Semester och ledighet, vad är det egentligen?

Har alltid funderat på vad egentligen en fulländad semester är för något? I detta begrepp finns det vi kallar ledighet... Men det känns väldigt relativt och personligt hur vi betraktar semester då man egentligen kopplar bort allt det som anses vara av nytta och kreativitet.

Tänk vad enkelt det ser ut...stäng av och koppla av. Nödvändigt för själen. Med tanke på copyright som tas upp i texten, har jag inte funnit vem som ligger bakom denna bild.

Vad är egentligen ledighet?
Personligen har jag alltid varit dålig på ledighet och ta semester från "något". Det kan ha att göra med att jag varit frilansare till största delen av mitt liv. Senaste tre åren har det varit sommarlov p.g.a. att jag jobbat inom skolan. Om man har ett fast jobb där det krävs att man infinner sig nästan alla dagar utom helger och storhelger - då verkar det vara ett = mellan jobb och semester. Eller det kanske ska vara särskiljande tecken, eller minustecken? Men i dagens samhälle verkar det vara en mindre utopi att den som lämnar kontoret och arbetsplatsen endast finns tillgänglig via fast telefon eller möjligen via normal postgång. Numera verkar ju folk arbeta lika mycket på semestern som när de är på sitt "fasta jobb". Det verkar finnas en inre klocka som tickar dubbelt så fort mot vad den normalt sett gör. Projekt i hemmet, flera projekt på jobbet och inklämt att åka iväg 1-2 veckor på någon form av semesterresa. Men semesterresan är lika full den av aktiviteter för att vi inte ska bli uttråkade.

Kommunikation till världens ände, men varför?
- Men snälla rara barn, nu ska vi ta det lugnt, ingen stress! Så brukade morsan yttra sig när vi skulle aktivera oss mer än nödvändigt. För nu är vi lediga, brukade hon säga. Men hon talade nog mer från sin egen synvinkel. Inte ens när Mor var ledig brukade det bli för mycket trädgårdsarbete eller fixande med huset. När jag tänker på det närmare, så hade hon aldrig orkat med det sociala tempo som är idag. Själv har jag börjat ifrågasätta all denna kommunikation som pågår dygnet runt, timme efter timme, mint för minut på sociala medier. Ändå håller jag på.  Varför? Jo för att det är ett bra sätt att föra dagbok och på något sätt skapa en känsla av meningsfullhet. Idag kan ju fler ta del av det man planerar, tänker och har åsikter om. Men vem ska tillslut orka ta till sig all information vi delar ut för allmänheten att beskåda? Till världens ände och när vi stämplar ut, då finns stora delar av våra liv ute i en cyperspace, i massor av nätverk, bilder och tankar.

Skydda dina verk - copyright
Internet har blivit som ett stort lager av mänskliga tankar och visuella bilder över våra liv. Från att ha varit ett litet arkiv inom en statlig myndighet, ett fotoalbum, en kreativ skapelse i våra hem, något vi byggt och kanske sålt - är vi nu digitalinformation som flyger runt obehindrat och nästan utan kontroll. Något som är på tapeten är copyright-kontrollen som numera verkar ha tappat alltmer av sitt skyddande värde. När Facebook som organisation går ut och påstår att de har rätten på ditt material du lägger ut, då får vi, du och jag vara uppmärksamma. Vi har trots allt rätten på det vi producerar och lägger ut. Men vi måste ännu tydligare tala om det för alla som ser möjligheten att "dela dina verk". Personligen i egenskap av fotograf och även textproducent, är det ännu viktigare att skriva under att det är jag som äger rätten på det jag skapar. Mina bilder t.ex. på Facebook är ofta Copyright-skyddade för att jag inte vill att bilderna försvinner bort utan att jag har satt mitt signum på dem. Speciellt mina artistbilder, då är det ännu viktigare.

Vår generation har börjat bli experter på att skapa sociala nätverk, men utan ett större djup och ibland förståelse för vad vi delar med varandra. Även om jag har haft stor glädje av sociala nätverk och fått kontakt med många gamla bekanta, så blir det ju inte att man träffas och faktiskt bygger vidare på dessa relationer. Affärskontakter är en sak, vilket gör det lättare och kan leda till viktiga kontakter. Men den sociala kvalitén, vad är det för något? Tar vi hand om möjligheterna? Jag gör det inte i någon större utsträckning, men blir bättre och bättre på det.

Minnen från barndomens salta "lediga" bad
För att återgå till ingressen... den känslan infinner sig aldrig numera, ja just det, den riktiga ledighetskänslan. Nu är det alltid något projekt som snurrar runt hushållet och måste fixas. Jag kom ihåg när morsan stämplade ut från Sahlgrenska i Göteborg någon gång efter midsommar, vi samlade pick och pack, hamnade i bilkö mot Öckerö och väntade i långa köer att en färja skulle ta oss över till de salta baden längs västkusten. Då var man ledig. Då var man frånskild världen på något sätt, men det är vi aldrig längre när smartphone-generationen tog över. Astrid Lingrens idyller poppar upp i hjärnan. Nu är vi med i en nätverkscirkus som snurrar allt fortare. Det svåra är att hoppa av, så man kan känna sig frånkopplad i ett tempo som är skönt för själen. Jag medger att det är ett beroende och ett gift. Man vill vara med och existera där alla snabba kommunikationer sker.

Men denna sommar har kroppen och hjärnan nästan obehindrat sagt, nähh du Magnus Roddan Roudén, nu är det dags att stänga av ordentligt!! Jag tror jag gör det ett bra tag framöver...

Minnen från Sweden Rock 2013

Jag väntade många år innan jag bestämde mig för att ägna tre dagar i Norje och Sweden Rock Festival (SRF). I år kändes det befogat. Som jag skrev i mitt förra inlägg den 5 juni så var detta år nästan en perfekt mix av klassisk 70/80-tals nostalgi. Kul också i år att kampa med ett par barndomskamrater som blivit riktiga Sweden Rock fantaster. Fast priset blev ryggsmärtor, skoskav och problem med fötterna i flera dagar efteråt. Dessutom drog jag på mig en rejäl förkylning. Att sova i en fuktig och trång husvagn är ju ingen vanlig företeelse för egen del. Det jobbigaste är inte att promenera, det är att stå rakt upp o ner timme ut och timme in (vågar inte ens tänka tanken hur många timmar..?). Personligen kan jag inte gå på festival, hänga på en tältstol och dricka pilsner hela dagarna. Då hade jag varit död.

Jag är där trots allt på SRF för att lyssna och fånga in det visuella. Okej, jag gör det lite jobbigare än det behöver vara. Jag måste fotografera och stångas längst fram för att få ut så mycket som möjligt. En "gammal yrkesskada" jag inte kan släppa trots att jag frilansar och gör det mest privat numera.

När man väljer tre huvudakter som Kiss, Rush och Europe - då har festivalen en stark utgångspunkt. När man dessutom tar in boogiens mästare Status Quo, tyska metalljättarna Accept, Krokus (Schweiz svar på AC/DC), In Flames, Leningrad Cowboys (partyunderhållning), Black Star Riders (f.d. Thin Lizzy), UFO, Saxon (starkare än någonsin), Candlemass, Avantasia och ett överraskande starkt artistfält på Rockklassikers scen med Tone Norum, Nanne Grönvall, Joachim Cans (Hammerfall), Ian Haugland (Europe) mfl. Då kan det inte bli annat än succé.

Ett collage där jag befinner mig i mängden av alla glada festivalbesökare. Många tjejer tyckte om att posera. En del ville visa mer än jag visar här... Foto: Magnus Roudén

Detaljerade minnen från årets festival...
En underbar detalj är förstås alla besökare, många ville gärna bli fotade. Särskilt tjejerna gillar att visa det mesta. De kommer varje år i rent genuint intresse för musiken. Inga trender, inget dåligt väder, ingen ekonomi stoppar Sweden Rock Festival från att ha publiken i sitt järngrepp. Festivalen är välorganiserad, det finns en stolthet att bevara dessa klassiks aband till eftervärlden. Mötesplatsen Norje har blivit kultur som sträcker sig långt utöver IT och smartphone-världens sociala nätverk. Vi som åker dit, gillar bra musik, så enkelt är det. När vädret dessutom var oklanderligt med sol och 22-24 grader alla dagar, då blir man nöjd.

Slutar att spela...
Att recensera alla dessa artistframträdanden jag bevittnade orkar jag inte. Det krävs dagligt antecknande så man har koll på alla detaljerna. Men när det gäller detaljer så kan jag inte låta bli att komma ihåg när Francis Rossi i Status Quo mitt i solot på Whatever you want helt plötsligt slutar att spela. Han slänger en sur blick mot Andy Bown keyboardspelaren, slår ut armarna, vänder tillbaka mot mikrofonen och publiken, fortsätter att spela som ingenting hade hänt. Vad som pågick verkade vara något tekniskt fel med medhörningen. Som ett sant proffs körde Francis på i hundra knyck och rockade vidare.

Radarparet Rick Parfitt och Francis Rossi. Francis är mer den rockande professorn idag med vit skjorta. Medans Rick är mer den traditionella rockaren i jeans och t-shirt. Francis har en suverän humor i mellansnacket och alltid lite full i fan. Foto: Magnus Roudén 

Europe plus barndomsidol...
Andra minnen musikaliskt var när Scott Gorham från f.d. Thin Lizzy (numera Black Star Riders) kom in på Europes jubileumsspelning och körde Lizzyklassikern Jailbreak. Man såg hur herrar Norum och Tempest lös upp av glädje när en barndomsidol förgyllde deras karriär med att äntra deras scen. Jag satt själv under en natt i centrala Karlskrona 1985 och delade Lizzy minnen med Joey Tempest. Jag hade tagit med mig världens bästa Fanzine-tidning Thin Lizzy News, och vi pratade om hur mycket Lizzy hade betytt för inte minst John Norums gitarrspel genom Gary Moores profilstarka år i bandet. Europe har idag jobbat sig upp bland dessa klassiska band och är mer vitala som band än när de slog igenom i mitten på 1980-talet.

Ungdomsidolen Scott Gorham gästade in på småtimmarna (till vänster). Det gjorde att Joey och John rockade ännu hårdare under Lizzy klassikern Jailbreak. Foto: Magnus Roudén

80-tals tjejer på Rockklassikerscenen...
En överraskning var att se Tone Norum och Nanne Grönvall på Rockklassiker scenen. Tone rockade loss i Tempest-komponerade Stranded som var hennes andra hitsingel efter Can't you stay 1985. Tone kändes välbevarad och fräsch, det syntes att hon hade roligt att stå på scen igen. Nanne Grönvall röjde som en värsta Doro Pesch på scen till AC/DC klassiker Thunderstruck. Det märks att Nanne är en riktig rocktjej. Kanske dags för en riktig hårdrockplatta?. Jag vet ju att Nina Söderquist håller på att spela in en riktigt hårdrockplatta, vilken jag ser framemot.

En stor överraskning hade Heavy samlat ihop i uppdrag från Rockklassikers morgonshow. Nämligen Tone Norum (m.fl.) som många inte hade sett på säkert 20 år. Hon säger själv att hon mest är hemmafru numera. Foto: Magnus Roudén

Kiss - Hit eller Shit!?
Många blev besvikna efter Kiss konserten på torsdagen. Vilket inte jag blev, förutom den lilla detalj som många hängde upp sig på. Paul Stanleys röst. Jag visste redan innan att Paul genomgått halsoperationer, att hans röst sviker mer än levererar idag än för 10-15 år sedan. Karln är trots allt 61 år gammal, har jobbat hårt, kroppen har genomgått flera operationer i höfterna. Han är dessutom småbarnsfar som reser med familjen. Det innebär oftast mindre sömn. Med det i åtanke tycker jag snarare synd om Paul som inte kan ge riktigt 100% längre när han så gärna vill. Jag kunde se en lite moloken blick hos Paul i min sökare när jag zoomade in honom seglandes på lina över publiken under Love Gun. Sen att Kiss idag har blivit en välsmord pengamaskin där Gene inte skäms över att ta betalt för sitt varumärke, det får man nog svälja. Kiss har alltid varit "larger than life".

Det blir ibland nästan surrealistiskt att se Kiss och Gene Simmons. Man kan inte ta ifrån dessa herrar deras storartade karisma. När Gene glider över publiken på den roterande kranen med platå är det inte många meter som skiljer oss åt. Jag hade en perfekt plats mitt i publiken att fota. 

Men likväl levererar de en show som många yngre band inte är i närheten av. Om man tyckte spelningen var en Hit eller shit, verkar nu dela Kiss anhängarna rejält. Tyckte nog de hamnade någonstans mitt emellan succé och plattfall. Gene gjorde enastående versioner av God of Thunder, I Love it Loud, War Machine och Deuce. Utan Gene inget Kiss, så enkelt är det. Det ska också tilläggas att Eric Singer och Tommy Thyer har gett nytt liv i Kiss maskinen med sin vitalitet och spelskicklighet (vilket saknades med Ace och Peter sista åren). Man får helt enkelt se det som att cheferna Simmons och Stanley förvaltar namnet (teamet) så länge de orkar. Om de sen väljer att pensionera sig, så kan alltid bandet leva vidare genom andra personer vilka kan använda ansiktskaraktärerna. Det finns många duktiga coverband. Men när Gene lägger ner, då går nog bandet som turnrérande sällskap i graven. Men karaktärerna är starkare än personerna bakom, så är det och är en mästerlig bedrift i rockhistorien.

Alex Lifeson på gitarr och Geddy Lee har hållit ihop i 40 år och bandet visar sig vara starkare än någonsin. Neil Pearts trumspel och fantastiska texter håller Rush vitala och utvecklande i en stagnerande musikbransch. De har en intelligent publik som låter dem experimentera vidare. Foto: Magnus Roudén

Överraskningarnas band...
Rush var förstås enastående, deras show med alla visuella effekter, grafik och ledskärmar gjorde upplevelsen också till något storartat. Många jämför Rush med Pink Floyd. Visst finns det likheter. Men Rush är mer en korsning mellan Zeppelin, Floyd och Simple Minds. Musik som inte är förutsägbar och man blir ständigt överraskad. Man märkte att publiken lyssnade mer än att digga i jämförelse med alla andra band. Kul var det att få se Rush för första gången efter alla dessa år. Fast jag är ändå lite tveksam till om Rush verkligen är ett festivalband, jag föredrar nog att titta på dem i en inomhusarena.

Barndomsgältarna i ny skepnad
Sen jag första gången såg Thin Lizzy på svensk TV hösten 1978 i samband med utgivningen av Live and Dangerous (flera gånger vald till tidernas bästa live-skiva) har jag följt bandets utveckling och tragiska bortgång av ledaren, frontmannen Philip Lynott i januari 1986. Gitarristen Scott Gorham klarade sig ur ett livslångt drogberoende, det gjorde inte Lynott som försvann in i den romantiska drogdimman. Scott är fräsch idag och beslöt (tillsammans med trummisen Brian Downey) förra året att respektera Lynott och Lizzy namnet. Nu var det dags att gå vidare med killarna som byggt upp namnet igen och hitta ett nytt bandnamn. Nämligen Black Star Riders. Debutalbumet All Hell Breaks Loose är späckat av klassik hårdrock som på den gamla goda tiden, med en fräsch approach och demonproducenten Kevin Shirley bakom mixerbordet. Mannen som bl.a. producerat/mixat Led Zeppelin, Iron Maiden och Journey.

Härlig känsla när jag stod mitt i publiken, det märktes att det var många Lizzyfans och vi fick många klassiker i form av Jailbreak, Emerald, The Boys are back in town mfl. Fast de nya låtarna funkar utmärkt. Foto: Magnus Roudén

Black Star Riders kan mycket väl bli ett nytt klassiskt hårdrockband i traditionell melodiskanda där tvilling-harmonigitarrerna är i centrum. Mixen är perfekt mellan drivna hårdrockriff, keltiska jiggar med folktoner inspränt i den bombastiska ljudbilden. Ricky Warwick som frontman från skottska The Almighty är en vit Lynott i sitt sätt att skriva texter och frasera. Alla i bandet respekterar Lizzys historia och för namnet stolt vidare. Känslomässigt var detta en av de roligaste minnena jag kommer ha kvar från festivalen. Det ska bli kul att följa Scott och grabbarna i fortsättningen...

Det nya tvilling-harmonisoundet. Damon Johnson (vänster) har snabbt blivit en ny favorit och han visar sig kunna Lizzys historia på sina fem fingrar. Scott går mest runt och småler på scenen, tror jag det. Det låter supertight. Foto: Magnus Roudén

Sweden Rock - en stark tradition...

Om någon hade sagt till mig 1998 att Sweden Rock Festival (SRF) i Blekinge idag skulle vara en av Sveriges ledande sommarrockfestivaler - då hade jag vridit på huvudet med en skeptisk blick. För jag minns just 1998, hur skriverierna var många i dagstidningen BLT om huruvida man kan fortsätta driva en festival som bygger på gamla avdankade rockband från 70/80-talet. Nu stod festivalen på ruinens brant ännu en gång. Trogen mina hjältar var jag också ytterst tveksam. Men hårdrockpubliken har ju alltid varit lojal, så någonstans fanns ju förhoppningen att det skulle fungera i framtiden. Om jag inte minns fel så hade Van Halen ställt in sin spelning i sista minuten och det blev lite av ett antiklimax att tappa ett av USA:s största gitarrband genom tiderna. Hade varit roligt att få se denna klassiska grupp som givit oss så mycket mer än Jump.

Ett minne från 2010 var dessa tjejer som hade svenska flaggan på sina bikinis  och en kille som verkade styra tjejerna efter sin egen pipa. Ett år som tyvärr var lite kallt och regnigt.

Många framgångsrika år...
När jag nu står i startgroparna för ännu en upplaga av denna fullspäckade festival är förutsättningarna helt annorlunda. Nu har det gått 10 år av framgångsrika festivaler. Nästan alla hårdrockens största har varit där (förutom Iron Maiden, AC/DC och Metallica). Många önskar dessa band varje år. Men så länge de själva säljer mer biljetter än de 33 000 besökarna på SRF, kommer det inte hända. Men mirakel har ju hänt tidigare, eftersom både Rush och Kiss är nytillskott på festivalscenen. Däremot drömmen om att se Queen eller Led Zeppelin kan ju avskrivas för gott. Även om Queen gjorde tre framgångsrika turnéer med Paul Rodgers 2005 och 2007/2008 som gästsångare, och Led Zeppelin gjorde ett undantag på O2 Arena 2007. Så insåg både Queen och Zeppelin att man inte kunde återskapa den magi som fanns med originalsättningarna. Fast då ska sägas att dessa reunion-spelningar ändå var mycket bra och höll en klart högre nivå än man väntat sig.

Mot en skeptisk musikbransch...
I år ser jag framemot att på uppleva Rush som jag alltid har beundrat. En grupp som likt Kiss strävade från botten, gick mot alla strömmar och motgångar från en skeptisk bransch. Här visade det sig att en stark tro på sig själva, intressanta låtarrangemang, skickligt musicerande och hängivenhet vann över publiken. I fallet Rush är det verkligen musiken som står i centrum, även om de mer storslagna produktionerna också smugit sig in i påkostade scenbyggen, ljusriggar och specialgimmicks. Det som också har gjort Rush stora är att de tilltalar "den lojala lyssnaren" som ser musik långt mer än något för stunden och enstaka hitlåtar. När man också har en filosofisk och poetisk trummis (Neil Peart) som dessutom råkar vara en av världens bästa på sitt instrument - då blir det en extra krydda. Inte nog med att Rush skriver intressant musik, de har texter som "faktiskt" har intressanta teman som ofta bygger på något Neil fångat upp ur den litterära traditionen, eller från filmvärlden.

Lizzy blev Black Star Riders...
Det ska också bli riktigt kul att få se Kiss igen, Europe som gör en jubileumsspelning med gästartister, Status Quo som fått nytt blod sedan originaluppsättningen har gjort succé i England. Fast nu är bandets senare medlemmar tillbaka och de har en ny trummis i Leon Cave (som lirade på gitarristen Francis Rossis soloturné för några år sen). Men redan innan är jag jättesugen på att se Black Star Riders där alla medlemmar har stor respekt för Thin Lizzy. Scott Gorham är kvar som originalmedlem som beslöt att lämna namnet som respekt mot Phil Lynott. Han har fått ihop en riktigt bra sättning i Ricky Warwick på sång/gitarr (han låter som en vit Phil Lynott), Marco Mendoca (förmodligen en av världens mest musikaliska bassister som jag älskar), Damon Johnson (Alice Cooper mfl. är en överraskning på gitarr och bra låtskrivare) och Jimmy DeGrasso (har lirat med Ozzy, Megadeath, David Lee Roth mfl.

Årets upplaga är så nära man kan komma en perfekt avvägd mix av klassiska hårdrockartister och en senare generations brobyggare. Det kommer bli tufft att hänga med. Dessa artister ska jag se i år:

Torsdag:
- Survivor 15:00 (med båda originalsångarna Dave Bickler och Jimi Jamison)
- Rick Springfield 16.15 (tillbaka efter succén 2010)
- Status Quo 18.00 (Återförenade i originaluppsättning)
- Thunder 21.15 (Bra klassisk bluesbaserad rock i Whitesnake anda))
- KISS 23.00 (Äntligen på en festivalscen)

Fredag:
- Treat 12.00 (tackar och tar farväl med detta gig)
- Hardline 13.00 (Journeygitarristen Neal Schon bildade gruppen)
- Asia 15.00 (Symfonirock när den är som mest lättillgänglig)
- UFO 18.15 (Ni minna väl Doctor, Doctor..?)
- Krokus 20.00 (Schweitzarna som rockar lika hårt som AC/DC)
- Saxon 21.45 (Alltid ett säkert kort på SRF...Wheels of steel my friends)
- Europe 23.30 (30 års jubileumsspelning som videofilmas)

Lördag:
- Pugh Rogefeldt 16.00
- The Quireboys 16.00 (krock med Pugh, så jag får se vilket det blir. Dessa grabbar låter som en korsning mellan Rod Stewart på 70-tlaet och Aerosmith)
- Black Star Riders 18.30 (gitarristen Scott Gorham fortsätter utan Thin Lizzy namnet och nya plattan är redan en klassiker)
- Accept 19.45 (tyskarna har jag inte sett sen i mitten på 80-talet, dessvärre utan  UNO på sång)
- Rush 21.30 (en av de mest unika bokningar som gjorts till SRF, verkligen roligt att de mer eller mindre avslutar festivalen på lördagen).

See you out there folks!! Självklart kommer jag ha kameran i högsta hugg och försöka dokumentera bilder till min kommande fotoutställning...