Detta är min debut att blogga på Blogger. Senaste tiden har jag som är uppväxt i en medievärld funderat på vad jag (vi) egentligen är på väg..? Ibland upplever jag tillvaron som att man ligger och skvalpar på en liten flotte som inte riktigt orkar bemästra de hårda svallvågorna och den starka vinden. Mina första två år som nybliven lärare har minst sagt visat upp ett liv som pedagog som jag aldrig hade kunnat förutse. Jag har möjligen varit lite naiv och borde förstått. Då menar jag med tanke på den skoldebatt som ständigt pågår och verkar intensifieras alltmer, kan jag milt uttryckt säga; var finns en tydlig navigation?
Om nu rubriken skvallrar om att man ligger och skvalpar och inte riktigt vet var man är på väg, så har det nog mycket att göra med den osäkerhet man har som lärare när man inte direkt får en tillsvidaretjänst. Först nästan 5 år av studier, fast egentligen mer eftersom man har läst andra kurser också innan lärarexamen, och sen hör man nästan bara om sparåtgärder. Man försöker ju jobba på med de vikariat eller visstidsanställningar som erbjuds, inte ta åt sig så mycket av rykten för att fokusera på arbetet (kärnverksamheten). LAS regler (som ofta gör skolorna aktsamma så inte för många lärare anställs) blir ett gissel. Känslan infinner sig... varför ska man lägga så mycket tid på en utbildning som skapar så mycket osäkerhet.
Konkurrensen har hårdnat rejält om alla elever mellan friskolor och kommunala skolor. Barnkullarna kommer i tidsvågor stora som små... Om detta är till det bättre, kanske. Men då måste man som huvudman för verksamheten också satsa på pedagoger så det känner sig trygga. Arbetsmiljön måste vara som vilket företag som helst. Om det finns kemi, bra kunskaper bland de anställda och respekt - då blir skolan också bra. För då kommer eleverna bemötas därefter. Alla huvudmän idag måste inse att barnkullarna kommer bli mindre, detta gäller skolpolitiker också som måste förstå att mindre klasser ökar möjligheterna till kunskapsutveckling. Vilket ALLA skriker om idag!! Forskningen visar ju också på det, i alla fall den jag tagit del av under mina studieår.
Det finns en magisk gräns när klasser börjar bli fler än 24 elever. Man känner det som pedagog. För när eleverna blir för många, då blir det svårt att skapa en bra uppfattning som också skapar en rättvis bedömning och betygssättning. När vi ska vara utrustade med multitasking och klara alla former av sociala problem, som också sker på fritiden och som ofta avslöjas genom sociala medier. Man kan jobba ihjäl sig som pedagog idag. Beroende på ämne som kräver mycket bedömning och läsning. I mitt fall Textkommunikation och Samhällskunskap. Det tar nästan aldrig slut. Jag ljuger inte om jag senaste året jobbat 10-12 timmar om dagen 5 dagar i veckan när jag varit i tjänst. Men det blir längre eftersom jag måste stänga av och lyssna på musik och göra annat (som att sköta om mina småbarn). Jag säger inte att lönen inte går att leva på, men jag säger att den tid man lägger ner betalar sig inte med den utbildningen i ryggen.
Hur länge ska denna känsla finnas att vi lärare går runt med känslan "vad krävs egentligen för att alla parter ska vara nöjda"?. När ska vi kunna jobba på och känna att vi navigerar åt rätt håll utan att bli ifrågasatta av alla världens experttyckare. Vi fick ju lära oss under utbildningen att se på detta tjänstemanna yrke som ett professionellt uppdrag, men ge oss då den respekten och låt oss göra vårt jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar