Jag kunde varit ett fan... fotouppdrag för Barometern

Det händer ibland att jag hoppar på ett fotouppdrag mest för spänningens skull och för att se vad det blir av bilderna i svåra förhållanden. Men givetvis för att det är roligt att få en förfrågan från Kalmars största dagstidning Barometern. När jag menar svåra förhållanden, då menar jag trängseln, att scenen står på tok för lågt när publiken är på ett dansgolv. Dessutom är det löjligt trångt mellan kravallstaketet och scenen om det blir stökigt i publiken. Som tur var blev det aldrig något långvarigt stök där massor av människor måste dras upp vid staketet och forslas ut längs med sidorna.

Anna Törnkvist recension tillsammans med mina två bilder. I webbupplagan fanns ytterligare en bild med som du ser längre ner på sidan.

Men när det hände blev det omöjligt att fota...
Om jag i ett sådant läge försöker fota blir det stora irritationer längst fram på vakterna. Arrangören är snabbt framme vid sådana händelser och ber mig lämna "the snake pit" (ormhålet) som Metallica så vitsigt döpte området framför scenen på sin världsturné 1991.

Men en av de mer utmanande situationerna är om ljuset fungerar när man har ett starkt bakljus som slår rakt in i objektivet och i stort sätt ingen följespotlight. Under Stiftelsens spelning på Sandra var det ingen trevlig situation eftersom jag nästan stod i samma höjd som musikerna på scenen. Men det är bara att stänga av känslorna och göra jobbet för att exponera ett gäng bilder som kan fungera i en tidningsrecension.

Man kan inte klaga på draget i denna bild. Som fotograf älskar jag vita spotlights. Tyvärr hade de ingen följespot, vilket gjorde att de flesta bilderna saknar bra upplättningsljus i ansiktet.

En rejäl sågning
Anna Törnkvist som var Barometerns utsände skribent var lite fundersam över om hon skulle recensera eller bara göra en spaning och samla intryck till en artikel. Nu blev det en recension. Som hon skriver i recensionen så är Stiftelsen ett av Sveriges mest sågade band. Som gammal recensent under 1980-90-talet i våra lokala tidningar Östran och KalmarPosten kan jag förstå varför Anna gav ett hårt omdöme. Eller snarare en rejäl sågning. Att Stiftelsen sticker ut i mängden bland TV-idoler och i popens mainstream är ju inte så konstigt. Sådana band har alltid funnits. Men var finns charmen? Soundet är inte unikt, texterna är som Anna beskriver i recensionen märkligt destruktiva. Det känns som en grå barriär mellan Bandet - Jag - och Publiken denna kväll.

Synd om alla kortväxta, för detta bevisar hur trångt det är på Sandra och att lokalen aldrig varit speciellt bra till rockkonserter när scenen står för lågt. 

Så här nära stod jag och det är givetvis intressant som fotograf när man får jobba intimt inpå en artist. Men då ska det vara ömsesidigt så man slipper irritationen.

Kunde varit ett fan
Jag kanske inte tillhör denna generations lyssnare som klickar med deras musikaliska uttryck? Förmodligen. Men jag har några jäkligt tränade öron som har hört det mesta, och ändå alltid har haft distans till mitt yrke inom media där man ofta har haft kritiska öron med sig. Känslan är äkta och framme vid scenen kände jag en kall vind blåsa förbi. Jag saknade energi från musikerna, det fanns inga spontana leenden. Och när sångaren Robban gav mig fingret kunde jag givetvis ha blivit förbannad (se bilden). Så här i efterhand ser jag det på två sätt. Jag var där för att dokumentera för Barometerns räkning och göra ett fotojobb, that´s it.

Fuck You too Robban! Jag kunde varit ditt fan, men nu var jag bara fotografen som ville dokumentera bandets besök i Kalmar.

Men tänk om jag hade varit en fotograf som gillade bandet och rent av var ett fan som inhandlat deras plattor. I det läget hade jag både blivit förbannad och även sviken som supporter. Jag har fotat artister på småhak till stora arenor. Oftast har jag fått leenden och härliga poseringar in i kameran så jag nästan har tappat fattningen och fumlat med kameran. När nu detta har sjunkit in inser jag den frustration som sångaren Robban lider av. Att ständigt bli sågad av en kritikerkår, och som representerar pressen, är givetvis inget kul. Takida-sångaren borde vara van vid det här laget. Men som många andra av mina favoritband i historien är givetvis fansen viktigast. Men Stiftelsen har i så fall ett konstigt sätt att visa det på. Lite mer glädje hade inte skadat.

Men nu var jag inget fan och skäms inte ett dugg över att jag hoppade över extranumren och begav mig hem till fredagsmyset i soffan istället och en välförtjänt kall starköl.

Bandets gitarrist Micke Eriksson jobbade lite i skymundan ute på högerkanten och visade knappast att han älskade att stå på scenen.

Till minnet av Freddie Mercury...

Det känns konstigt att jag hamnar i situationen att alltid tänka tillbaka på denna känsloladdade dag i mitt liv. Det var mycket märkligt för det kändes så tydligt att jag undermedvetet visste att något inte stämde. Läs mer i min hyllning som jag skrev för två år sedan vad som hände dagarna runt hans död med bl.a. min medverkan i TV 4 programmet "Live-Show" här:

http://queenuniverse.wordpress.com/2011/11/23/legenden-och-ikonen-lever-20-ar-efter-hans-dod/

*OBS! i texten framkommer att Sacha Baron Cohen skulle spela Freddie i en kommande film som man jobbar med just nu. Men han hoppade av projektet och det var ett ömsesidigt beslut mellan de andra i Queen och managementet. Många rykten florerar vem det kommer bli. Men det är lika bra jag inte säger något, förrän inspelningarna kommer till slutskedet och en ev. premiär.

Idag är det alltså exakt 22 år sedan som ikonen och den stora inspirationskällan Freddie Mercury gick ur tiden. Det går nästan inte en dag då jag inte hör några av Freddies och Queens låtar spelas på radion, på olika TV program, talangtävlingar och i reklam etc. När jag för ett antal år sedan träffade människor som skulle berätta om Freddie och vilka låtar som de förknippar med honom är smakerna som hans personlighet.

Antingen gillar man det storslagna och pompösa som han förmedlar i Bohemian Rhapsody, We are the champions & Somebody To Love, eller det avskalade och finstämda i Love of my life, There must be more to life than this (som snart kommer i duett med Michael Jackson). Många gillar hans funkiga och dansanta sida med Living on my own, Another one bites the dust, eller hårdrocksidan med Tie your mother down, We will rock you...

Han är och förblir odödlig och än idag genererar Queens musik 100-tals miljoner i olika musikaluppsättningar av We will rock you, musikförsäljning och konserter.

Som Liza Minnelli uttryckte det under Freddie Mercury galan på Wembley Stadium 1992: "We just wanted you to know that we where thinking about you, stay safe" :-)

Gratis är inte gott!! (I alla fall nästan)

Det går inte många dagar förrän jag blir upprörd över den situation som råder i underhållningsbranschen, inte minst för oss fotografer som lägger ner tid, svett och tårar för att fånga bra livebilder. Det gör inte sig självt. Men ändå så knycker människor helt utan skrupler bilder som t.o.m. är copyrightade (med namn och symboler) och beskär bilden så det inte syns. I värsta fall photoshopar man bort denna copyright så man inte ska se ursprunget.

Utan alla hängivna fotografer, skribenter, grafiker och designers som ägnat dyrbar tid att skapa och dokumentera hade aldrig denna fantastiska bok kunna bli verklighet. Missa inte boken "Kiss i Sverige" av Johan Falk och Roney Lundell. Är själv stolt över att ha bidragit med bilder (klicka på bilden).

Respektera fotograferna - minnen för livet

Någonting har hänt när det gäller respekten för hantverket och de som har jobbat halva livet på att bli bra på något. Jag påstår inte att jag är proffs, men jag är en jäkligt bra rockfotograf som kan ta bra bilder. Ibland har jag tur att jag får betalt och får uppdrag. Men numera sorteras denna tanke bort hos många att anlita en fotograf som kan täcka in ett event eller liknande på ett proffsigt sätt, för att låta en släkting eller någon som ”gillar att plåta” göra jobbet. En fotograf är egentligen inte dyr, vi är ganska många som lägger ner mer tid än vad vi får betalt för. Många timmar på plats, redigering, urval och känsla för vad som fungerar när man gör bildcollage etc. Så med andra ord, respektera fotografers kunnande. Tänk att bilder är minnen för livet (som alla blir beroende av en dag när man ska samla fakta och vill ha minnen). Jag tänker på alla fotoförbud man stöt på i underhållningsbranschen genom åren. Utan fans och fotografers envisa dokumentation, då hade väldigt få bra dokumentärer och böcker kunnat produceras idag.

*Läs detta som jag skrev på min Facebooksida i veckan... Samt klicka på länken längst ner, då förstår du vad jag menar:

Det här är vad musiker/artister idag får slåss mot. Arrogansen att sälja sig gratis för att folk inte förstår att människor har jobbat hårt för att kunna bli duktiga på att producera musik och vara artister. Det är ett jobb som kräver betalning. Hur kan en TV-producent i England som driver ett medieföretag som onekligen tjänar bra pengar tro att Whitey skulle ge bort sin musik. Ofattbart.

Spotify - en intressant uppfinning med en bitter efterklang

Gene Simmons har sagt det i flera uttalanden: Musikfans har dödat musikindustrin - ingen vill betala för skivor och musik längre. Inga nya band eller artister kan få ett förskott av skivbolag så de kan bygga en karriär längre. 

Spotify må vara en fantastisk uppfinning för alla musikintresserade. Många unga lär sig upptäcka många äldre artister och grupper, vilket givetvis är bra. 

Men det säger ju sig självt. 99 kr/mån är ju ett skämt. Det är ju nästan gratis. Folk klagade förr på att det var dyrt med en CD som kostade 149 kr. Det kan jag köpa, för det var det då. För många mellanhänder för att skapa en fysisk produkt. Med Spotifys enorma utbud är det som att gå in i en bar och lösa en biljett för 99 kr och du får dricka så mycket du vill en hel kväll. Det är bara att peka på barkatalogen. Hur länge överlever en sån bar, just det inte länge. Nästan inga krögare eller restaurangägare går med vinst idag. Väldigt få kan leva på gamla meriter (då de har byggt upp en förmögenhet). 



Gratis är "inte" bara gott! 

Om en vällagad rätt (entrequote), med bra råvaror (såsen, grönsakerna etc.) och som tillagats med mycket kärlek, kunskap och skicklighet kostar 199 kr. Då är det ju ett fynd. Men om en restaurang på andra sidan gatan tar 99 kr, vilket är löjligt billigt. Maten kanske smakar okej, men har sämre råvaror (ursprung), sämre service och kunskap som är långt mycket sämre om hur mat tillagas (men det är ju ändå en entrequote) - då går tyvärr människor på priset, och alldeles för sällan efter kvalité. Inte konstigt att många branscher/industrier blöder när man enbart tror att "gratis är gott". Vilket jag tycker är ett jäkligt missvisande uttryck. För det handlar om ren jäkla snålhet. 



Bara för att det går att få något nästan gratis, så glömmer många av att det finns kunskap, hårt arbete, kärlek och skicklighet bakom det som vi eftertraktar så mycket. Vi borde visa respekt (moraliskt) och stötta de som är seriösa och producerar en bra produkt. Annars står vi för ett samhällsförfall och kulturellt förfall där vi bara tar del av gratisevenemang sponsrat av storföretag och kommuner som ger bort det till kommuninvånare utan några krav på vad de får gratis (bara det är gott).



Sen att det faktiskt finns människor i underhållningsbranschen, restaurangbranschen som ändå lyckas nå ekonomisk framgång - dem saluterar jag!! Men de är tyvärr alldeles för få.



"FotoRoddan till försvar för upphovsmakarna som tänker kvalité"

*Klicka:

http://www.digitalmusicnews.com/permalink/2013/11/06/whitey

Kvalitetsmusik i Kalmarsalen...Voices of Rock...

Ibland säger bilder mer än ord... Men ibland säger musik mer än vad ord kan beskriva. Här kommer en bildkavalkad från onsdagens show på Kalmarsalen (30 oktober) med LEGENDS - VOICES of ROCK. En liten skara musikälskare fick taket att lyfta trots att det var långt ifrån slutsålt. Jag säger bara; om bara folk vet vad de missade. Det är sällan denna kaliber av artister underhåller ett höstligt Kalmar. En av Sveriges mest anlitade gitarrister Tommy Denander är initiativtagare.

På denna turné åker följande supermusikanter och gästsångare med:
Sanne Salomonsen (Sverigevän & Danmarks svar på Tina Turner), Graham Bonnet (f.d. Rainbow och Michael Schenker Group), Bill Champlin (Chicago), Håkan Hemlin (Nordman). Eric Bazilian från Hooters kunde inte delta av personliga skäl (synd, har alltid gillat Hooters).

Bandet bestod av Tommy Denander på gitarr och Sayit Dölen, gitarr, Ken Sandin, bas, Pontus Engborg, trummor och P-O Nilsson Keyboard och sång.

Sanne Salomonsen är tillbaka starkare än någonsin. Hon var efterlängtad.

Tommy Denander och Håkan Hemlin - en bra combo.

Tommy, Håkan och Sayit rockar hårt...

Vilken pipa han har fortfarande - Graham Bonnet...

En levande legend och Sverigevän - Bill Champlin.

Bill Camplin i rampljuset...

Äkta glädje när rockmormor Sanne blev kompad av Tommy...

Sanne är Danmarks svar på Tina Turner, fantastisk utstrålning och värme på scenen när hon framförde 80-tals klassikern "Den Jeg Elsker".

Härlig livepose från Sayit och Tommy :-)

När Håkan körde Vandraren och Förlist då insåg man vilka klassiker dessa låtar är idag...

Hela gänget samlat inför stående ovationer...

Tommy och Fotoroddan fångade på bild :-)

Tummen upp för Sanne som är ödmjuk och ett riktigt proffs...vi pratade gamla Badrock-minnen och jag berättade om mina bilder från denna tid jag bl.a. tog på Slottsruinen i Borgholm.