tisdag 26 februari 2013

Vi lever allt längre...men skapas det fler jobb?

Kan inte låta bli att tänka på den mycket träffande krönikan som Fredrik Virtanen levererade häromdagen på Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article16297452.ab

Rubriken var: "Vi jobbar skiten ur oss, eller får inte jobba alls!!

Min underrubrik: "Vi lever allt längre... men skapas det fler jobb..!!?"
(i alla fall blir det allt svårare att ta betalt för de jobb som finns därute). Så nu måste vi uppfinna hjulet om och om igen och bli allt bättre på att sälja in saker som vi egentligen inte behöver fast vi tror vi behöver det... eeehh... hajar du?

Det paradoxala tillståndet...
Det har aldrig varit mer träffande och träffar också rakt i solar plexus hos många friska, starka och välutbildade med många års erfarenhet. Svängningarna på arbetsmarknaden har fått mig att både ifrågasätta mig själv och mänskligheten som försätter så många människor i prekära situationer. Som makthavare är det givetvis tufft att veta vad det offentliga anslaget och skattepengarna skall satsas på.

Det paradoxala tillståndet råder. Om regeringen pratar om att satsa på grupper i samhället som är extra utsatta - så talar kommuner och landsting oftast om sparåtgärder, i alla fall det som dagspressen ofta väljer att publicera. Undantag finns, självfallet. Men tonen och konkurrensen talar om att man måste bromsa in och strypa budgetar, och få heltidsjobb skapas. Inte bara inom mediavärlden, småföretag och storföretag blir det svårt att ta betalt och få intäckter. Men nya branscher växer fram i ett rasande tempo, många hänger på och det gäller att sälja in ett behov som många inte ens vet finns. Men känslan är att det blir många korthus (affärsidéer) som rämnar. Det uppstår snabbt sprickor och nya idéer smyger sig in och sväljer kraften på färska affärsområden. Omställningen som krävs på en entreprenör är nästan omänsklig. Är benägen att hålla med om att en bransch får inte stanna av och bli för bekväm, men långsiktighet är inte fel om det skapar förtroende för kunder som vill ha bra service. Jag är övertygad om att vi människor behöver ro i själen, trygghet och ett tempo som inte skapar splittrade själar som ständigt är på jakt efter det nya.
Vi ÄR jobbet...
Hur vore det att vi faktiskt lever NU!! Leva i nuet var kanske trendigt för 5-10 år sedan i debatten. Men det verkar ju inte gälla idag, i en tid när vi ska vara uppkopplade jämnt och kan ta med oss arbetet hem i tid och otid. Vare sig vi är friska eller sjuka ska vi jobba. Men då slår det mig, vi kanske ÄR jobbet!? Just det, vi identifierar oss bara med att ha en titel som tydligt ska stå på dörren, i sociala medier och bland bekanta. Det är därför vi kan jobba skiten ur oss. För vi ÄR ju jobbet, vi älskar att jobba. Allting annat är sekundärt (hur mycket vi än påstår något annat). Det bara är så, att jobbet är och har alltid varit identiteten för många. I dessa tider blir det ännu tydligare när arbetsmarknaden är mer splittrad än någonsin. Det är klart att de som hamnar utanför arbetsmarknaden införtalar sig att FRIHET är så mycket bättre än att slaviskt arbeta och inte ha någon livskvalité. Som jag läste på Twitter; "att den som har tid att leva inte har råd, och den som har råd att leva inte har tid". Oerhört träffande. Det är som Lennon sa: "Livet är det som pågår när man är upptagen att planera". 

Samarbete, kreativitet och språkutbyte
Inom skolan, där jag varit senaste 3 åren på gymnasiet, pratas det varje dag om sparkrav och varsel. Inte ens de tryggaste positionerna inom läraryrket är säkra längre. Här slåss inte bara kommuner och privatskolor om vikande elevkullar. Här slåss man om vad som prioriteras som den viktiga kärnkunskapen. Svenska, engelska och matte anses även här som prioriterade områden. All respekt åt dessa lärare som har dessa ämnen. Men det känns som att människans inlärningsperiod med det basala skedde på grundskolan. Gymnasiet borde ha som syfte att väcka kreativiteten, då menar jag inte att alla ska bli enskilda entreprenörer som Svenskt näringsliv vill få oss att tro. Vi behöver mer samarbete över gränserna och dela våra kunskaper. Men vi behöver alltid starka visionärer som kan leda flera starka individer. Språket är självfallet jätteviktigt, logiskt matematiskt tänkande likaså. Engelska språket i sin skrivform får ofta stryka på foten i gymnasiet, mycket beroende på att vi har språket naturligt genom alla digitala program och produkter idag. Språket och terminologin blir alltmer format för den snabba utveckling som sker i de kommunikativa nätverken. Men vi måste ha ett allmänt vedertaget språk som för samman fler generationer. Inte minst viktigt när vi kommer leva längre och byter erfarenheter.

Men det jag vill lyfta fram är hur vi ska få människan att känna sig nyttig i evolutionens snabba tidevarv. Vi behöver skapa och vara kreativa. Vi har en regering som tog bort estetisk verksamhet som en viktig kärnuppgift i gymnasieskolan. Utan denna möjlighet, kommer många sidor hos människans naturliga skapande stanna av, det som är jordnära. Självfallet finns det dem som inser vad kreativitet kan göra och hittar nya vägar. Ingenjörer måste ju inte bara bli programmerare så vi kan bygga nya apparater. Miljön i det ekologiska kretsloppet och samhällets kretslopp har många fler sidor. Jag låter nu mina tankar springa fritt, jag har inte på något sätt en allvetande kunskap. Men Einsteins teorier om att idéer och kreativitet är på många sätt viktigare än kunskap. På ett sätt är det vår naiva tro på att skapa mästerverk som får oss att orka gå vidare. För det är tur att människor glömmer sin egen historia, på gott och ont. Ur ett människorättsperspektiv är det katastrof, men ur ett kreativt perspektiv gör det att vi uppfinner hjul som vi tror vi behöver, och vi blir allt duktigare på att sälja in det till kommande generationer.

Nanotekniken, mänsklighetens omförvandlare...
Att vi faktiskt gör en insats för något som inte bara kör slut på jordens naturresurser blir den stora utmaningen. Konsumtionssamhället kommer bryta ner oss och skapa ett själlöst samhälle. Vi behöver mänskliga insatser och närhet som får oss att själsligt växa. Vi kan inte mer än att äta oss mätta och vi lever allt längre... Rent psykiskt sliter vi varje dag för att ta kål på tristessen, vi stimulerar sönder oss i en teknikvärld. Snart lever vi i nanoteknikens grepp och blir en liten dvärg som flyter omkring i universum för evigt. Vi blir våra egna försörjare genom att vi nästan inte kostar någonting, eftersom de betalda jobben blir allt färre. Framkantens fysikforskare blir tvungna att styra mänskligheten in i en omloppsbana där människan krymps i en atmosfär där vi tar allt mindre plats.

Är detta en hälsosam utveckling..?
Senaste undersökningarna, enligt flera ekonomer (bl.a. Kjell Arne Nordström ekonomie doktor), visar att rikedomarna fördelas allt tydligare till en minoritet och majoriteten får leva på allt mindre... De som har mindre kapital får en långsammare tillväxt, än de som sitter på stora kapital och kan hela tiden höja vinsterna. Även om det är tufft att behålla en hög tillväxt för alla framgångsrika företag, så är det en handfull storföretag som kräver avkastning på 30-40% vinst varje år. Sätt det i perspektiv med att det blir allt färre jobb, eller inte skapas i den takt som behövs, när allt fler lever längre... Färre människor gör allt mer uppgifter helt enkelt. Är detta verkligen hälsosamt, är det en utveckling som verkligen högvinsttagarna anser vara vettigt? Bara för att man hela tiden ska kunna investera i ännu fler satsningar. Jag kanske ser det ur ett medmänskligt perspektiv som inte anses vara bra för tillväxten. Jag är medveten om att det är att moralisera över vad företag skall göra med sina vinster. Men det borde finnas något som heter "själslig tillväxt". Människan måste få må bra en stund. För jordelivet är än så länge för kort för att vi ska hinna njuta efter 69 år och pension (om det nu går igenom som ett lagförslag?).

Då har jag också i åtanke att det uppstår nya nischer inom nya verksamheter som kräver ny spetskompetens. Men det räcker inte när många människor inte orkar ställa om sig hela tiden. Evolutionen har en begränsning för vad vi kan orka med kunskapsmässigt. Darwin hade nog rätt, det blir en naturlig utslagning. Men kostnaden blir för stor med tanke på all den kunskap som har kostat ekonomiskt för många med dyra studielån. När det visar sig att kunskapen redan är gammal innan den har praktiserats...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar