t.o.m. är copyrightade (med namn och symboler) och beskär bilden så det inte syns. I värsta fall photoshopar man bort denna copyright så man inte ska se ursprunget.
Utan alla hängivna fotografer, skribenter, grafiker och designers som ägnat dyrbar tid att skapa och dokumentera hade aldrig denna fantastiska bok kunna bli verklighet. Missa inte boken "Kiss i Sverige" av Johan Falk och Roney Lundell. Är själv stolt över att ha bidragit med bilder (klicka på bilden).

Respektera fotograferna - minnen för livet
Någonting har hänt när det gäller respekten för hantverket och de som har jobbat halva livet på att bli bra på något. Jag påstår inte att jag är proffs, men jag är en jäkligt bra rockfotograf som kan ta bra bilder. Ibland har jag tur att jag får betalt och får uppdrag. Men numera sorteras denna tanke bort hos många att anlita en fotograf som kan täcka in ett event eller liknande på ett proffsigt sätt, för att låta en släkting eller någon som ”gillar att plåta” göra jobbet. En fotograf är egentligen inte dyr, vi är ganska många som lägger ner mer tid än vad vi får betalt för. Många timmar på plats, redigering, urval och känsla för vad som fungerar när man gör bildcollage etc. Så med andra ord, respektera fotografers kunnande. Tänk att bilder är minnen för livet (som alla blir beroende av en dag när man ska samla fakta och vill ha minnen). Jag tänker på alla fotoförbud man stöt på i underhållningsbranschen genom åren. Utan fans och fotografers envisa dokumentation, då hade väldigt få bra dokumentärer och böcker kunnat produceras idag.

*Läs detta som jag skrev på min Facebooksida i veckan... Samt klicka på länken längst ner, då förstår du vad jag menar:

Det här är vad musiker/artister idag får slåss mot. Arrogansen att sälja sig gratis för att folk inte förstår att människor har jobbat hårt för att kunna bli duktiga på att producera musik och vara artister. Det är ett jobb som kräver betalning. Hur kan en TV-producent i England som driver ett medieföretag som onekligen tjänar bra pengar tro att Whitey skulle ge bort sin musik. Ofattbart.

Spotify - en intressant uppfinning med en bitter efterklang
Gene Simmons har sagt det i flera uttalanden: Musikfans har dödat musikindustrin - ingen vill betala för skivor och musik längre. Inga nya band eller artister kan få ett förskott av skivbolag så de kan bygga en karriär längre. 

Spotify må vara en fantastisk uppfinning för alla musikintresserade. Många unga lär sig upptäcka många äldre artister och grupper, vilket givetvis är bra. 

Men det säger ju sig självt. 99 kr/mån är ju ett skämt. Det är ju nästan gratis. Folk klagade förr på att det var dyrt med en CD som kostade 149 kr. Det kan jag köpa, för det var det då. För många mellanhänder för att skapa en fysisk produkt. Med Spotifys enorma utbud är det som att gå in i en bar och lösa en biljett för 99 kr och du får dricka så mycket du vill en hel kväll. Det är bara att peka på barkatalogen. Hur länge överlever en sån bar, just det inte länge. Nästan inga krögare eller restaurangägare går med vinst idag. Väldigt få kan leva på gamla meriter (då de har byggt upp en förmögenhet). 



Gratis är "inte" bara gott! 
Om en vällagad rätt (entrequote), med bra råvaror (såsen, grönsakerna etc.) och som tillagats med mycket kärlek, kunskap och skicklighet kostar 199 kr. Då är det ju ett fynd. Men om en restaurang på andra sidan gatan tar 99 kr, vilket är löjligt billigt. Maten kanske smakar okej, men har sämre råvaror (ursprung), sämre service och kunskap som är långt mycket sämre om hur mat tillagas (men det är ju ändå en entrequote) - då går tyvärr människor på priset, och alldeles för sällan efter kvalité. Inte konstigt att många branscher/industrier blöder när man enbart tror att "gratis är gott". Vilket jag tycker är ett jäkligt missvisande uttryck. För det handlar om ren jäkla snålhet. 



Bara för att det går att få något nästan gratis, så glömmer många av att det finns kunskap, hårt arbete, kärlek och skicklighet bakom det som vi eftertraktar så mycket. Vi borde visa respekt (moraliskt) och stötta de som är seriösa och producerar en bra produkt. Annars står vi för ett samhällsförfall och kulturellt förfall där vi bara tar del av gratisevenemang sponsrat av storföretag och kommuner som ger bort det till kommuninvånare utan några krav på vad de får gratis (bara det är gott).



Sen att det faktiskt finns människor i underhållningsbranschen, restaurangbranschen som ändå lyckas nå ekonomisk framgång - dem saluterar jag!! Men de är tyvärr alldeles för få.



"FotoRoddan till försvar för upphovsmakarna som tänker kvalité"

*Klicka:

söndag 3 november 2013

Kvalitetsmusik i Kalmarsalen...Voices of Rock...

Ibland säger bilder mer än ord... Men ibland säger musik mer än vad ord kan beskriva. Här kommer en bildkavalkad från onsdagens show på Kalmarsalen (30 oktober) med LEGENDS - VOICES of ROCK. En liten skara musikälskare fick taket att lyfta trots att det var långt ifrån slutsålt. Jag säger bara; om bara folk vet vad de missade. Det är sällan denna kaliber av artister underhåller ett höstligt Kalmar. En av Sveriges mest anlitade gitarrister Tommy Denander är initiativtagare.


På denna turné åker följande supermusikanter och gästsångare med:
Sanne Salomonsen (Sverigevän & Danmarks svar på Tina Turner), Graham Bonnet (f.d. Rainbow och Michael Schenker Group), Bill Champlin (Chicago), Håkan Hemlin (Nordman). Eric Bazilian från Hooters kunde inte delta av personliga skäl (synd, har alltid gillat Hooters).

Bandet bestod av Tommy Denander på gitarr och Sayit Dölen, gitarr, Ken Sandin, bas, Pontus Engborg, trummor och P-O Nilsson Keyboard och sång.

Sanne Salomonsen är tillbaka starkare än någonsin. Hon var efterlängtad.
Tommy Denander och Håkan Hemlin - en bra combo.
Tommy, Håkan och Sayit rockar hårt...
Vilken pipa han har fortfarande - Graham Bonnet...
En levande legend och Sverigevän - Bill Champlin.
Bill Camplin i rampljuset...
Äkta glädje när rockmormor Sanne blev kompad av Tommy...
Sanne är Danmarks svar på Tina Turner, fantastisk utstrålning och värme på scenen när hon framförde 80-tals klassikern "Den Jeg Elsker".
Härlig livepose från Sayit och Tommy :-)
När Håkan körde Vandraren och Förlist då insåg man vilka klassiker dessa låtar är idag...
Hela gänget samlat inför stående ovationer...
Tommy och Fotoroddan fångade på bild :-)
Tummen upp för Sanne som är ödmjuk och ett riktigt proffs...vi pratade gamla Badrock-minnen och jag berättade om mina bilder från denna tid jag bl.a. tog på Slottsruinen i Borgholm.


tisdag 29 oktober 2013

Höstens snackisar... väder, halloweenshow och radio...

Det snackas så mycket hela tiden...men uträttar vi mer med allt snackande och bloggande omkring oss? Jag upplever själv handelsförlamning och att vi alltmer sneglar på varandra* (se kommande blogg om UR:s program Just Say Yes). Forskningen visar att vi påverkas av ett antal övertalningsprinciper. Två av dem är Likhet och Sociala bevis som är talande för hur vi måste jämföra allting idag för att vinna acceptens och "våga vara rätt" med tiden. Jakten är uppskruvad på att hitta "snackisar" i alla sociala medier. Fast de drar förbi lika snabbt som Gudrun eller Simone. Men ibland lämnar de kratrar omkring oss och man får en rejäl tankeställare om vad som betyder något.

Goda grannar...
Igår hade mina barn och jag en mysig kväll då vi diskuterade faror i livet och konsekvenserna av oväder, att människor kan ta skada av orkaner och stormar. Helt plötsligt dog internet, vår TV-mast hade vridit sig så vi kunde inte titta på TV.  Grannens studsmatta hade slitit sig och slagit flera volter in på vår gräsmatta. Det var nära den flög in i våra panoramafönster. Vår studsmatta var påväg in i skogen på andra sidan vägen där vi bor. Vår granne ringde på dörren och varnade oss, vi började kommunicera om hur vi kunde få fast studsmattorna. Jag ringde på vår andra granne som mer eller mindre hade gått och lagt sig. Helt plötsligt var kommunikationen igång och vi insåg att vi behöver varnadra. Vi kom helt enkelt närmare varandra. Det känns som att något ont får något gott med sig i detta blåskaos.

Halloweenshow som gav mersmak...
Det verkar som om hösten och sommaren fortsätter att bråka. Den milda luften sveper in och ungarna frågar vad som är pågång. Blir det vinter i år..? Tänk att vädret kan fånga vår uppmärksamhet som inget annat. Men vädret beter sig som en ambivalent tonåring som ska möta arbetslivet. Eller som undertecknad som slängs mellan skolvärldens komplexa utmaningar där man förenar kreativitet, kunskap och nöje i en härlig mix. Årets snackis är avklarad på Stage4You. Halloweenshowen blev en succé med fullsatt salong. 3:orna är riktigt duktiga och det var fantastiskt att ta fram systemkameran och dokumentera showen. Det gav mersmak inför framtida shower. Dessutom livestreamas allting på nätet. Här är en länk där du kan se showen:
https://www.youtube.com/watch?v=vz9mX5PAAIg
Eleverna hade lagt ner många veckors arbete på att bygga en båtmodul som såg ut som ett skepp. Väldigt effektfullt.

Ett publikperspektiv där stora delar av eleverna blandar agerande med sångframträdanden.
En fullsatt salong på Stage4You vilket gav en skön stämning under Halloweenshowen...

Även om ensemblen var oerhört duktig så får man ändå säga att Elias Hemberg som kapten och Myra Granberg får anses vara de starkaste karaktärena på scen. De gjorde starka rollprestationer. Här i en fäktningsscen som verkligen gick som ett sus i salongen.
Radion och pratradions framtid..?
En annan snackis för mig som varit inom radiovärlden är att Sveriges omtalade pratradiostation Radio 1 i Stockholm läggs ner. MTG Radio som är ägare ville satsa hårt  när de drog igång 2011. Men trots att stationen blev vald till årets radiostation på Radiogalan nyligen så är konkurrenssituationen om reklampengarna ohållbar. Snackradio (talk show) ligger i tiden och är ett nygammalt fenomen. USA har alltid haft starka karaktärer som på ett kontroversiellt sätt kan få denna nisch att bli intressant (Howard Stern är ett exempel). Inte ens en gammal räv som Aschberg och hans vänner kunde rädda konceptet. Men det är kanske här problemet ligger, det måste in nya röster som har substans och något viktigt att säga också för en yngre generation som inte ser radio som något självklart. 

Med tanke på att kommersiella radiostationer spyr ut olika musikmixar dygnet runt så är vi i behov av bra pratradio med substans och innehåll. Är det bara Podradio som gäller nu?, vilket Adam Alsing och några till sysslar med. Men som min gamla kollega Mathias Nilsson på Radio Match klargjorde på sin blogg Nonsensakuten, så hamnade kommersiell radio i skymundan av Twitter, Facebook och inte minst Spotify. Alla kan välja att diskutera via dessa medier på ett snabbt och effektivt sätt. Du kan skapa dina egna spellistor. Varför plåga sig igenom en radiostation med en programledare som inte säger något nytt eller intressant, och samma låtar som du inte ens gillar.

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/mtg-lagger-ner-radio-1/

Locka med radio..?
Försöker ofta få mina elever på gymnasieskolan att inse värdet av att lyssna på radio, vilket var min kunskapskälla när jag växte upp. Men när vi inte kan erbjuda en pratradio "talk show" som kanske talar denna generations språk - då känns uppgiften omöjlig. För musiken den har dom ju i musikbiblioteket Spotify. Men man märker ändå intresset när radio är ett medieämne eller används i ett pedagogiskt syfte. Alla vill höras, förmedla historier och spela sin musik. Men få lyckas förmedla det så att det blir intressant för en större publik. Kan detta vara början på en ny radiotid, vem tar fram det intressantaste konceptet..?

torsdag 3 oktober 2013

Djävulens underbara redskap...

Hösten slog verkligen till snabbt och obarmhärtigt. Nu har har vädergudarna bestämt sig, "no mercy", tillbaka till den "riktiga" svenska höstkylan. Mitt liv är just nu oerhört omväxlande. Flexibiliteten har blivit mitt andra namn senaste veckorna. Jag slängs från den ena utmaningen till den andra. Jag måste ösa ur min källa av erfarenheter och "knycka idéer" lite varstans för att inte köra fast. Från grundskolan till gymnasieskolan i ett tempo jag knappt hinner reflektera över. Höstsjukdomar, förkylningar m.m. får inte plats i min värld just nu...

En av mina elever jobbade fram ett hösttema, där man får utgå från en digital bild, sen skissar man helt utifrån sin fantasi. Detta blev ett riktigt mästerverk. Då blir man glad att jobba med bildämnet.

Skolornas omställning till egen dator och bildteknik?

Mina veckor innehåller massor av flexibilitet i form av bild- och kreativt skapande med elever som har särskilda behov i grundskolans senare år (diagnosticerade med autism och aspergers). Jag fascineras över hur olika behov vi har i vårt skapande. Som bildpedagog får jag jobba med allting som berör traditionell målar- och tecknarteknik, formgivning och komposition -  till modern digital produktion, överföring av bilder och redigering. Tiderna är minst sagt spännande och resan har bara börjat i denna omställning. Eftersom de nya kursplanerna i grundskolan skrevs om för två år sedan har den digitala tekniken fått ett mer framträdande syfte i skolans mål och centrala innehåll.

Problemet är att skolorna har lång väg att gå för att kunna erbjuda denna kunskap (kompetens) och tillgång via programvaror i datorer. Det investeras alltmer i digitalteknik och 1 till 1 skolor där alla ska få ha egen dator. Men det kräver insatser både kompetensmässigt i skolorrnas verksamhet och att ansvaret ökar hos eleverna som måste sköta datorn som instrument (arbetsredskap) i sin skolgång. Ofta hänger inte ambitionerna ihop mellan skola, pedagoger, verksamhetsmålen, elever och fritid. Alla prioriterar olika saker (PC vs. Mac) och ser datorn som, antingen arbetsinstrument, eller rent av en nöjespryl som förströelse för att ta död på allt som är tråkigt och krav omkring oss.

Google Drive, FaceBook, våga vara rebellisk?

Det pratas mer och mer om hur vi ska kunna skapa lustfyllt lärande. Fast nu måste jag säga att det lustfyllda leder med sådär 3-1 i jämförelse med kunskapsmålen. I klassrummen är eleverna ostoppbara när väl datorns skärm finns tillgänglig att fälla upp. Att få 28 elever på en gymnasieskola att fokusera på en lärare som har en genomgång på 30 minuter, som presenterar uppgifter som ingår i kursen har blivit ett mentalt slagfält.  Det är som om uppkopplingsdilemmat har övergått till "missbruk". Att ens ta upp och argumentera för skolans uppdrag är som tomma slag i luften. Speciellt om en elev slänger ur sig: "Kan du inte lägga upp det på FaceBook istället!" Att jag nämner att det inte är skolans skyldighet att göra detta, för vi har ett internt forum via Google Drive med egna mailadresser verkar inte ta fäste i vissa hjärnor. Eleverna kollar inte ens av dokumenten som delas. Fast det är mer säkert att dela inom skolans egna Google domän inom de egna klasserna, än offentliga grupper på FaceBook. Men ingenting verkar skrämma dagens generation att allting blir offentligt (alla som inte ingår i gruppen kan  se det som sker bara man är vän med någon som ingår i en grupp på FaceBook). Inte konstigt att skolorna nu brottas med nätmobbning och trakasserier.

Tyvärr, hur mycket jag än gillar den digitala utvecklingen, men som verksamhet i skolan håller det inte att FaceBook ska slå klorna i allt vi gör. Vuxenvärlden är inte gammalmodig i detta läge, här handlar det om att vi måste kunna följa med vad som händer utan att vi tappar "helheten" om vad som pågår omkring oss. Skolan, samhället och privatlivet flyter alltmer ihop. Var dras gränsen för ansvaret som vuxenvärlden ändå har på unga människor som ska klara vuxenlivet..? Som jag hörde i en radiointervju på P1 häromdagen. Man är nästan mer rebellisk i dagens samhälle om man vägrar alla sociala medier. I alla fall vägra när man värnar sin integritet. Jobb och fritid behöver inte flyta ihop.

Djävulens underbara redskap... som rör runt i mediegrytan dygnet runt. Denna magiska dryck har gjort oss beroende på både gott och ont. 


Djävulens underbara redskap...

Sen har vi det "underbara" dilemmat - INTERNET. Med en lite ironisk ton vill jag påpeka att; inget gott som inte har något ont med sig. Ont, det gör ont, det gör ont... sjöng Lena Ph i Orups klassiker. Det gör inte bara ont om natten, det gör även ont om dagen. För det snurrar på i ett ostyrbart tempo och jag ser hur undertecknad, pedagoger, vuxna och ungdomar alltmer blir slavar under "djävulens underbara redskap". Grytan bubblar dygnet runt. Smartphones, läsplattor, datorer och allting som går att vara uppkopplad på har skapat en ambivalens där vi nu står i datastormen och flyger med både frivilligt och motvilligt i djävulens underbar metoder.  Ibland ställer man sig frågorna; vad håller vi på med? Kan vi inte kommunicera utan dessa digitala redskap? Vad hände..!? Vad är det vi tror vi missar..?

Eftersom det kreativa ska gå så fort idag (nästan utan eftertanke), så måste jag som varit med på tåget ett bra tag påpeka att; de bästa idéerna kommer när vi stänger av den digitala stormen och bara "brainstormar" och fokuserar på uppgiften. Något händer fortfarande när jag använder papper och penna, och för intressanta diskussioner mellan fyra väggar och kanske har en whiteboard. Då landar idéerna. Det sociala fysiska rummet och utbytet blir något mer långsiktigt än de sociala mediernas lite mer fragmentariska diskussioner som uppstår.

Hur kommer det gå med papperstidningen?

Tillbaka i min verklighet. På bara några timmar måste jag ställa om mig och vara handledare och pedagog för mediaelever på gymnasiet som ska lära sig mediernas viktiga roller. T.ex. hur vi ska tolka journalistik, politik, nyhetsbevakning, reklam och allting som sköljs över oss via alla mediala nätverk. Det som märks allt tydligare är att papperstidningen har spelat ut sin roll när jag träffar mediaelever, som aldrig ens läser en nyhetstidning. Det som är ännu mer skrämmande, det är att nästan allting sväljs med hull och hår, utan källkritiska glasögon. Här måste vi som har varit i mediabranschen och är pedagoger uppfinna ett nytt hjul så det kritiska tänkandet för vad vi konsumerar kommer in i sinnebilden igen. Tidningarna börjar alltmer omstrukturera för en framtid utan pappersformatet. Undrar om den digitala versionen kommer kunna rädda journalismens framtid..?

Förutom detta ska jag handleda elever som vill skapa film och göra produktioner. Då är det ofrånkomligt att använda djävulens underbara redskap. Eftersom mycket av det som görs hamnar på You-Tube. En evig jakt på många "likes".

fredag 6 september 2013

Sommaren är lång...Stage4You

Egentligen har jag både mycket och mindre viktigt att sprida i bloggen just nu. Du vet, sådär när man går runt och funderar på om man ska släppa taget om sommaren och strukturera om i hjärnan för hösten. Mycket händer emotionellt just nu i min yrkeskarriär. Stora dynamiska kast mellan de uppdrag jag just nu håller på med.



Så hamnade jag här...
Efter många års funderingar hamnade jag på Stage4You i Torsås, en skola som skulle vara drömmen för en man uppvuxen på 80-talets lokala scener. Då menar jag som rocksångare, rockjournalist och radioröst med musik som största intresse. Att erbjudas en möjlighet som elev att få genomgå gymnasietiden på en artistskola med media, estetik och artisteri på dagordningen hade få trott för 5 år sedan i en småstad som Torsås. Dessutom finns många länkar in i branschen, eftersom skolan jobbar nära rent tekniskt med kursplanerna ställda i nöjesbranschen. Vare sig Skolverket är förtjusta eller inte, så är det enda vägen att gå om man ska lyckas.

Måste ha en egen vision
Varje dag knackar jag mig i huvudet och tänker, vilken jäkla tur dessa elever har. Men, jag säger men... det finns en baksida av allting. Djungelns lag råder, och nu vill jag inte måla fan på väggen, men hur mycket man än vill lyckas i denna underhållningsbransch - så kräver det intelligens och talang. Många är tyvärr ganska vilsna i denna bransch och vet inte alls vilka mål de har. Man bör ha en, just det, en vision. Precis som skolan också innehåller, en "Vision 4 You". Möjligheterna finns att gå hur långt som helst. Men det är hårt arbete som gäller och det gäller alla program på gymnasiet där man vill gå vidare och lyckas på yrkesnivå.

En speciell utmaning
Dessutom kastas jag just nu mellan gymnasiet och högstadiet. Då är det en högstadieskola som är väldigt speciell. Solhagaskolan i Kalmar är en relativt ny skola där elever med mycket speciella behov, som Aspergers och Autism söker sig för att få en normal tillvaro. Här jobbar vi med att skapa en lugn och inriktad struktur för varje individ. Med andra ord sker nästan alla lektioner enbart individuellt. För varje elev skapar jag bild & form undervisning där jag försöker anpassa uppgifterna språkmässigt så de kan förstå. Här använder vi mycket "sociala berättelser" som beskriver varje steg mycket tydligare och där man får förklara händelserna och målen mycket tydligare. En tuff utmaning, men en spännande och intressant kontrast i jämförelse med gymnasieskolan.

Sommaren lever fortfarande och nu får det bli ett kvällsdopp efter en tuff arbetsvecka...

fredag 9 augusti 2013

Gratistrenden & Pirate Bay - en kluven historia...

Trenden i samhället är att underhållning blir alltmer gratis. Jag tänker på t.ex. många kommuner som erbjuder alltfler gratisevenemang. Är det bra eller dåligt, vad blir frukten av denna trend? Är denna utveckling en fälla som kan slå gratisgenerationen på fingrarna och lura oss själva? Samtidigt läser jag att Pirate Bay firar 10 år - tänk vad tiden har gått fort. Självklart är jag lika kluven när det gäller Pirate Bay som de flesta. Antingen tycker man gratis är gott, att det är skönt att få tillgång till film, musik och böcker som man normalt sett kanske inte kan låna på ett bibliotek. Eller att det faktiskt är en form av kriminalitet att sprida upphovsrättsmaterial "offentligt" (mot upphovsmannens medvetande). Var går gränsen..? Jag kan inte ge svar på det, få kan ge ett entydigt svar, därav alla rättsprocesser som ständigt pågår. 

Norske tecknaren och illustratören Tore Hansens teckning symboliserar bra gratistrenden. Att välja gratisvägen, eller att våga satsa (tjäna pengar) och ta risken att hamna i skuldfällan?

Om man som en del av en nedladdande generation tycker det är självklart att få tillgång till det mesta i underhållningsväg - då kanske man inte alltid har koll på vilket jobb, investeringar i pengar och tid något faktiskt har för att bli en proffsig produkt. Allting som släpps kan inte ses som reklam, i alla fall inte om man som konstnär, musiker, skribent etc. är ointresserad av att sälja sin konstnärliga integritet, och pressetik till en sponsor. Men tiderna har förändrats radikalt och många måste sälja (svälja) sin stolthet för att överleva.

Många ser det som bra reklam (vilket det självklart många gånger är), men det betyder inte att människor gillar det så mycket att man vill investera x-antal kronor för att köpa produkten. Då står man där med investeringar och en ekonomisk satsning som får många att gå i graven.

Trenden är allt mer gratis...
Ska skapande och underhållning vara något som mottagaren ska få i det närmaste gratis? Snart är det väl bara maten, bensinen och hyran som vi betalar för. Men hur länge då, hur länge till innan även många erbjuds gratis bensin eller boende för att utföra någon form av utbytestjänst. Det har ju redan prövats med gratis telefonabonnemang (som går in och bryter varannan minut när man pratar). Men det slog aldrig väl ut, de flesta blev skitirriterade. Någonstans måste man få ha en privat sfär utan reklam, men det blir allt svårare att hitta ett vakum utan att bli påverkad från allehanda reklammeddelanden. Trenden är ju sådan, inte minst om man ser på vad kommuner vill erbjuda sina invånare.

Gratis som konkurrensmedel..bra eller dåligt..?
Exemplet just nu är många Stadsfester som pågår runt om i landet. Reklam sprids via kommunen med lokala företags logotyper. Helt plötsligt ska vi inte betala för många etablerade artister, eller annan form av konstnärlig underhållning. Även här blir man kluven om det verkligen är ett bra sätt att "belöna" invånare. Detta kan ju ses som ett konkurrensmedel för att behålla sina invånare och kanske locka fler utifrån. Med all respekt för Destination Kalmar och Åke Andersson (vilka ska sägas gör en proffsig insats). Men det betyder inte att det möts av glädje hos alla som har ambitionen att erbjuda underhållning, och måste få betalt.

Nu ligger nöjesindustrin och balanserar för sin överlevnad. Artisterna själva måste spela live alltmer för sin överlevnad (svårt att sälja skivor och nedladdningar) och entreprenörer, artist- och showbokare får svårt att locka folk. Nu blir det indirekt att skattebetalarna och olika företag står för notan. Är det så vi ska använda kommunala pengar och duktiga företagare i våra städer för att göra staden mer intressant. Som bilden visar ovan*, hamnar vi inte i en lockande "pengafälla". Alla vill ha betalt, men riskerar att hamna i fällan att välja den enkla vägen att erbjuda gratisunderhållning.

Utbudet är enormt idag, om vi ska ha ett stort gratisutbud, då finns ju risken att många artister inte kommer till länet (eller kommer tillbaka) för att lokala artistbokare avstår som inte vill riska pengarna. Eller att lokala förmågor orkar arrangera egna shower och inte kan ta betalt. En tråd som borde diskuteras flitigare i den offentliga debatten.

Ida Seve underhöll med sin stämma på årets Grillat & Gårdsopera inne på Rådhusgården i Kalmar.
Ett bra initiativ av kommunalrådet...
Men blir vi inte lite avtrubbade när man faktiskt inte lär sig att sortera ut vad som ligger i ens intresse och där man vill placera pengar för en unik upplevelse? Vi blir lätt bortskämda när vi får det serverat gratis. Sålunda faller ju det unika med att välja sina favoritartister, att man faktiskt vill satsa tid och pengar att se en show med skådespelare, musiker etc. Som tur var upplevde jag det motsatte när ca 1400 personer betalade för Grillat & Gårdsopera på Rådhusgården i Kalmar i sommar (6 shower). Vårt kommunalråd Johan Persson verkade glädjas i publiken och över att ha bidragit i beslutet att öppna upp Kalmars innegårdar för underhållningsverksamhet. Ett bra initiativ som gynnar lokala entreprenörer och artister. Jag såg många nöjda besökare som kommer vilja betala för kommande föreställningar. Men det krävs starka namn, professionalitet och kunskap för att locka männsikor. Det är inte gratis att bjuda på specialskrivna manus, lokala artister väl lagad mat i rätt miljö.


Pirate Bays många liv...
Med tanke på Pirate Bay och underhållningsbranschen så är en annan sida av myntet förstås att, om man inte satsar - så kan man ingenting vinna. Det finns inga självklarheter i att man ska få tillbaka pengarna (om det inte är en medieprodukt som har en "beställare" som finansierar skapandet av produkten. Att den kan förmedlas gratis kan antingen ske, som en Pirate-Bay tjänst, eller att ett företag reklamfinansierar produkten och då är det upp till beställaren att sprida den så mycket som möjligt.

I vilket fall som helst så kan jag ändå tacka Pirate Bay för att jag ibland upptäckt underhållning via film och musik som jag kanske aldrig gjort, om jag inte haft mer tid och pengar vill säga. Att jag tycker det är bra för underhållningsindustrin står just nu skrivet i stjärnorna, jag har svårt att bestämma mig.På plats är ändå att säga; grattis 10-åringen (som verkar ha fler liv än en katt).

torsdag 8 augusti 2013

Var finns tron på pedagogerna och deras värde..?



Jag försöker fortfarande förlika mig som lärare efter att ha varit aktiv sedan 2010. En omställning från att ha varit förmedlare av händelser, kommunikatör och programledare. Vilket jag alltid kommer vara, fast nu sker det i rollen som pedagog. Men starten har varit svajande och minst sagt turbulent. Det går nästan inte en dag då det skrivs om skolans "alla problem". Alltför sällan talas det om pedagogikens många möjligheter och tron som kan väcka intresset hos alla som vill förmedla kunskap…

Hur svårt kan det vara att lyssna och kommunicera  bättre?


Ännu en gång väcks man innan skolstart av följande debattartikel:



Passiviteten råder och var finns intresset av att driva på så att läraryrket kan bli mer attraktivt?

Är problemet att vi lärare helt enkelt är för många. För många kockar helt enkelt som ska vara smakrådgivare? Det tycks, tänks, diskuteras och alla vill påverka recepten - men kommunen kör på i gamla banor. Ingen vet varken ut eller in. Till slut gömmer sig alla bakom alla nya förslag och ingenting händer. Nästan ALLA vet att något måste göras åt lönefrågan, likvärdigheten med resurser (som framförallt är till elevernas fördel). Jag är övertygad om att den stora anledningen till fallande kunskapsresultat är att huvudmän och skolpolitiker inte har en tro och respekt för pedagoger som akademiker. Många saknar förståelse för vad som krävs att bedöma elever och skapa förutsättningar för bra lärande. Detta har gjort att många pedagoger tappat lusten att prestera på topp och utveckla kunskapsformerna i klassrummen. 

Bättre insyn och intresse

När samhället rusar på och dagens generation elever förväntar sig att skolan ska hänga med - då saknas energin att leverera i klassrummet. Man accepterar läget, för när pengafrågan kommer på tal vill ingen bli obekväm och kör på i gamla hjulspår. 

Det är väldigt sällan som jag träffat en skolledning som har en ordentlig insyn i vad som sker i mötet med eleverna (det har hänt och jag har hört rektorer som besöker klassrum, men tyvärr allt för sällan). Som högst sitter man i ett veckomöte (ibland) och diskuterar reella problem, men ingenting händer. Om vi pedagoger upplevde mer intresse från skolförvaltningar och skolledningar och hade en bättre kommunikation - då hade också resultaten blivit bättre i skolorna. 

Hungriga pedagoger

Om vi som yrkeskår hade ögonen på oss, och väcktes av en drivande entusiasm utifrån att "vår skola ska bli bäst" - då hade vi också blivit bättre pedagoger som inser att hårt arbete lönar sig. Detta skulle alla dra nytta av lönemässigt, kunskapsmässigt och med en bättre kommunikation. Förstatliga nu - så vi har samma utgångspunkt att bygga en respektfull skola, där kommunerna diskuterar mindre hur mycket skolan ska ha i budget varje år och mer på hur skolan kan bli en kunskapsskola med hungriga pedagoger som kan möta eleverna på lika villkor.