Folkets domptör sätter eld på tillvaron

Ännu en gång i min medieanalys som textkommunikatör får jag igång lysmasken (skrivmasken) när jag läser Markus Larssons blogg om Ralf Gyllenhammar.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/markuslarsson/article16297587.ab

Det blir som att lysmasken har smuttat på vodkan en fredagskväll och allting tar eld i alla sinnen. Att Ralf är en intressant figur fick jag för några år sedan vetskap om när han i TV3 (tror jag det var) gjorde Klipptoppen. I en nästan bombastisk utsmyckning med kameran fastspänd i en specialbyggd ställning runt huvudet gjorde han helgalna fältstudier i bästa Kurt Olsson stil. Är detta något signifikant för offentliga personer i min gamla födelsestad Göteborg?

Bild: SVT

Språklig charm
Men jag medger att jag tyckte mycket om Ralfs bidrag "Bed on fire" och var imponerad över hans kraftfulla röst och härliga urkraft bakom flygeln. Stundtals tyckte jag väl hans engelska hade lite brister för att imponera på språkexperterna. Men det har varit ett vanligt förekommande problem bland svenska artister genom åren att engelskan ibland faller lite platt. Marie Fredriksson fick kämpa rejält med sitt engelska uttal i början på Roxettes karriär. Men ibland växer detta helt naturligt bort ju mer man accepterar personligheten och ser det snarare som en charm om det inte är perfekt. Två sångare i Sverige som redan tidigt hade smått perfekt engelska i sina framföranden var Joey Tempest och Stefan Andersson. Älskar framförallt Stefans naturliga sätt att frasera och sväva på vokalerna. Lyssna på Stefans debut Emperor's Day (fortfarande en av de bästa debutplattor någon svensk rocksångare har gjort i min mening).

Men det intressanta med denna krönika i Aftonbladet är hur Markus lyfter fram en av mina husgudar Freddie Mercury och lägger en bild på honom (från Wembley 1986) under rubriken: "Ralf får tittarna att sätta groggen i halsen". Mercury får än en gång figurera som symbolen för bombastisk rockikon. Idag är svenska medier betydligt snällare än hur det var på 1980/90-talet. I min Queen blogg: http://queenuniverse.wordpress.com/ har jag kartlagt det tuffa förhållande många skribenter hade gentemot Queen och Freddie Mercury. I många artiklar genom åren har andra artister jämförts med Mercurys bombastiska, överdådiga och kitchiga stil. Ola Salo i The Ark fick bära Mercurys huvud länge för att medierna såg att gruppen flirtade med glamour och bombastiska element i sin utstyrsel med specialsydda kläder och stora poser. Han blev den nya domptören i rockjournalisternas ögon.

Foto: EMI

Att gå över gränsen...
Efter The Arks debut 2001 träffade jag Ola ett par gånger. Det slutade med att en lite motvillig och trött Ola satt i studion på Skeppsbrogatan i Kalmar, där Radio Match hade sina lokaler, inför en videokamera berättade om hans känslor för Freddie Mercury och Queen. Han hade studerat gruppen mycket. Men det var Queens frontman han verkligen respekterade. Delar av intervjun hamnade sedan i SVT dokumentären "En gränslös Rapsodi" om Queen som jag producerade. Intervjun handlade om att gå över gränsen, att det pombastiska går så långt att man kommer över det smaklösa. Salo är en naturlig domptör, det är också Gyllenhammar, det är också Army of Lovers. Detta ser jag i positiv mening. Det har nästan varit ett skällsord tidigare i svensk musikpress att vara bombastisk, att överdriva, att köra gimmicks för att väcka affektion utanför musikens "normala" sökfält.

Många gör det bombastiskt...
Nej tacka vet jag artister som vill väcka liv hos tittaren både visuellt och med en spännande stor produktion. Muse gör det, Foo Fighters gör det, Green Day gör det, Pink gör det, Kiss gör det (fortfarande), Meat Loaf gjorde det (han är lite tröttare idag). Just det dompterar och gör det bombastiskt med stora rörelser. Idag används domptören som en liknelse med Freddie Mercury. Han var en folkets man och fansen älskade honom för sin energiska stil. Men om nu Ralf vill göra det som en korsning mellan Jerry Lee Lewis, Kurt Olsson och Freddie Mercury - då hänger jag på. Han har ju en intressant hårrand under näsan som passar bra som frontman i Moustache dessutom. Med en stark låt som sätter fart på våra sinnen, kan han gå väldigt långt i finalen. Heja Ralf!! Folkets nya domptör.