Musikevenemangens julafton

I går kväll tog jag en promenad längs mina kvarter i norra Kalmar efter en mycket trevlig födelsedagsfest. Jag och min dotter ville hem och kolla ännu en deltävling av Melodifestivalen. Då slog det mig när vi gick förbi alla villor och radhus runt Ljusstaden att det var "musikevenemangens julafton". De flesta bostäder avslöjar direkt vad som sänds ut från alla LED- och LCD TV-apparater. Med stora panoramafönster eller en öppenhet i husdesignen såg vi hur Melodifestivalens presentatörer Gina och Danny började elda igång publiken i Malmö. Det verkade som att alla (nästan) hade hittat något att samlas kring. Det blev (blir) som en lång buffé av musikgenrer (ett musikaliskt julbord) och alla vill vara med och smaka.

Inget nytt på ljudbordet
Vi blir alla musikkritiker för en stund. På Facebook sågas och hyllas det i ett rasande tempo. Ungefär som att vi sitter och recenserar årets julklappar, julvärd och julmat. Men mitt upp i allt detta så är det ändå stiltje. Väldigt lite är nytt på det musikaliska ljudbordet. Vilket i sig kan ses som en trygghet. Men ibland vill man ju bli lite överraskad. Jag är kluven till detta musikevenemangets julafton no1. Lite som en förlängd arm av Andy Warhols symboliska uttryck "15 minutes of fame". En något utdragen kvart kan tyckas, även om bidragen bara är 3 minuters låtar. Exponeringen är total för dessa artister, de har fått sätta ännu ett märke i protokollet. De har för alltid dokumenterats i festivalhistorien och kommer alltid kunna länka sig till YouTube - via Facebook, Twitter, bloggar m.m. Lyckan är total!! Pressen kommer alltid i fortsättningen kunna relatera och länka till vad artisten har gjort. Men i detta brus glöms ofta bort att flera av artisterna, även innan sin medverkan, faktiskt hade en karriär innan. Många har byggt sitt musikaliska arv på hårt slit. Där hantverket som musiker, artist, instrumentalist, dansare, sångare kostat i form av slavisk träning i åratal. De har haft en talang, en förmåga att nå ut utan denna överexponering i festivalsammanhang.

Smakdebatten rullar igång...
Det är här jag börjar fundera på värdet av en artists framträdande. Är det för lång och trogen tjänst med sin rutin och proffsighet - eller är det vad som levereras för stunden. Risken är ju det senare, eftersom man döms i nuet för sin sånginsats, valet av låt, kläder, gimmicks, grafiska designinslag, folklighet, originalitet etc. Smakdebatten rullar igång oavkortat vad artisten presterat innan i andra sammanhang. No mercy, ingen nåd, alla blir experter. Att vissa artister väljer bort "Mello" är för mig fullt förståeligt. Varför riskera en stämpel för livet med en låt som försvann lika fort som pizzaslicen man åt på IKEA bara timmar innan. Man får ju inte göra en tunn sorti. Insatsen kommer alltid finnas där ute i cyberspace. Men många artister som varit med i många år tar det hela lättvindigt med ett skratt. Precis som kvartetten Ravaillacz med Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander gjorde med det underfundiga bidraget "En riktig jävla schlager". De är beviset på att man inte har något att förlora. Med Körbergs något brutala humor kommer de undan ja och nej sägarna. Attityden är "who cares", vi hade i alla fall roligt. För roligt hade min 8-åriga dotter som gick och nynna på låten direkt. Ett barns känslor går inte att ta miste på.

En berusning för stunden...existentiellt behov
Med andra ord blir det ett splittrat intryck om vad egentligen denna festival bidrar med. Är det ett seriöst sätt att lansera sig som en oprövad artist, eller ett seriöst sätt att skaka igång en trött karriär, eller kalkylerad marknadsföring som kan rädda artisters uppdrag ett år framöver? Eller rädslan att inte få synas alls om man inte ställer sig under denna granskningslupp. Eller är det, som en del påstår, bara att ha jäkligt kul för stunden. Även undertecknad kan ha kul för stunden, men blir lika kluven efteråt om det var värt att kolla in ännu en tävling. Det blir som roten till behovet av sex, snabbmat etc. Alla behöver bli tillfredsställda för en liten stund, en skön berusning. Men det betyder ju inget långvarigt förhållande om man inte måste. För bakom denna enorma exponering finns ett lugn och en själ som skriker efter något mer som kan tillfredsställa andra sidor på det musikaliska ljudbordet. Där faktiskt musiken i sig är lika existentiell som all hype runt detta evenemang. Musik betyder olika för olika människor. Musik berör beroende på erfarenheter och livssituationer. Musik är med andra ord terapi. All terapi fungerar inte på samma sätt för olika människor.

Den bombastiska finalens julafton...
Men då ska man ha klart för sig att detta bara är adventstillställning som jag och min dotter upplevde när vi kikade in i grannarnas fönster. Julafton har vi inte nått fram till ännu, crescendot, den stora bombastiska finalen. Där folkets röster har samlat de tio "bästa bidragen". Vad som är bäst i dessa sammanhang är som att jämföra olika resmål i världen. Alla har sina favoritmål och platser man gärna vill resa till eller besöka på nytt. När väl finalen har varit sitter vi där och är ganska nöjda för en stund, sen går livet vidare och snart börjar man snacka om nästa år. Detta, "musikevenemangernas julafton", som har tagit greppet om musikbranschen och svenska folket starkare än någonsin. En snackis på samma sätt som när Stenmark höll oss i ett hjärngrepp kring den alpina cirkusen på 70-talet...