En splittrad högtid...

Ända sedan jag växte upp i Halländska skogarna i denna lilla byn Torup har jag matats med Påsken i ett splittrat perspektiv. Det var färgernas och glädjens högtid, men också den tunga svåra tid då Jesus symboliserade människans synder och korsfästelse. Min Morfar var kontraktsprost och Mormor den högt troende hemmafrun som följde Kristendomen dogmatiskt. Men de hade ett stort kärleksfullt hjärta som kunde skilja på att "påtvinga en tro" och hur världen uppfattade tron på en Gud och Jesus. De visste att deras barn, tre flickor och en pojke, växte upp i en annan tid med andra värderingar och en värld där man allt mindre pratade om Gud och Jesus.

Är Jesu korsfästelse fortfarande den starkaste symbolen för påsken..?

När man växte upp i en icke konfessionell skola blev det alltid känsligt att som barn/tonåring börja prata om Jesus symbolik inom religionen. Det blev nästan som att vi bildades om Kristi tro som en fantasisaga. För när man kom hem till kompisar och andra familjer pratade man aldrig om Gud eller Jesus mer än på en ytlig nivå. Högst några fraser. Men tack vare min uppväxt så skrämde mig aldrig tankarna kring denna högtid. Jag kände snarare trygghet att det fanns en historia, en tradition som påverkade oss. Äggen, fjädrarna, häxan från Blå kulla och allt annat man förknippar med påsken tillhörde samma paket.

Idag när jag ser på världens utveckling blir jag splittrad och ambivalent. Symboliken med påsken har hamnat i ett kommersiellt järngrepp. Vi äter, vi handlar och frossar som aldrig förr. Barnen räknar med dyra presenter och ett hav av godis. Om det här är en bra utveckling eller inte det får andra göra, men jag tycker vi hamnat i en dimma av olika intryck och symboler. Undrar vad detta ska sluta..?

Receptspridare gör skolan alltmer förvirrad...

Egentligen kan jag inte påstå att jag i mitt yrkesliv kan räkna mig till en fullfjädrad lärare (i alla fall inte ännu). Även om jag har en lärarexamen, så blir bilden alltmer förvirrande när man nästan dagligen läser om skolans förfall. I tre år har jag varit aktiv som lärare, men jag blir alltmer ambivalent och förvirrad. Hur mår egentligen skolan och hur är det med kunskapens träd som symbol för att vi kan försäkra oss om en bra utbildning?

Med tanke på vad flera medier och DN skriver idag:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/nastan-vem-som-helst-kan-bli-larare

För många receptspridare
Tror medierna att detta skulle gynna en redan utsatt yrkesgrupp? Det här skapar ännu mer ambivalens efter alla skolreformer. Svensk skolpolitik har vaknat alldeles för sent. Skolan har blivit ett offer för tillsatta utredningar, medier, politiker, skribenter på fackförbunden, lärarkåren, huvudmän att snart tycka helt förutsättningslöst. Man kan spy sin galla på allt som inte är bra. Alla har blivit experter på hur man "borde styra en skola". Det är ju inget nytt med alla förståsigpåare. Alla dessa receptspridare som varje vecka kommer med nya åsikter om hur vi borde göra istället. Inte konstigt att studenter flyr lärarutbildningen. För trots allt så måste ju nya lärare utbildas. Inte konstigt att Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund nu vill skapa lugn för lärarna. Låt förändringarna sjunka in. Men jag säger det än en gång. Förstatliga skolan igen. Det måste till lika förutsättningar genom alla led.

Är själv tveksam till om Högskoleprovet är ett bra mätinstrument för att se över kunskap, i alla fall är det bara en liten del i vad en människa kan ha för kvalitéer för att bli en bra lärare. En lärare kan vara fantastiskt duktig på att bemöta elever och ha en kunskapsbank inom en kanske två ämnesområden. Det innebär ju inte att man har kunskap om allt. Den pedagogiska färdigheten växer givetvis fram om lärareleverna verkligen får chansen att växa in i yrket, hitta sin roll och bli professionell.

Det råder stor förvirring
Som jag sagt tidigare, snart vet ingen hur man ska (eller kan) styra en skola, mot vilka mål man skall sträva för att höja kunskapen. Med tanke på artikeln som publicerades för några dagar sedan av Expressen, då förstår man att diagnosen är betydligt djupare historiskt än vad symptomerna idag vill påvisa: 

http://www.expressen.se/debatt/sa-sanktes-den-svenska-skolan/

Det saknas tydlighet om vad t.ex. lärarstudenter kan förvänta sig efter en utbildning. Den nuvarande yrkesgruppen brottas med överbelastning administrativt, digital skolutveckling och ifrågasättande om vad som är en professionell lärare. Skolledning och huvudmän brottas mer med skolpengar än om verklig pedagogisk kunskapsutveckling. Politiker försöker göra allt för att ändra trenden (Björklund har sina poäng att högre krav måste ställas). Konkurrensen hårdnar om eleverna i den liberala skolutvecklingen. Segregeringen ökar mellan olika elevgrupper beroende på etnisk och socioekonomisk bakgrund. 

Men skolväsendet och Sveriges utbildningsväsen är en koloss som förväntas ändra riktlinjer allt snabbare. Man stirrar ibland blint i skollagarna, kursplanerna och övertolkar och anpassar efter vad man tror är en bra lösning. Men sen trycker samhället på och marknaden med Svenskt Näringsliv får alltmer att säga till om.

Samarbete och en tydligare linje...
Det råder en förvirring inom skolan om VAD som ÄR en bra skola. Ändamålen helgar medlen - för mycket input från alla samhällsläger tillåts. Detta får konsekvenser. Skolans ansvariga har börjat bli fega att våga ställa krav. Helt plötsligt har trenden blivit att snabbt ändra kurs om marknaden, föräldrar, elever tycker något annat. Det blir en feg skola. Regler och normer måste följas för att resultat skall uppnås. Det är ju i skolan ansvaret kommer för att klara vuxenvärlden och universitetsstudier. Däremot måste samarbetet och kommunikationen bli tydligare mellan alla parter. Den som ska bli lärare, studera och jobba inom skolan skall känna en stolthet över att ha en tydlig linje.

När jag nu ventilerat dessa tankar, är det inte konstigt att man får svårt att locka studenter som ser läraryrket som en yrkeskarriär. Eller är det så att de få elever som trots allt söker lärarutbildningen "verkligen tar uppdraget på allvar". De kanske har viljan att bli lärare..?

Veckans fotominne...Globen & Månen

Det är märkligt vad en bild kan etsa sig fast i minnet. När våren nu är på intågande och påsken hägrar så känns detta fotominne extra starkt. Inte bara för att det är en unik händelse som dokumenteras, utan just känslan att få exponera när ljuset inbjuder till det (om än lite starkt). Som i detta fall när jag var i Stockholm och besökte Globen under en pryl och teknikmässa som anordnades av DustinHome. Himlen var så där klarblå i solskenet att den borrade sig igenom allting. Himlen omsvepte som en filt runt hela Stockholm och ruskade loss alla negativa tankar som varit och gnagt sinnena hela den långa vintern. Bilden togs i april 2009 och som den envisa fotograf man är, kunde jag inte släppa tanken på att hitta en komposition i sökaren som gjorde att linjen föll från hörnet uppe till vänster - ner till högra hörnet.

En underbar vårdag i april utanför Globen i Stockholm 2009.  Globen+Månen kopplas samman, konnoterar (betecknar, kommunicerar) och skapar en förlängd symbolik (extension). 

Globen och Månen i kommunikation...
Men det mest intressanta är ju förstås hur jag skulle lyckas klämma in månen i perspektivet uppe till höger. När solen var så stark som den var denna dag, då var det inte många som orkade leta upp månen med blicken. Det var ju egentligen av ren nyfikenhet att experimentera med Globen som objekt jag upptäckte månens symboliska referens. Vi har en månliknande boll som är placerad i centrala Stockholm och samtidigt har vi en svävande rund boll (måne) med konturer (olika linjer, grunddrag) som likt en siluett bildar en koppling mellan himmel och jord. Konturerna skiljer sig givetvis mellan Globen och Månen. Men likheterna är på något sätt slående när man ser bilden ur detta perspektiv. Det är som om de kommunicerar mellan varandra. Himlakroppen bevakar tryggt jordelivet och genom människans fantasi har vi fått en glob som för tankarna till denna naturliga satellit.

Svåra exponeringsförhållanden
Så ser jag på det när jag mindes denna exponering. Först blev det några snabba exponeringar med den inbyggda motorn i min Nikon D80. Sen fick jag tänka efter, för känslan var inte den rätta. Men ljusförhållandena var knappast idealiska när solen nästan stod i Zenit. Därför var det svårt att hitta det perfekta läget att dölja solen bakom Globen. I dessa tider när nästan vem som helst kan ta en bra exponerad bild med digitalkameror, är just detta ett tillfälle när man som fotograf inser att det krävs kunskaper, tålamod och kontroll över sin utrustning. För den som vill jobba med detaljer, symbolik, designfoto, landskapsfotografering och hitta karaktäristiska drag i bilderna. Då är verklighetens befintliga objekt och ljus överlägset.

Så här såg det ut när jag sammanställde en text till en Fotografisk bild klass på John Bauer 2010 då vi diskuterade detaljer och karaktärsfoto.

Bara lite fix i Photoshop
Hur mycket Photoshop är nu detta frågar du dig säkert? Inte speciellt mycket. I detta fall handlar det om lite beskärning och kontrastdämpning för att få upp konturerna i den vita ytan och skuggorna från mönstret på Globens tak. Det är detta jag älskar med fotografering, att fånga "verkligheten", att det som syns i bilden inte är för manipulerat. "Det du ser är vad du får...". What you see is what you get som Tinar Turner sjöng en gång i tiden. Är man intresserad av denna typ av fotografering ska man kolla in Storm Thorgesson, mannen bakom de flesta bilder som syns på Pink Floyds designomslag. Han är en stor inspirationskälla från tiden med Hipgnosis storhetstid på 1970/80-talet.

Ett kärt återbesök bland havets läckerheter...

Ingenting har berört mig så mycket när det gäller smakupplevelser i min uppväxt som Feskekyrkan i Göteborg. Bara doften sitter fast i mina gener. Varje fredag brukade min mamma på 1970-talet ta mig med till denna underbara plats. Jag undrade alltid varför den kallades Feskekyrkan. Men självklart har det att göra med den nästan religiösa upplevelse som infinner sig att gå mellan alla dessa läckerheter.  Många barn i min uppväxt upplevde att fisk luktade äckligt, men så kände aldrig jag. Det fanns något fräscht och levande i denna miljö jag rycktes med i.  Inte för att jag egentligen kunde äta vad som helst som fiskats ur vårt fantastiska hav utmed västkusten. Men det fanns en tradition, en lärdom att respektera havets läckerheter. Hemma i köket hängde alltid fiskaffischer så man kunde lära sig fiskarterna inom näringskedjan.

Till skillnad från min barndom kan man idag äta vällagad mat i de små lunchrestaurangerna. Att få insupa miljön och samtidigt få det färskaste guld som havet erbjuder är än idag oslagbart. En lättgrillad laxbit med dillpotatis, eller en vällagad fiskegryta (eller soppa) med olika skaldjur, samt en örtsås fick hela familjen att njuta. Hellre lägga 600-700 riksdaler här, än på en taskig måltid på en uttjatad hamburger- eller pizzarestaurang. Både gott, nyttigt och välsmakande. Hela dagen gick vi sen och njöt av denna måltid... Med ett strålande vårväder i Göteborg (om än något kallt) så kändes det som att våren äntligen gjorde sitt intågande denna långa vinter.

Vad ska det bli på middagsbordet..? Färsk lax, Rödspetta, Fjällröding,  Sill/Strömming,  Rödtunga,  Regnbågslax eller skaldjur. Svårt att välja är det...

Missa för gudsskull inte att besöka Feskekyrkan och åtminstone avnjuta en lunch. Men det är inte lätt att välja bland alla dessa läckerheter...

Bättre att ha ett kort liv än...

Ett bestående avtryck

Rubriken kanske blir lite lätt negativ i sin attityd eftersom jag antyder att livet kanske inte skulle vara värt att leva om det inte blir som man hade tänkt. Men det är ju också tanken. Tanken slår säkert de flesta någon gång i livet, men stannar ofta på en kort reflektion som sedan rinner ut som kvarglömt stearin. Det sitter kvar i ljusstaken fastbränt, det gör oss påminda om att vi borde hacka bort det. Men det kan ha sin charm och får ofta sitta kvar. Varje gång vi tänder ett nytt ljus så finns det där som en reflektion på att tiden brinner och rinner ut. Det lämnar bestående avtryck. Det är vad denna text handlar om; att det är bättre att ha ett kort liv och göra det som man verkligen tycker är värt att göra. Men majoriteten väljer det andra livet; att hålla fast vid ett långt liv bara för att överleva, trots att mycket är ganska miserabelt, ofta ganska meningslöst och dränerande för själen. Att våga välja väg är tufft, eftersom det innebär risker, att det kan få konsekvenser för andra i sin omgivning.

Så behöver det inte vara. Se bara många av världens stora ikoner som levt korta liv. De valde att följa sin egen väg, trots nej-sägarna och skeptikerna. Men de uträttade något bestående. Även om han visade sig vara levande och bortglömd i stora delar av världen, kan jag inte låta bli att tänka på Sixto Digaz "Sugar Man" Rodriguez. Han gjorde ett bestående intryck i ett land som skapade myten kring denna artist, men han förväntade sig inget tillbaka. Han följde sitt hjärta, sin mission. Hans filosofiska läggning gjorde att han insåg livets förgänglighet. Musikindustrin kunde man knappast ta för given. Han var en arbetare, en hantverkare men också drömmaren som använde musiken, konsten, kulturen för att bredda sina visioner. Han fick uppleva succén på turnéerna i Sydafrika 25 år efter miljontals sålda skivor, men han återvände till sitt kära hus i Detroit och fortsatte att leva sparsmakat. Han vet sitt ursprung, han hade fötterna "för mycket på jorden" som en av hans döttrar uttryckte det i dokumentären om hans liv.

Rodriguez fick en värdig upprättelse tack vara dokumentären Searching for sugar man. En man som valde sin egen livsväg och det liv som passade honom trots hans ikoniska status i Sydafrika.

Visdomsord som vi borde ta efter

Ibland hittar man guldkorn på nätet och via sociala medier som har ett bestående intryck och får den intresserade av livets skatter att stanna upp. Detta var en sådan film. Vackra vyer, våghalsiga vyer, spännande vyer som ackompanjerar väl valda visdomsord om vi skulle få frågan:

- Om du fick chansen att helt koppla bort den ekonomiska aspekten (som ofta driver människor på fel vägar) och fick välja din egen livsväg - vad skulle du välja att göra då? Kan inte just nu överföra videoklippet, jobbar på det. Men här är länken:
https://www.facebook.com/video/embed?video_id=220155488123818" width="1280" height="720" frameborder="0"></iframe>

En historia som väcker hopp

När jag skriver att pengar ofta leder människor på fel vägar, då är det ett mångbottnat tankemönster. Många tar dåligt betalda jobb bara för att överleva, de ser det som den enda vägen. Många väljer att söka sig till välbetalda jobb för att det är status, och har inget att göra med vad man egentligen skulle må bra av rent själsligt. Vi läser ofta om människor som lyckas göra olika resor i livet, för att de har valt det. De skiter i konsekvenserna ekonomiskt. De bara väljer att göra det för att "det känns rätt" helt enkelt. Det var den känslan jag fick av att höra svenske Oscarsvinnaren Malik Benjelloul, han hade det inbyggt i sin filosofi. Följ din inre misson och det som du älskar att göra. Pengar fanns inte, men det måste lösa sig på vägen. Han brann för dokumentärfilmandet, att hitta rätt historia, en historia som berör. Han följde  sin tro på att lyckas och han såg värdet i att göra det för någon som Rodriguez, som verkligen hade en historia som var värd att sprida. En historia som väcker förhoppning om att ett liv har många dimensioner, att man måste våga välja att leva det liv som man själv vill. Som gör livet intressant. Det är dessa hjältar som skapar vår tro om ett mer värdefullt liv. Våga kamrater - Våga!!

Från blått till svart...och Nöjesmassakern

En soft och hård rockare i hjärtat 

OBS! texten som följer skrevs igår den 18/3, idag 19/3 när jag uppdaterar vet vi varför Tommy gick ut med att ändra sitt artistnamn. En smart PR-kupp tillsammans med Marabou. Tycker fortfarande det var vågat och finurligt gjort med tanke på hur svårt det är att nå ut i media idag.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article16443887.ab
http://www.youtube.com/watch?v=k3Mp_GIxId4&feature=player_embedded

Du som känner Tommy Nilssons musikkarriär sedan början av 1980-talet vet att han är kapabel att göra låtar i de flesta genrer. Han är fostrad på progressiv rock som Yes, Genesis, Peter Gabriel, samt lite röjigare artister som The Who. Men 70-talet hade en annan syn på musikalitet och hur man blandade genrer när jag själv växte upp. Att undertecknad och Tommy gillar softare artister som Elton John, Billy Joel och Toto är ju ingen nyhet. Men också Bowie (som var mest experimentfull) och de melodiska hårdrockbanden Sweet, Slade, Queen m.fl. har jag snappat upp med tiden jag sprungit på Tommy genom åren. Det är inte konstigt att den dynamiska röst som Tommy blivit berikad med präglas av hans uppväxt där personligheten hos en rockare och ett soft hjärta slagits samman. En blå röst kan också bli svart skulle man kunna uttrycka det. Inte konstigt kanske att han vill testa vingarna och göra något annorlunda som artisten: Black. Vi får se hur mycket PR det är för AIK, eller hur mycket plojgrej det är? Om han gör det med en seriös baktanke, då får han tufft att försvara imagebytet. Men lite roligt är det.

Kunde inte låta bli att skämta till det lite med tanke på dagens PR-grej att han bytt namn till Black. Fast här skulle en skinnpaj passat bättre.

En unik röst - Nöjesmassakern

När jag producerade dokumentären om Queen 2005 så var Tommy Nilsson ett av namnen som stod på listan att bli intervjuad. Men händelser i hans liv och småhinder gjorde att vi inte fick ihop ett möte när det var dags för slutredigering. Det hade blivit ett intressant samtal om musik i allmänhet, inte bara snack om Queen som ett av de största banden genom tiderna. Men vad många tyvärr glömmer bort är att Tommy har en unik röst, den är både stark, tunn och soft (dynamisk). Han har en sällsynt förmåga att hitta toner som man inte förväntar sig att han ska fixa. Jag har upplevt det vid flera tillfällen. Allra bäst 1985 i Stockholm på SVT och inspelningen av Swedish Metal Aid och låten Give A Helpin`Hand. Nöjesmassakern invaderades av mediekåta pudelrockare. Jag var där och stod tyvärr lite för ofta utanför bild när bildproducenten bytte bild (till höger om flygeln med min röda väst).

Tommy hade under repetitionen visat upp vissa röstproblem. Min tanke var, hur fan ska han fixa detta? För han håller en lång ton i sitt parti innan själva refrängen. I kulisserna bakom SVT:s stora inspelningsstudio växlade jag några korta ord med Tommy då jag påpekade röstansträngningen. Men då sa han coolt: "Det ordnar sig när det väl gäller". När det sen var live i TV - då satte han det som det sanna proffs han är och visste vad rösten kunde mäkta med.

Inget att förlora

Att Tommy nu väljer att byta artistbana med en annan image kan vara ett tecken på frustrationen att alltid förknippas med imagen av den "softa balladkillen", eller att han vill göra något som hjärtat har skrikit efter att få göra efter alla år. Han har inget att förlora. Kanske det är frustrationen att pengarna måste in till familjen och barnen? Nybliven pappa förra hösten och ny kvinna i livet gör nog att man ser livet annorlunda. Det finns inget att förlora. Han har inget att bevisa, bara överraska. Allt annat än en ny mjuk platta med svenska låtar i romantikens tecken överraskar medierna och fansen.

All denna uppståndelse och smarta PR gör ju att han slapp hamna i Melodifestivalcirkusen med ännu en ballad. Vad som än händer så höjer jag glaset och säger - skål Tommy! I denna nöjesbransch behövs det någon som vågar. Vare sig det är en smart manöver att spela nöjesspelet med medierna som älskar att hitta saker som sticker ut, eller om det bara är ett billigt trick att få uppmärksamhet. Då är du värd den uppmärksamheten Tommy :-)

Min fotohistoria väntar på att ställas ut...

Kan inte riktigt fatta att det är över 30 år som jag varit en aktiv fotograf och inte riktigt förstått att jag i grunden faktiskt är fotograf med en yrkesutbildning i bagaget.

Men jag skulle kunna säga att det är minst 40 år som jag har varit fotograf. Sedan min första Kodak Instamatic camera hamnade i min hand i mitten av 1970-talet så har kameran varit min kreativa kompis. Det var min egen mor som mest hade köpt en kamera för att hon ville dokumentera enklare familjeträffar. Men den utnyttjades väldigt sällan. Det var först när jag 1974 hamnade på Åbytravet i Mölndal p.g.a. av min mors dåvarande pojkvän som kameran verkligen fick jobba. Men då tänker du säkert; vadå en instamatic kamera kan väl knappast vara bra att plåta hästar med..? Nej visserligen, men det var ju det verktyg som fanns.

Naivt trodde jag att det gick att fånga vad som helst med kameran. Men faktum är att jag tog många riktigt bra bilder. Jag var tuff, vågade springa in på banan och närma mig hästarna (jag hade ju inget zoomobjektiv). Tack vare mammas pojkvän fick jag leva med travhästarna, han var amatörtränare som anlitade både Olle Goop, Karl-Gösta Fylking och Stig H Johansson när det var lite större lopp som Rikschampionatet på Solvalla. Bara min travhistoria som liten pojkspoling bland alla dessa legendariska tränare är en historia i sig. Den historien får jag återkomma till lite senare i denna blogg.

Genom sökaren har jag sökt intressanta motiv som jag har studerat. Jag lärde mig tidigt hur kameran reagerade i olika ljusförhållanden och hur motiven kunde manipuleras med några enkla förändringar. Dels genom kamerans inställningsmöjligheter (ISO, ASA), bländare, tid, utbytbara objektiv etc. Men den externa blixtbelysningen var ju ofta det som blev signifikativt med studiofotografen. Det fascinerade mig inte i början, jag älskade det befintliga ljuset. Dagsljuset var ju grunden till att skapa en bra exponering. Mina bekanta genom livet brukar bli tokig på mig för jag vill alltid släppa fram ljuset vid familjeträffar. Vi människor verkar ha en märklig förmåga att ställa oss på den mörkaste punkten i ett rum. Inte konstigt att familjealbumen är fyllda av underexponerade och gryniga bilder. Eller jobbiga hårda blixtexponeringar så alla ser utbrända ut.

Ögonblick jag trodde var borta...
När konfettin har lagt sig efter Robin Stjernbergs triumf i Melodifestivalen har mina tankar cirkulerat runt alla starka visuella intryck jag samlat på mig som rock/popfotograf. Nu är det dags att göra något av denna långa historia, en historia som jag inte ens själv tagit del av fullt ut. Då menar jag ur ett reflekterande perspektiv, att återkoppla. Jag upptäcker ständigt ögonblick som jag knappt hann reflektera över när jag fångade artister. Se min *bild på Roxette från sommaren 1989 nedan, en historia som verkligen är historisk i svensk populärmusik. Ingen fattade riktigt hur stora Roxette höll på att bli, något som många artister bara vågat drömma om sedan ABBA och Europes internationella framgångar. På den tiden jobbade Tomas Karlén från Kalmar i det egna företaget Audio System som han själv grundade. På den tiden var det inte så många som drev företag på denna nivå som nådde nationell ryktbarhet. Tack vare Tomas fick jag chansen att komma in på konserten med Roxette på Varbergs fästning den 22/7. Ett underbart beläget ställe omsvept av klippor och havsutsikt. När jag nu suttit och scannat och digitaliserat dessa filmminnen, vilka jag nästan glömt bort, känns det som igår. Tack vare kameran finns dessa ögonblick lika visuellt starka som om det var idag.

Marie Fredriksson och Per Gessle fångade på Roxettes konsert i Varberg den 22 jul 1989. Fotocopyright: Magnus "FotoRoddan" Roudén

Från fotolabbet i källaren till SR
Sommaren 1989 hade jag fått säsongsjobb på Kodak utanför Göteborg i Askim. En sommar då jag egentligen vantrivdes att nästan bli fabriksarbetare där man fick jobba med att framkalla 100 000-tals semesterbilder som paketerades i mörkrum i speciella kassetter stora som traktordäck. Dessa placerades i stora framkallningsmaskiner. Räddningen var att jag fick jobba i källarens labb med färg- och svart/vita förstoringar. En frihet att slippa stressen i fabriksmiljö. Det var ju det jag hade utbildat mig inom som fotograf när jag 1987/88 hade gått fotoskolan i Gamleby. Riktigt labbarbete, att få känna på riktigt fotopapper, och doften från framkallningsvätskor. Det var ju dåtidens dröm för blivande pressfotografer att få gå denna utbildning, många fick jobb efter denna utbildning. Men jag hamnade inom radiovärlden på SR i Kalmar och fick göra ungdomsradio. Vilket var en fantastiskt lärorik period. Jag fick ju lära mig radiovärlden från grunden med allt vad det innebar, jobba med artister, sända liveradio från "stora studion" och göra reportage när artister t.ex. besökte Blomstermåla Folkets Hus.

Smugglade in kameran
Trots att livet ständigt går vidare så är det omöjligt att skaka av sig över 30 år med kameran som min bästa vän. Under 1980-talet fanns det nästan ingenting jag inte såg på de stora scenerna i Stockholm eller Göteborg, då jag fick smuggla in kameran. Det stod ju bestämt på biljetten "fotografering förbjuden". Frestelsen var för stor att inte låta bli, konsekvenstänkandet var inte på en hög nivå då. Vad som helst för att fånga ett historiskt ögonblick var mottot. Men lika ofta brukade jag ibland smuggla in kameran på lokala tillställningar som Slottsruinen i Borgholm. Ett problem var ju att jag ofta representerade olika kategorier eller yrkesgrupper inom media. Oftast har jag jobbat med radio, och då var det knappast pressfotografering som arrangörer förväntade sig när man träffade artister. Ofta skyllde jag på att det var ett sätt att dokumentera arbetet.

Kamerans bilder långt mer än ett kommunikationsmedel
Men med åren, runt 2007-2009 blev det lika naturligt att fotografera som radioreporter på SR eftersom webbsidan blev en del av arbetet. Reportaget skulle uppmärksammas på den lokala webben när man varit ute på reportage. Radio- och Bildreporter. Något som jag alltså började med långt innan det var en modernitet i den digitala medieutvecklingen. Nu börjar tankarna falla samman och smartphones-generationen har fått ett demokratiskt uttrycksmedel och aldrig har bilden varit så stark som kommunikationsmedel som idag. Vi delger våra bilder och upplevelser snabbare än vad vi förstår för vårt eget bästa. Det konstnärliga, kontemplationen och den nostalgiska processen verkar ha fått stryka på foten i den snabba utvecklingen. Vi lever mer eller mindre genom bilderna vi samlar. Vi lägger ut dem utan att tänka efter. Det har sina baksidor. Även om dessa snabba bilder sprids och vill berätta en historia, så har kameran en långt större betydelse för den som vill skapa något bestående.

Fotots visuella kraft - synergieffekten
Utan fotografiet blir det svårt att berätta en historia. Jag älskar skrivandet som lärare i textkommunikation, men bilden skapar ett annat djup som får känslor att väckas på en bråkdel av en sekund. Med tanke på att dagens unga generation läser allt mindre skönlitteratur och djupare nyhetstexter - då har fotots egenskaper rent visuellt en kraft långt utöver vad inte texten lyckas fånga hos vissa målgrupper (om du inte ger den tid). Precis som med musik så bidrar bilden med något som berör alla generationer. Människor i allmänhet älskar bilder och kan skapa sina egna historier. Bilderna skapar en kreativitet i hjärnan. Synergieffekten där en bild skapar flera bilder, greppar tag om själen och kan få oss att bromsa upp en stund. Bilder väcker känslor på flera områden; glädje, förbannelse, debatt, lust, hunger, smaklöshet och smakfullhet.

Utställning under planering...
Mitt mål är att under 2013/2014 skapa en fotoutställning, där journalistiska minnen väcks, att nya ögonblick väcks till liv och framförallt att de inte bara skriver min historia som fotograf. Det visar att rock/popfoto har en dramaturgi som likt sporthändelser fångar en stark visuell känsla.  Hur och var denna utställning kommer äga rum återkommer jag till när rätt forum och plats har lokaliserats. Bilderna är en del av en fantastisk musikhistoria som jag vill berätta...Så håll utkik...

All respekt åt kvinnan...

Internationella kvinnodagen får mig att ställa frågan; varför måste kvinnor ha en dag för att visa sin position och betydelse?

Jag ser dessa underbara varelser göra livet så mycket vackrare omkring mig. Vi män kan inte leva utan dem. De har en sällsynt förmåga som kompletterar och skapar en helhet för att vi män ska orka göra allting som handlar om karriärer, hobbies etc. Jag ser män som tar dessa gudomliga varelser för givna och att de ska klara allting tvåfaldigt eller trefaldigt. Nu låter jag nästan som en feminist. Fast det är jag inte alls. Jag har bara en jämställd syn på kvinnan som en mänsklig varelse som klättrar samma livsstege som vi män.

En paradox
Den Internationella Kvinnodagen instiftades 1910 av den socialistiska organisationen Andra internationalen och gjordes på initiativ av kommunisten Clara Zetkin. Kanske det är därför som denna dag har haft en stämpel som har hängt med och gjort kvinnofrågan pretentiös och lite uppviglande mot patriarkatet. Inget fel med att ha pretentioner sa min svensklärare en gång i tiden. Men just sitt politiska ställningstagande rent ideologiskt har med all säkerhet gjort kvinnornas kamp paradoxal i den bemärkelsen att man å ena sidan:
- Vill visa att kvinnan står för något lika självklart existentiellt, precis som att mannen alltid tror sig stå i första rummet. Ett ganska logiskt och självklart ställningstagande. För utan varandra, ingen existentiell utveckling.
Men å andra sidan:
- Att allting i samhället ska vara lika fördelat ur ett kommunistiskt perspektiv, att man gör det till ett mindre ideologiskt krig att "allting måste vara lika fördelat". Det är detta ställningstagande som grävt sig djupt ner i vårt postmoderna samhälle och som ofta lyfts fram när mannen känner sig hotad i sin position.

Komplettering är ett viktigt begrepp
Här vill jag lyfta fram betydelsen av att balansen mellan kvinna och man är lika självklar som salt och peppar. Just begreppet "komplettera", det är nödvändigt att föra in i debatten. Många ser rollerna som helt naturligt, det är invaggat från modersmjölken, något man bara accepterar och "end of story". Fast det gnälls ganska mycket om varför det måste vara så här utstakat och typiskt manligt eller kvinnligt.

Men så finns givetvis överenskommelsen och det underförstådda i kommunikationen där båda parter tycker rollerna faller sig naturligt. I ett förhållande så gör man det som fungerar bäst när det gäller ansvar. Ibland tjafsas det lite, men det finns en sund dialog som löser det mesta. Här inser man att i alla förhållanden, i familjer, inom yrkesgrupper och företag - så finns det en naturligt sätt att komplettera varandra för att det skapar en kemi och håller processen i våra liv flytande. Alla har vi våra roller, så länge vi kan diskutera och vara progressiva i vårt tänkande. Rollerna kan förändras, men bara så länge det skapar en harmoni som båda parter kan dra nytta av.

Ett charmigt spel
Med detta vill jag helt enkelt säga att jag har full respekt för kvinnorna och har aldrig en undermedveten agenda som poppar upp om kvinnor får för sig att göra något som vi män inte vill acceptera. Alla intelligenta personer som läser denna blogg förstår vad jag menar. Jag är inte sämre än att jag ibland kan säga; "jag säger bara brudar alltså" eller "så jäkla typiskt brudar, de säger en sak men menar något annat". Personligen tycker jag detta bara är ett charmigt spel. Det är ju det som skapar spänningen, vibrationerna och att ingenting är självklart. Det spelet kommer vi alltid spela, för det är hälsosamt. Annars skulle ju allting bli för förutsägbart och alldeles för ointressant...

All repsekt åt kvinnan, det bästa komplement en man kan ha.

Ps. Är själv positiv till en fri sexualitet där kvinnan kan komplettera kvinnan och mannen kan komplettera mannen.
Ds. Är på det bestämdaste emot våld mot kvinnor. Skäms att vara man när jag ser hur män behandlar kvinnor.

Folkets domptör sätter eld på tillvaron

Ännu en gång i min medieanalys som textkommunikatör får jag igång lysmasken (skrivmasken) när jag läser Markus Larssons blogg om Ralf Gyllenhammar.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/markuslarsson/article16297587.ab

Det blir som att lysmasken har smuttat på vodkan en fredagskväll och allting tar eld i alla sinnen. Att Ralf är en intressant figur fick jag för några år sedan vetskap om när han i TV3 (tror jag det var) gjorde Klipptoppen. I en nästan bombastisk utsmyckning med kameran fastspänd i en specialbyggd ställning runt huvudet gjorde han helgalna fältstudier i bästa Kurt Olsson stil. Är detta något signifikant för offentliga personer i min gamla födelsestad Göteborg?

Bild: SVT

Språklig charm
Men jag medger att jag tyckte mycket om Ralfs bidrag "Bed on fire" och var imponerad över hans kraftfulla röst och härliga urkraft bakom flygeln. Stundtals tyckte jag väl hans engelska hade lite brister för att imponera på språkexperterna. Men det har varit ett vanligt förekommande problem bland svenska artister genom åren att engelskan ibland faller lite platt. Marie Fredriksson fick kämpa rejält med sitt engelska uttal i början på Roxettes karriär. Men ibland växer detta helt naturligt bort ju mer man accepterar personligheten och ser det snarare som en charm om det inte är perfekt. Två sångare i Sverige som redan tidigt hade smått perfekt engelska i sina framföranden var Joey Tempest och Stefan Andersson. Älskar framförallt Stefans naturliga sätt att frasera och sväva på vokalerna. Lyssna på Stefans debut Emperor's Day (fortfarande en av de bästa debutplattor någon svensk rocksångare har gjort i min mening).

Men det intressanta med denna krönika i Aftonbladet är hur Markus lyfter fram en av mina husgudar Freddie Mercury och lägger en bild på honom (från Wembley 1986) under rubriken: "Ralf får tittarna att sätta groggen i halsen". Mercury får än en gång figurera som symbolen för bombastisk rockikon. Idag är svenska medier betydligt snällare än hur det var på 1980/90-talet. I min Queen blogg: http://queenuniverse.wordpress.com/ har jag kartlagt det tuffa förhållande många skribenter hade gentemot Queen och Freddie Mercury. I många artiklar genom åren har andra artister jämförts med Mercurys bombastiska, överdådiga och kitchiga stil. Ola Salo i The Ark fick bära Mercurys huvud länge för att medierna såg att gruppen flirtade med glamour och bombastiska element i sin utstyrsel med specialsydda kläder och stora poser. Han blev den nya domptören i rockjournalisternas ögon.

Foto: EMI

Att gå över gränsen...
Efter The Arks debut 2001 träffade jag Ola ett par gånger. Det slutade med att en lite motvillig och trött Ola satt i studion på Skeppsbrogatan i Kalmar, där Radio Match hade sina lokaler, inför en videokamera berättade om hans känslor för Freddie Mercury och Queen. Han hade studerat gruppen mycket. Men det var Queens frontman han verkligen respekterade. Delar av intervjun hamnade sedan i SVT dokumentären "En gränslös Rapsodi" om Queen som jag producerade. Intervjun handlade om att gå över gränsen, att det pombastiska går så långt att man kommer över det smaklösa. Salo är en naturlig domptör, det är också Gyllenhammar, det är också Army of Lovers. Detta ser jag i positiv mening. Det har nästan varit ett skällsord tidigare i svensk musikpress att vara bombastisk, att överdriva, att köra gimmicks för att väcka affektion utanför musikens "normala" sökfält.

Många gör det bombastiskt...
Nej tacka vet jag artister som vill väcka liv hos tittaren både visuellt och med en spännande stor produktion. Muse gör det, Foo Fighters gör det, Green Day gör det, Pink gör det, Kiss gör det (fortfarande), Meat Loaf gjorde det (han är lite tröttare idag). Just det dompterar och gör det bombastiskt med stora rörelser. Idag används domptören som en liknelse med Freddie Mercury. Han var en folkets man och fansen älskade honom för sin energiska stil. Men om nu Ralf vill göra det som en korsning mellan Jerry Lee Lewis, Kurt Olsson och Freddie Mercury - då hänger jag på. Han har ju en intressant hårrand under näsan som passar bra som frontman i Moustache dessutom. Med en stark låt som sätter fart på våra sinnen, kan han gå väldigt långt i finalen. Heja Ralf!! Folkets nya domptör.