måndag 3 februari 2014

Ett opiummoln har lagt sig över Sverige...

Jag är en person som alltid fastnar i bilen på fredagseftermiddagen och lyssnar på Spanarna i P1. Ingvar Storm ledsagar väl genomtänka spaningar av kulturarbetare vilka leder till både roliga och meningsfulla diskussioner hämtade ur vardagen. Innan vi lyssnare kastas ut i gästernas spaningar behandlas kort några av de nyheter som dominerat eller kommer dominera nyhetsflödet. Här är senaste spaningen som bl.a tar upp framtidsteknikens optimism, att vi måste växa upp och David & Goliat syndromet att vi inte ska vara offer:
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/318381?programid=516&playepisode=318381

Opium åt folket
Om jag som medie- och kommunikationspedagog eller "vanlig lyssnare" lystrar med olika öron, det är förstås givet. Ibland sväljer man flödet av info och tar det som snabbkonsumtion och tänker inte så mycket på alla detaljer. Man hänger sig och försöker se allt i ett positivt ljus. Självfallet behöver vi positiva saker som samlar nationen. Men inte ens Spanarna kunde undgå att ta upp kommande veckors dominans där Jessika Gedin mer eller mindre har gett upp, det är bara att hänge sig menade hon (annars blir man utanför i det sociala samspelet). Men hur man än väljer att lyssna/titta går det inte att undgå den våg av "lyxkaraoke" som kommer lägga sig som ett opiummoln över vårt moderland. Om jag inte missminner mig så var det Karl Marx vän, filosofen Moses Hess, som lade fram sentensen (visdomsord) att "religionen är ett opium åt folket". Sverige är världens mest sekulariserade land och då måste det ju finnas något annat som har en stark magnetisk effekt på folket istället för religion.

Borde det inte vara gratis..?
Jag talar förstås om Melodifestivalen och alla deltävlingar som fullkomligt dominerar nöjesutbudet och även vanliga nyhetsprogram. Helt plötsligt behandlas denna tävling som världens viktigaste händelse. Min första reaktion är att man borde tiga ihjäl detta spektakel som trots allt nyttjar en stor del av våra licenspengar och lockar in sponsorer som satsar enorma pengar för att göra detta i "public-service TV". Dessutom är biljettpriserna långt över vad man borde acceptera. Runt 700-1000 kr för att följa detta live, som ändå sänds på TV. Självklart är det självvalt om man vill gå. Men borde det inte vara gratis om det redan är finansierat? Hade det inte varit en snygg gest om SVT och arrangörerna hade lottat ut biljetter till alla licensbetalare (om man föranmält sig till en utlottning). Det hade varit mer demokratiskt, och inte styrts utifrån ekonomiska möjligheter att kunna gå. Men självklart är jag inte dum, det kostar för mycket, arrangörerna vill givetvis tjäna pengar på detta.

I allmänhetens tjänst - pseudovetenskap..?
För det verkar som att tanken från de ansvariga, som gett detta "spektakel" så mycket resurser, är att det ligger i allmänhetens viktigaste intresse. Långt utöver vad allting annat i Sverige har som prioritet. Försvaret är förstås att om SVT ska bjuda på ett påkostat spektakel, då måste alla vara med och betala fakturan. Det som skrämmer mig mest är hur alla runt omkring har svalt Christer Björkmans bete. Han har en enorm makt. Hur har han lyckats få en sådan enorm makt? Knappast pga musikalisk kompetens genom egna meriter. För någon vidare artist/sångare var han inte. Han har helt enkelt fått alla kring arrangemanget att inse att den påstådda schlagerådran som sitter djupt rotad i svenska folksjälen, kan rullas ut i en omfattning ingen trodde för 10 år sedan. Eller är det en pseudovetenskap som svenska folket har svalt med hull och hår?

Ett uttjatat koncept
Överallt när detta med Melodifestivalen tas upp - på arbetsplatser, i omklädningsrum, under luncher med kompisar och runt middagsbordet - kommer alltid frågan upp om det var bra eller dåligt? I de flesta fall försöker jag föra en neutral diskussion utifrån låtarnas kvalité. Nästan alla jag pratat med är överens om att vi har hört det tidigare. Konceptet är precis detsamma, några hyfsat producerade shownummer. Man kastar in några debutanter och några veteraner (som gladeligen bygger sina karriärer kring detta evighetsarrangemang). Mer än hälften av låtskrivarna har varit med flera gånger (för att Björkman känner dem personligen och har makt att bestämma). Låtarna ska vara en mix bland bekanta genrer som pop, rock, dansband, country, hip-hop, hårdrock, ballad m.fl. Allt för att kunna tillfredsställa "alla TV-tittare". Igenkänningsfaktorn måste finnas. Annars finns risken att man tappar tittare och publik.

Rakbladsunderhållning
Att diskutera musik, fotboll och sport leder oftast till en återvändsgränd. Smakreferenserna är olika, men i och med Mellokonceptets oerhörda dominans, då blir det än svårare att motivera dagens musiklyssnare att alternativen är långt fler och betydligt mer intressanta om man orkar söka sig utanför detta koncept. Tänk er själva att vi idag lever i ett land som domineras av snabbmatskedjor, elektronikkedjor, klädkedjor, men det finns i stort sett inga musik/skivbutiker längre. Det mesta som serveras och tar över genom TV, Play-tjänster på datorn, Spotify och YouTube blir de som har störst ekonomiska muskler. Allting räknas i siffror. Flest tittare, gillare och lyssnare har sedan streaming- och smartphonetjänsternas intågande blivit signifikativt med "hetaste musiken och underhållningen".

Jag kan köpa att mycket som sprids idag är rolig underhållning, men det har väldigt lite att göra med kvalitativ musik som kommer leva kvar i generationer. Då krävs ett stort hjärta som söker nya och lite mer obekväma vägar som kan överraska publiken. Det mesta vi ser är klicheer med korta avbrott som underhåller för en liten stund. Det blir mer som "rakbladsunderhållning", det blir snyggt en stund. Det lever kvar en kort stund, sen skaffar man som konsument snabbt något nytt när det har tjatats sönder. Mycket pga av att streamingtjänsterna gör det oändligt och alltid finns där.

Intressant utmaning att tänka på...
En både rolig och intressant utmaning för hela Mellokonceptet vore att lägga ut sändningen på en "demand-tjänst". Alla som verkligen vill titta, får betala 99 kr. Undrar om man skulle få över 3 miljoner tittare då? Om de skulle få det, då finns det ett enkelt svar; Melodifestivalen fyller en funktion som människor vill ha. Men är det för att det inte finns något annat alternativ som kanalerna kan konkurrera med..? Eller för att vi älskar att tävla i musik och vill ha konceptet. Vore en intressant undersökning för en kommande vetenskaplig uppsats på universitetet, eller..?

Finns ny bra musik?
Jag ska ta upp fördelarna också i ett annat blogginlägg framöver där vi har enorma möjligheter att ta del av ett fantastisk utbud som bara ligger där och väntar på att bli upptäckt av nya generationer. Tyvärr måste jag ändå säga att det är en sorglig utveckling underhållningsbranschen lever i och som framtidsscenario. Vi tröttnar allt fortare när underhållningen har blivit alldeles för lättillgänglig. För nästan allting som produceras är upprepningar på redan klassisk musik ur populärkulturen som redan har berört generationer. Även mycket är återanvändningar av gamla hits.

En kollega skrev på sina sociala medier häromveckan att "det visst produceras bra ny musik". Självklart gör det det, men om den ska nå fram så behöver människor som har god känsla för framtiden i branschen också jobba för att promota den. Problemet är att den är lätt att släppa ut till allmänheten, men desto svårare att få betalt för. Då finns inte så många alternativ. De flesta väljer Mellokonceptet och gör allt för att få Björkman & Co att köpa låten.

Orädda - utanför boxen
Men mer önskvärt vore att fler kunde jobba långsiktigt, våga bygga något originellt, turnéra med ett koncept som vågar utmana och att lägga ner tid på musiken så den inte hamnar i 3 minuters träsket. Min stora fråga till dagens musiklyssnare är - varför måste allting gå så fort idag? Om man ska upptäcka något nytt - då måste man våga hänge sig till andra musikaliska vägar där man vågar tänka utanför boxen. Det är ju det som för musikbranschen framåt på nya vägar. Bra förebilder är alltid t.ex:

- U2 (som vågade låta annorlunda och experimentera)
- The Police (Sting och killarna hade inga gränser för vad man kunde göra)
- Led Zeppelin (blandade tung hårdrock med folkmusik)
- Prince (musikalitet och öppet sinne för alla musikgenrer)
- Queen (musikalitet, genreöverskridande, storslaget och orädda)
- Kiss (vågade gå sin egen väg med både image och eget koncept)
- Madonna (orädd att experimentera, vågade utmana branschen)
- Lady Ga Ga (i mångt och mycket den postmoderna arvtagerskan)
- Beyoncé (må vara en modern R&B artist, men influenserna kommer från Tina Turner och många äldre pop och rockartister)
- Bruno Mars (en talang som tar med sig influenser ut både 60/70/80-talet, men gör det fräscht och nytt).

Det som är gemensamma nämnare för dessa artister är att de är: "Orädda och behandlar musik utan gränser".

Jag tänkte avsluta med två musiklänkar som får mig att må bra. Den första anspelar på tidlöshet och fick tårarna att rinna häromkvällen. Detta är respektfullt framfört av veteraner som hylla veteraner varje år på The Kennedy Center Honors. Jag vågar påstå att detta är bland den bästa coverversion som någonsin gjorts som hyllning. I detta fall Led Zeppelin. Heart med systrarna Ann & Nancy Wilson från 2012 med Stairway To Heaven:


http://www.youtube.com/watch?v=mf2O3OAQjng&feature=youtu.be

Bruno Mars en ung förmåga som har seglat fram som en ny Michael Jackson med ett härligt driv och livekänsla. Han känns som en genuin liveartist som också skriver sin egen musik. Detta är från årets Super-Bowl:


http://www.youtube.com/watch?v=20H2w1GLAmQ





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar