Men jag skulle kunna säga att det är minst 40 år som jag har varit fotograf. Sedan min första Kodak Instamatic camera hamnade i min hand i mitten av 1970-talet så har kameran varit min kreativa kompis. Det var min egen mor som mest hade köpt en kamera för att hon ville dokumentera enklare familjeträffar. Men den utnyttjades väldigt sällan. Det var först när jag 1974 hamnade på Åbytravet i Mölndal p.g.a. av min mors dåvarande pojkvän som kameran verkligen fick jobba. Men då tänker du säkert; vadå en instamatic kamera kan väl knappast vara bra att plåta hästar med..? Nej visserligen, men det var ju det verktyg som fanns.
Naivt trodde jag att det gick att fånga vad som helst med kameran. Men faktum är att jag tog många riktigt bra bilder. Jag var tuff, vågade springa in på banan och närma mig hästarna (jag hade ju inget zoomobjektiv). Tack vare mammas pojkvän fick jag leva med travhästarna, han var amatörtränare som anlitade både Olle Goop, Karl-Gösta Fylking och Stig H Johansson när det var lite större lopp som Rikschampionatet på Solvalla. Bara min travhistoria som liten pojkspoling bland alla dessa legendariska tränare är en historia i sig. Den historien får jag återkomma till lite senare i denna blogg.
Genom sökaren har jag sökt intressanta motiv som jag har studerat. Jag lärde mig tidigt hur kameran reagerade i olika ljusförhållanden och hur motiven kunde manipuleras med några enkla förändringar. Dels genom kamerans inställningsmöjligheter (ISO, ASA), bländare, tid, utbytbara objektiv etc. Men den externa blixtbelysningen var ju ofta det som blev signifikativt med studiofotografen. Det fascinerade mig inte i början, jag älskade det befintliga ljuset. Dagsljuset var ju grunden till att skapa en bra exponering. Mina bekanta genom livet brukar bli tokig på mig för jag vill alltid släppa fram ljuset vid familjeträffar. Vi människor verkar ha en märklig förmåga att ställa oss på den mörkaste punkten i ett rum. Inte konstigt att familjealbumen är fyllda av underexponerade och gryniga bilder. Eller jobbiga hårda blixtexponeringar så alla ser utbrända ut.
Ögonblick jag trodde var borta...
När konfettin har lagt sig efter Robin Stjernbergs triumf i Melodifestivalen har mina tankar cirkulerat runt alla starka visuella intryck jag samlat på mig som rock/popfotograf. Nu är det dags att göra något av denna långa historia, en historia som jag inte ens själv tagit del av fullt ut. Då menar jag ur ett reflekterande perspektiv, att återkoppla. Jag upptäcker ständigt ögonblick som jag knappt hann reflektera över när jag fångade artister. Se min *bild på Roxette från sommaren 1989 nedan, en historia som verkligen är historisk i svensk populärmusik. Ingen fattade riktigt hur stora Roxette höll på att bli, något som många artister bara vågat drömma om sedan ABBA och Europes internationella framgångar. På den tiden jobbade Tomas Karlén från Kalmar i det egna företaget Audio System som han själv grundade. På den tiden var det inte så många som drev företag på denna nivå som nådde nationell ryktbarhet. Tack vare Tomas fick jag chansen att komma in på konserten med Roxette på Varbergs fästning den 22/7. Ett underbart beläget ställe omsvept av klippor och havsutsikt. När jag nu suttit och scannat och digitaliserat dessa filmminnen, vilka jag nästan glömt bort, känns det som igår. Tack vare kameran finns dessa ögonblick lika visuellt starka som om det var idag.
 |
| Marie Fredriksson och Per Gessle fångade på Roxettes konsert i Varberg den 22 jul 1989. Fotocopyright: Magnus "FotoRoddan" Roudén |
Sommaren 1989 hade jag fått säsongsjobb på Kodak utanför Göteborg i Askim. En sommar då jag egentligen vantrivdes att nästan bli fabriksarbetare där man fick jobba med att framkalla 100 000-tals semesterbilder som paketerades i mörkrum i speciella kassetter stora som traktordäck. Dessa placerades i stora framkallningsmaskiner. Räddningen var att jag fick jobba i källarens labb med färg- och svart/vita förstoringar. En frihet att slippa stressen i fabriksmiljö. Det var ju det jag hade utbildat mig inom som fotograf när jag 1987/88 hade gått fotoskolan i Gamleby. Riktigt labbarbete, att få känna på riktigt fotopapper, och doften från framkallningsvätskor. Det var ju dåtidens dröm för blivande pressfotografer att få gå denna utbildning, många fick jobb efter denna utbildning. Men jag hamnade inom radiovärlden på SR i Kalmar och fick göra ungdomsradio. Vilket var en fantastiskt lärorik period. Jag fick ju lära mig radiovärlden från grunden med allt vad det innebar, jobba med artister, sända liveradio från "stora studion" och göra reportage när artister t.ex. besökte Blomstermåla Folkets Hus.
Smugglade in kameran
Trots att livet ständigt går vidare så är det omöjligt att skaka av sig över 30 år med kameran som min bästa vän. Under 1980-talet fanns det nästan ingenting jag inte såg på de stora scenerna i Stockholm eller Göteborg, då jag fick smuggla in kameran. Det stod ju bestämt på biljetten "fotografering förbjuden". Frestelsen var för stor att inte låta bli, konsekvenstänkandet var inte på en hög nivå då. Vad som helst för att fånga ett historiskt ögonblick var mottot. Men lika ofta brukade jag ibland smuggla in kameran på lokala tillställningar som Slottsruinen i Borgholm. Ett problem var ju att jag ofta representerade olika kategorier eller yrkesgrupper inom media. Oftast har jag jobbat med radio, och då var det knappast pressfotografering som arrangörer förväntade sig när man träffade artister. Ofta skyllde jag på att det var ett sätt att dokumentera arbetet.
Kamerans bilder långt mer än ett kommunikationsmedel
Men med åren, runt 2007-2009 blev det lika naturligt att fotografera som radioreporter på SR eftersom webbsidan blev en del av arbetet. Reportaget skulle uppmärksammas på den lokala webben när man varit ute på reportage. Radio- och Bildreporter. Något som jag alltså började med långt innan det var en modernitet i den digitala medieutvecklingen. Nu börjar tankarna falla samman och smartphones-generationen har fått ett demokratiskt uttrycksmedel och aldrig har bilden varit så stark som kommunikationsmedel som idag. Vi delger våra bilder och upplevelser snabbare än vad vi förstår för vårt eget bästa. Det konstnärliga, kontemplationen och den nostalgiska processen verkar ha fått stryka på foten i den snabba utvecklingen. Vi lever mer eller mindre genom bilderna vi samlar. Vi lägger ut dem utan att tänka efter. Det har sina baksidor. Även om dessa snabba bilder sprids och vill berätta en historia, så har kameran en långt större betydelse för den som vill skapa något bestående.
Fotots visuella kraft - synergieffekten
Utan fotografiet blir det svårt att berätta en historia. Jag älskar skrivandet som lärare i textkommunikation, men bilden skapar ett annat djup som får känslor att väckas på en bråkdel av en sekund. Med tanke på att dagens unga generation läser allt mindre skönlitteratur och djupare nyhetstexter - då har fotots egenskaper rent visuellt en kraft långt utöver vad inte texten lyckas fånga hos vissa målgrupper (om du inte ger den tid). Precis som med musik så bidrar bilden med något som berör alla generationer. Människor i allmänhet älskar bilder och kan skapa sina egna historier. Bilderna skapar en kreativitet i hjärnan. Synergieffekten där en bild skapar flera bilder, greppar tag om själen och kan få oss att bromsa upp en stund. Bilder väcker känslor på flera områden; glädje, förbannelse, debatt, lust, hunger, smaklöshet och smakfullhet.
Utställning under planering...
Mitt mål är att under 2013/2014 skapa en fotoutställning, där journalistiska minnen väcks, att nya ögonblick väcks till liv och framförallt att de inte bara skriver min historia som fotograf. Det visar att rock/popfoto har en dramaturgi som likt sporthändelser fångar en stark visuell känsla. Hur och var denna utställning kommer äga rum återkommer jag till när rätt forum och plats har lokaliserats. Bilderna är en del av en fantastisk musikhistoria som jag vill berätta...Så håll utkik...
Den kommer jag att besöka!! / Mikke
SvaraRadera