Vi lever allt längre...men skapas det fler jobb?

Kan inte låta bli att tänka på den mycket träffande krönikan som Fredrik Virtanen levererade häromdagen på Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article16297452.ab

Rubriken var: "Vi jobbar skiten ur oss, eller får inte jobba alls!!

Min underrubrik: "Vi lever allt längre... men skapas det fler jobb..!!?"
(i alla fall blir det allt svårare att ta betalt för de jobb som finns därute). Så nu måste vi uppfinna hjulet om och om igen och bli allt bättre på att sälja in saker som vi egentligen inte behöver fast vi tror vi behöver det... eeehh... hajar du?

Det paradoxala tillståndet...
Det har aldrig varit mer träffande och träffar också rakt i solar plexus hos många friska, starka och välutbildade med många års erfarenhet. Svängningarna på arbetsmarknaden har fått mig att både ifrågasätta mig själv och mänskligheten som försätter så många människor i prekära situationer. Som makthavare är det givetvis tufft att veta vad det offentliga anslaget och skattepengarna skall satsas på.

Det paradoxala tillståndet råder. Om regeringen pratar om att satsa på grupper i samhället som är extra utsatta - så talar kommuner och landsting oftast om sparåtgärder, i alla fall det som dagspressen ofta väljer att publicera. Undantag finns, självfallet. Men tonen och konkurrensen talar om att man måste bromsa in och strypa budgetar, och få heltidsjobb skapas. Inte bara inom mediavärlden, småföretag och storföretag blir det svårt att ta betalt och få intäckter. Men nya branscher växer fram i ett rasande tempo, många hänger på och det gäller att sälja in ett behov som många inte ens vet finns. Men känslan är att det blir många korthus (affärsidéer) som rämnar. Det uppstår snabbt sprickor och nya idéer smyger sig in och sväljer kraften på färska affärsområden. Omställningen som krävs på en entreprenör är nästan omänsklig. Är benägen att hålla med om att en bransch får inte stanna av och bli för bekväm, men långsiktighet är inte fel om det skapar förtroende för kunder som vill ha bra service. Jag är övertygad om att vi människor behöver ro i själen, trygghet och ett tempo som inte skapar splittrade själar som ständigt är på jakt efter det nya.

Vi ÄR jobbet...
Hur vore det att vi faktiskt lever NU!! Leva i nuet var kanske trendigt för 5-10 år sedan i debatten. Men det verkar ju inte gälla idag, i en tid när vi ska vara uppkopplade jämnt och kan ta med oss arbetet hem i tid och otid. Vare sig vi är friska eller sjuka ska vi jobba. Men då slår det mig, vi kanske ÄR jobbet!? Just det, vi identifierar oss bara med att ha en titel som tydligt ska stå på dörren, i sociala medier och bland bekanta. Det är därför vi kan jobba skiten ur oss. För vi ÄR ju jobbet, vi älskar att jobba. Allting annat är sekundärt (hur mycket vi än påstår något annat). Det bara är så, att jobbet är och har alltid varit identiteten för många. I dessa tider blir det ännu tydligare när arbetsmarknaden är mer splittrad än någonsin. Det är klart att de som hamnar utanför arbetsmarknaden införtalar sig att FRIHET är så mycket bättre än att slaviskt arbeta och inte ha någon livskvalité. Som jag läste på Twitter; "att den som har tid att leva inte har råd, och den som har råd att leva inte har tid". Oerhört träffande. Det är som Lennon sa: "Livet är det som pågår när man är upptagen att planera". 

Samarbete, kreativitet och språkutbyte
Inom skolan, där jag varit senaste 3 åren på gymnasiet, pratas det varje dag om sparkrav och varsel. Inte ens de tryggaste positionerna inom läraryrket är säkra längre. Här slåss inte bara kommuner och privatskolor om vikande elevkullar. Här slåss man om vad som prioriteras som den viktiga kärnkunskapen. Svenska, engelska och matte anses även här som prioriterade områden. All respekt åt dessa lärare som har dessa ämnen. Men det känns som att människans inlärningsperiod med det basala skedde på grundskolan. Gymnasiet borde ha som syfte att väcka kreativiteten, då menar jag inte att alla ska bli enskilda entreprenörer som Svenskt näringsliv vill få oss att tro. Vi behöver mer samarbete över gränserna och dela våra kunskaper. Men vi behöver alltid starka visionärer som kan leda flera starka individer. Språket är självfallet jätteviktigt, logiskt matematiskt tänkande likaså. Engelska språket i sin skrivform får ofta stryka på foten i gymnasiet, mycket beroende på att vi har språket naturligt genom alla digitala program och produkter idag. Språket och terminologin blir alltmer format för den snabba utveckling som sker i de kommunikativa nätverken. Men vi måste ha ett allmänt vedertaget språk som för samman fler generationer. Inte minst viktigt när vi kommer leva längre och byter erfarenheter.

Men det jag vill lyfta fram är hur vi ska få människan att känna sig nyttig i evolutionens snabba tidevarv. Vi behöver skapa och vara kreativa. Vi har en regering som tog bort estetisk verksamhet som en viktig kärnuppgift i gymnasieskolan. Utan denna möjlighet, kommer många sidor hos människans naturliga skapande stanna av, det som är jordnära. Självfallet finns det dem som inser vad kreativitet kan göra och hittar nya vägar. Ingenjörer måste ju inte bara bli programmerare så vi kan bygga nya apparater. Miljön i det ekologiska kretsloppet och samhällets kretslopp har många fler sidor. Jag låter nu mina tankar springa fritt, jag har inte på något sätt en allvetande kunskap. Men Einsteins teorier om att idéer och kreativitet är på många sätt viktigare än kunskap. På ett sätt är det vår naiva tro på att skapa mästerverk som får oss att orka gå vidare. För det är tur att människor glömmer sin egen historia, på gott och ont. Ur ett människorättsperspektiv är det katastrof, men ur ett kreativt perspektiv gör det att vi uppfinner hjul som vi tror vi behöver, och vi blir allt duktigare på att sälja in det till kommande generationer.

Nanotekniken, mänsklighetens omförvandlare...
Att vi faktiskt gör en insats för något som inte bara kör slut på jordens naturresurser blir den stora utmaningen. Konsumtionssamhället kommer bryta ner oss och skapa ett själlöst samhälle. Vi behöver mänskliga insatser och närhet som får oss att själsligt växa. Vi kan inte mer än att äta oss mätta och vi lever allt längre... Rent psykiskt sliter vi varje dag för att ta kål på tristessen, vi stimulerar sönder oss i en teknikvärld. Snart lever vi i nanoteknikens grepp och blir en liten dvärg som flyter omkring i universum för evigt. Vi blir våra egna försörjare genom att vi nästan inte kostar någonting, eftersom de betalda jobben blir allt färre. Framkantens fysikforskare blir tvungna att styra mänskligheten in i en omloppsbana där människan krymps i en atmosfär där vi tar allt mindre plats.

Är detta en hälsosam utveckling..?
Senaste undersökningarna, enligt flera ekonomer (bl.a. Kjell Arne Nordström ekonomie doktor), visar att rikedomarna fördelas allt tydligare till en minoritet och majoriteten får leva på allt mindre... De som har mindre kapital får en långsammare tillväxt, än de som sitter på stora kapital och kan hela tiden höja vinsterna. Även om det är tufft att behålla en hög tillväxt för alla framgångsrika företag, så är det en handfull storföretag som kräver avkastning på 30-40% vinst varje år. Sätt det i perspektiv med att det blir allt färre jobb, eller inte skapas i den takt som behövs, när allt fler lever längre... Färre människor gör allt mer uppgifter helt enkelt. Är detta verkligen hälsosamt, är det en utveckling som verkligen högvinsttagarna anser vara vettigt? Bara för att man hela tiden ska kunna investera i ännu fler satsningar. Jag kanske ser det ur ett medmänskligt perspektiv som inte anses vara bra för tillväxten. Jag är medveten om att det är att moralisera över vad företag skall göra med sina vinster. Men det borde finnas något som heter "själslig tillväxt". Människan måste få må bra en stund. För jordelivet är än så länge för kort för att vi ska hinna njuta efter 69 år och pension (om det nu går igenom som ett lagförslag?).

Då har jag också i åtanke att det uppstår nya nischer inom nya verksamheter som kräver ny spetskompetens. Men det räcker inte när många människor inte orkar ställa om sig hela tiden. Evolutionen har en begränsning för vad vi kan orka med kunskapsmässigt. Darwin hade nog rätt, det blir en naturlig utslagning. Men kostnaden blir för stor med tanke på all den kunskap som har kostat ekonomiskt för många med dyra studielån. När det visar sig att kunskapen redan är gammal innan den har praktiserats...

Musikevenemangens julafton

I går kväll tog jag en promenad längs mina kvarter i norra Kalmar efter en mycket trevlig födelsedagsfest. Jag och min dotter ville hem och kolla ännu en deltävling av Melodifestivalen. Då slog det mig när vi gick förbi alla villor och radhus runt Ljusstaden att det var "musikevenemangens julafton". De flesta bostäder avslöjar direkt vad som sänds ut från alla LED- och LCD TV-apparater. Med stora panoramafönster eller en öppenhet i husdesignen såg vi hur Melodifestivalens presentatörer Gina och Danny började elda igång publiken i Malmö. Det verkade som att alla (nästan) hade hittat något att samlas kring. Det blev (blir) som en lång buffé av musikgenrer (ett musikaliskt julbord) och alla vill vara med och smaka.

Inget nytt på ljudbordet
Vi blir alla musikkritiker för en stund. På Facebook sågas och hyllas det i ett rasande tempo. Ungefär som att vi sitter och recenserar årets julklappar, julvärd och julmat. Men mitt upp i allt detta så är det ändå stiltje. Väldigt lite är nytt på det musikaliska ljudbordet. Vilket i sig kan ses som en trygghet. Men ibland vill man ju bli lite överraskad. Jag är kluven till detta musikevenemangets julafton no1. Lite som en förlängd arm av Andy Warhols symboliska uttryck "15 minutes of fame". En något utdragen kvart kan tyckas, även om bidragen bara är 3 minuters låtar. Exponeringen är total för dessa artister, de har fått sätta ännu ett märke i protokollet. De har för alltid dokumenterats i festivalhistorien och kommer alltid kunna länka sig till YouTube - via Facebook, Twitter, bloggar m.m. Lyckan är total!! Pressen kommer alltid i fortsättningen kunna relatera och länka till vad artisten har gjort. Men i detta brus glöms ofta bort att flera av artisterna, även innan sin medverkan, faktiskt hade en karriär innan. Många har byggt sitt musikaliska arv på hårt slit. Där hantverket som musiker, artist, instrumentalist, dansare, sångare kostat i form av slavisk träning i åratal. De har haft en talang, en förmåga att nå ut utan denna överexponering i festivalsammanhang.

Smakdebatten rullar igång...
Det är här jag börjar fundera på värdet av en artists framträdande. Är det för lång och trogen tjänst med sin rutin och proffsighet - eller är det vad som levereras för stunden. Risken är ju det senare, eftersom man döms i nuet för sin sånginsats, valet av låt, kläder, gimmicks, grafiska designinslag, folklighet, originalitet etc. Smakdebatten rullar igång oavkortat vad artisten presterat innan i andra sammanhang. No mercy, ingen nåd, alla blir experter. Att vissa artister väljer bort "Mello" är för mig fullt förståeligt. Varför riskera en stämpel för livet med en låt som försvann lika fort som pizzaslicen man åt på IKEA bara timmar innan. Man får ju inte göra en tunn sorti. Insatsen kommer alltid finnas där ute i cyberspace. Men många artister som varit med i många år tar det hela lättvindigt med ett skratt. Precis som kvartetten Ravaillacz med Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander gjorde med det underfundiga bidraget "En riktig jävla schlager". De är beviset på att man inte har något att förlora. Med Körbergs något brutala humor kommer de undan ja och nej sägarna. Attityden är "who cares", vi hade i alla fall roligt. För roligt hade min 8-åriga dotter som gick och nynna på låten direkt. Ett barns känslor går inte att ta miste på.

En berusning för stunden...existentiellt behov
Med andra ord blir det ett splittrat intryck om vad egentligen denna festival bidrar med. Är det ett seriöst sätt att lansera sig som en oprövad artist, eller ett seriöst sätt att skaka igång en trött karriär, eller kalkylerad marknadsföring som kan rädda artisters uppdrag ett år framöver? Eller rädslan att inte få synas alls om man inte ställer sig under denna granskningslupp. Eller är det, som en del påstår, bara att ha jäkligt kul för stunden. Även undertecknad kan ha kul för stunden, men blir lika kluven efteråt om det var värt att kolla in ännu en tävling. Det blir som roten till behovet av sex, snabbmat etc. Alla behöver bli tillfredsställda för en liten stund, en skön berusning. Men det betyder ju inget långvarigt förhållande om man inte måste. För bakom denna enorma exponering finns ett lugn och en själ som skriker efter något mer som kan tillfredsställa andra sidor på det musikaliska ljudbordet. Där faktiskt musiken i sig är lika existentiell som all hype runt detta evenemang. Musik betyder olika för olika människor. Musik berör beroende på erfarenheter och livssituationer. Musik är med andra ord terapi. All terapi fungerar inte på samma sätt för olika människor.

Den bombastiska finalens julafton...
Men då ska man ha klart för sig att detta bara är adventstillställning som jag och min dotter upplevde när vi kikade in i grannarnas fönster. Julafton har vi inte nått fram till ännu, crescendot, den stora bombastiska finalen. Där folkets röster har samlat de tio "bästa bidragen". Vad som är bäst i dessa sammanhang är som att jämföra olika resmål i världen. Alla har sina favoritmål och platser man gärna vill resa till eller besöka på nytt. När väl finalen har varit sitter vi där och är ganska nöjda för en stund, sen går livet vidare och snart börjar man snacka om nästa år. Detta, "musikevenemangernas julafton", som har tagit greppet om musikbranschen och svenska folket starkare än någonsin. En snackis på samma sätt som när Stenmark höll oss i ett hjärngrepp kring den alpina cirkusen på 70-talet...

När restaurangmusik får en att tappa matlusten...

Kan en av världens vackraste röster få en helt motsatt effekt?

Är det undertecknad det är fel på eller är det en känslolam restaurangägare som inte förstår att en vejlande kanadensiskas skalor tär igenom en matnjutares känsliga själ. Detta kan te sig vara en bagatell i det stora hela. Men när dessa toner, på en relativt låg nivå, ändå tränger igenom Black & White plattan med oxfilé så till den milda grad att jag känner den avslagna ölen innan den når läpparna - då tappar jag matlusten fullständigt. Vi var flera runt bordet i familjen som var både nöjda och missnöjda. Min enda och underbara dotter såg obekväm ut och redan innan spagetti bolognesen dök upp, var det något som störde hennes musikaliska själ. Hennes tårar trängde på och hon ville bara åka hem. Var det maten? Var det brorsan som retade upp henne? Var det mamma som under dagen jobbat för länge? Hennes huvud grävde in sig i huvan på munkjackan, och signalerna hon sände ut ville bara byta miljö mot en gosig soffa hemma framför TV:n...

Fotokälla: palmpeach.blogspot.com

Musikvalet påverkar hela stämningen
Tänk dig en restaurangmiljö där dofterna är oemotståndliga, interiören har lite mer att önska när det gäller val av tapeter och ljussättning. Personalen är klanderfri och fixar allt man ber om när det gäller smaker på bordet som blir iögonfallande. Men den obehagliga känslan av att det är fel musik som skapar den märkliga stämningen gick inte att undgå. Bland det första min 8-åriga dotter uttryckte när vi slog oss ner var just att: "Kan dom inte sänka musiken, den är så jobbig". Själv har jag känsliga tentakler i offentliga miljöer och försöker scanna av det positiva, men när något så att säga inte flyter in i miljön som det borde då påverkar det hela stämningen. Det ska sägas att jag för det mesta gillar Celine Dions musik och vackra stämma. Den är enormt imponerande i sin klang och professionalitet. Men inklämda takhögtalare som inte är byggda för att passa för annat än utannonsering av maträtter från köket blir en plåga. Valet av musik är helt avgörande i en miljö när folk äter och ska få harmoni serverat till den goda maten.

Maten var värd en ny chans
Eftersom Celines låtar är uppbyggda kring hennes bärande röst där hon surfar uppe på de nedmixade stråkarna, då blir det plågsamt när nivån är för låg för denna typ av musik. Antingen måste man höja volymen eller ändra mixen. En enkel lösning vore att den restaurangansvarige tog musiken på lika stort allvar som maten, personalen och miljön. Alltså en varierande musik, med röster som smeker till ett enklare soulgroove. Ägna några timmar att skapa bra avvägda mixar i Spotify. Gärna ett stänk av R&B och jazz för att skapa stämningen. Efter en dryg timme hade Celines "the greatest hits" förvandlats till "the greatest pain" i mina öron. Den välkomponerade måltiden kunde lika gärna varit en snabburgare i en dånande miljö vid en gaturestaurang där trafiken stod för underhållningen. Vill bara tillägga att maten var välgjord och spred potentiell önskan om återvändo när rätt musikalisk stämning var åtgärdad. Kanske var det snålblåsten och snöblasket utanför som gjorde sitt till. En gråmulen februarimåndag verkade inte gifta sig till All by Myself och Think Twice. Min dotters barometer och känsliga musiksjäl kan inte ljuga, hon och jag känner vad en bra stämning är, när rätt toner gifter sig med doften, smaklökarna och miljön...

Mera Kärlek!

En god tanke i kärlekens tecken...

Det kan tyckas vara en kommersiell tanke bakom dagen då vi ska visa våra närmaste extra mycket uppskattning. Valentine's Day, eller Alla hjärtans dag som vi kallar den i vårt modersmål har egentligen aldrig haft något starkt grepp om mitt traditionella tänkande. Lika lite som att fira Halloween. Men tanken bakom är ju egentligen behjärtansvärd. Uppskatta kärleken, uppskatta de närmaste, och uppskatta det viktigaste vi har. Just det, de mänskliga kontakterna som ofta blir väldigt ytliga.

Även hemma upplever jag att kärleken ofta får stryka på foten från dagens mediesamhälle då man genom sociala medier, TV-program och serier ser andra älska. Eller tala om kärlek nästan som något utomjordiskt. Det är ofta lättare att se på kärlek genom andra karaktärers problem och upplevelser. Men att sitta ner i soffan och föra samtal om kärlek blir ofta krystat. Men det behöver det ju inte vara. Kärlek kan man visa på många sätt, vilket vi ofta glömmer bort. En liten glimt, ett ord, en fras och med kroppsspråk blir dagen genast mycket behagligare. Man mår bättre helt enkelt. Mera kärlek är medicin som är gratis för våra själar. Att känna uppskattning genom denna kraft är den medicin vi behöver. Därför behövs dagar som denna när vi faktiskt tänker till lite hur bra vi mår av "mera kärlek".

Puss och kram allihopa...

Historien upprepar sig...trots all kunskap...

Kan inte låta bli att vakna upp varje morgon och ställa mig frågan. Vart är världen på väg..?

Lasagne med hästkött och skandalen utökas runt om i Europa, Nordkorea spränger kärnvapenbomb lika stor som den som släpptes i Hiroshima (SVT, TV4), storbolagschefer får ut lika mycket i bonus under ett år som en vanlig arbetare tjänar under en livstid (SVT, DN). Elitsoldaten som sköt Usama bin Ladin får ingen pension (han slutade från kommandogruppen efter 16 år, skulle ha arbetat 20 år) och är dessutom utförsäkrad så han inte kan få sjuklön (enligt Aftonbladet).

Tid för ordentlig kartläggning
Märkliga nyheter möter mig och detta är bara en liten del av den absurda värld som styr mediernas bevakning. Men det är bra att man ifrågasätter livsmedelsbranschen, tillverkare och leverantörer. För vi konsumenter bidrar till miljardvinster, men har egentligen ingen jäkla aning om vad "egentligen" produkterna innehåller och var de kommer ifrån. Det står en sak på paketen. T.ex. svensktillverkat, ja då måste det ju vara bra, eller..? Därför är det än viktigare att EU- kommissionen ser över lagarna, ställer högre krav på de olika leden inom livsmedelsindustrin. Visst, det kan bli väldigt byråkratiskt. Men nu har ju EU politikerna lite att jobba med, kartlägga och kan visa musklerna.

Bild från: Aftonbladet

Genmanipulation, utblandning av olika kemikaliska smakämnen, allt i jakten på att det ska effektiviseras och ändå smaka bra. Är det detta vi vill sprida till våra kommande generationer och inte minst våra barn. Tur är väl att 80% av det jag och min familj äter hemma är tillagat från grunden.

Något stinker 
Inte för att jag sympatiserar med att mörda andra, även om det gäller en terrorledare. Men om man servat sitt land i en specialstyrka (Seal Team Six) och utsätter sig för dessa risker som skytt. Är man inte värd mer respekt då (någon form av ersättning), eller ska han skylla sig själv? Tycker det blir en absurd situation. Någonting stinker om detta. Eller har man skapat en sensationsnyhet för att han ska få uppmärksamhet som "Skytten" i amerikanska medier...hmm..? Beträffande Norkorea kan man bara gråta över hur en diktatur kan fortsätta att frodas och leva sitt eget liv. Stackars människor som utsätts för dessa makthavare och hjärntvättas in i diktatoriska värdemätare som ingen får ifrågasätta. Det känns som att demokratiskt starka länder inte kan handskas med en kultur som inte vill förändras. Kampen är tillräcklig tuff att få våra egna demokratier att fungera och fortsätta att utvecklas. Vill inte var pessimistisk, Norkorea kommer nog aldrig bli ett objekt som kan förändras i grunden.

Vem tar ansvaret för lärarreformens krav? 
I nyheterna fortskrider den eviga skoldebatten om hur vi ska vända dåliga trender i en förlorad kunskapsskola. På agendan är många stridslystna. Undrar när respekten för lärarnas professionalism ska få chans att utvecklas i en skälig takt. Det kan låta som en klyscha, men i min tidigare blogg beskriv jag hur skolan låg och skvalpade med dålig navigation. Lärarreformer som genomdrivits av regeringen i sikte på att behöriga lärare ska få legitimation. Från december i år är det ett krav om man ska få vara behörig lärare. Lägren är delade och många ser ingen poäng i detta eftersom det ändå inte leder till högre löner eller en värdig status inom yrket. Tanken är god. Men den dåliga starten att Skolverket lade ut arbetet om lärarleg. på entreprenad och ett externt företag som skulle värdera lärarnas kompetens och behörighet, slutade med många fall där lärare fick fel behörighet. SVT:s Uppdrag granskning tog på sig analysglasögonen. Runt fikabordet hörde jag många missnöjda kommentarer bland kollegor. Vad ska detta sluta?

Men det märkligaste av allt är ju att nyexaminerade lärare måste få ett introduktionsår med en mentor om de ska få sin legitimation. Tanken är ju god med detta också. Men var finns dessa mentorer, jag har inte sett någon när jag har jobbat senaste året som fått en mentor..? Uppenbart är att huvudmännen inom den kommunala skolan där jag varit mest inte riktigt förstår behovet. Kanske är attityden att man får klara sig själv så som man alltid har gjort. Alla är vi nya och måste lära oss från grunden.

Om jag citerar från LR:s hemsida (*min kommentar):
Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbunds ordförande, föreslår idag följande insatser för att lärarlegitimationen ska bli en framgång:

• Staten ska ta ett nationellt ansvar för att regelbundna behovsanalyser av olika lärarkategorier. 
*Vilket är ett måste om man ska skapa attraktionskraft i yrket.

• Högskolorna ges uppdrag att utbilda lärare efter de behov som beräknas i stället för att utbilda enbart efter studenternas önskan. 
*Det var här jag hamnade, att skräddarsy sina egna önskemål. Här fanns absolut inget behovssnack var man skulle behövas mest.

• De studenter som efter genomförd utbildning tar examen garanteras ett introduktionsår i rimlig tid efter examen. Läkare kan få vänta 6-8 månader på att få sin AT-tjänst och lärare ska inte behöva vänta längre än så. 
*Det innebär ju att skolorna ställer till förfogande platser där man seriöst ska få jobba på heltid. Men vad händer efter om det inte kan erbjudas jobb (ofta har man inte rätt ämneskombination för att kunna få en heltidstjänst). 

• De pengar staten avsatt för genomförande av introduktionsår regleras och utbetalas direkt till den lärare som tar på sig ansvaret att vara mentor.
*Oj, det skulle jag vilja se. Känns som ett fantasitänkande. Förmodligen kommer skolan dela på kakan, och mentorn blir överbelastad med för mycket ansvar och för lite klirr i plånboken. Kan ju hoppas det inte blir så.

Efter skolreformen med kommunaliseringen i början av 1990-talet, tror jag det blir svårt att få kommunerna att släppa ansvaret (de vill ha skolan i sin förtjänst). Men eftersom skollagen pratar om en tydlig likvärdighet i läroplanen med kursplaner som ska gälla alla skolor i Sverige. Då kanske ändå ett statligt huvudansvar ändå vore det rätta. Då menar jag inte minst ur en ekonomisk synvinkel. Kakan behöver fördelas rättmätigt.

Med detta inlägg i bloggen så inser jag att Stings låt "History Will Teach Us Nothing" sprider lärdomen att patologiska makthavare tillåts att växa upp som svampar. En ständig jakt pågår i rättssamhället att människors verkliga behov ska tillfredsställas. Att mötas av respekt och inte väckas av misstänksamhet så fort man rör sig i ett samhälle vore väl inte för mycket begärt med tanke på all kunskapsspridning. Men mänskligheten verkar ha svårt att lära sig hur dessa sjuka (oftast män) kan fortsätta att få regera och inte stoppas. Historien upprepar sig, trots alla kunskaper vi lär oss om motsatsen.

Ta hand om er där ute - vart ni än befinner er :-)

Ps. detta var en pastisch på en välkänd radiopratare - vem? Skriv gärna svaret  på Facebook eller i Twitter.

Svenska folket visar god smak... Men nej tack till fler bananer

Måste bara hylla svenska folket...

för den goda smaken att rösta vidare Louise Hoffstens bidrag i Melodifestivalens 2:a omgång. Hade också gärna sett att Sveriges svar på Adele (Felicia Olsson) gått vidare med låten Make Me No 1. Men hon var i alla fall bland de fem utvalda.

När jag såg en gammal bekant som kompade på gitarr längst ut på vänster sida om Louise (från åskådarplats) blev jag extra glad. Johan Glössner har varit en flitig musikant (multimusiker) genom åren i Kalmar/Blekinge regionen och har envist kämpat på i denna tuffa bransch. Jag träffade Johan redan 1990 när jag skulle skapa demos till ett eget skrivet material som jag ville satsa på. Det första jag upptäckte var ju att Johan hade den sällsynta förmågan att höra kvalitén i en sång. Han broderade ut ett fantastiskt snyggt akustiskt komp som gjorde att denna låt nådde en helt annan nivå melodiskt. Synd bara att jag inte hade kraften att jobba vidare och göra något mer med denna låt. Men den finns arkiverad och vem vet, kanske kan den få ett nytt liv i framtiden..?

Foto: Hallandsposten.se

Charmig tjej
Louise träffade jag en gång i tiden när jag jobbade som frilansjournalist åt Östra Småland och gjorde ungdomsradio för Radio Kalmar i slutet av 1980-talet. Hon hade precis släppt en soloplatta och fått kicken från Sky High som lead-sångerska (fast hon skulle göra sina sista spelningar samma vecka). Intervjun jag gjorde med Louise var en av de roligaste jag gjort i ett rum på Kalmar Stadshotell timmarna innan spelningen. Även om hon var lite sur på gitarristen Clas Yngström så var hon på ett strålande humör. Vi delade en apelsin i logen, drack läsk och hon flörtade konstant under intervjun. Lite känsloförvirrad begav jag mig till radiostudion och skulle redigera intervjun. Tankarna flög i huvudet, vilken charmig tjej, hon måste bli något stort.

Några år efter kom det tråkiga beskedet att hon drabbats av MS, som tyvärr stoppade hennes internationella lansering efter framgångarna med Rhythm and Blonde 1993. Kom ihåg så väl när uppföljaren 6 kom 1995, jag satt på radiostationen Radio Rix (numera RIX FM) i Göteborg och läste det tråkiga beskedet i en av kvällstidningarna. Men hon har varit tapper och kämpat vidare. En viktig artist i Sverige som hållit fast vid sina rötter. Louise behövs i dagens musikutbud.

Slut på bananätandet
När det gäller Melodifestivalen i övrigt går den mig nästan oberörd förbi och väldigt lite berör mig när det känns som vi får höra samma typ av låtar om och om igen... Sean Banan är om jag ska vara snäll, ett stort skämt som inte längre tillför något nytt. Jag vill inte ha underhållning för stunden som likt en snabburgare bara försämrar hälsan. Visst, rekvisitan kanske var pompös och häftig. Men om man inte har en bra låt får man väl gömma det med en stor klädbudget. Man får tycka vad man vill. Men underhållning behöver inte vara lättviktigt, det kan faktiskt skapa kratrar som gräver sig djupare i vårt medvetande och som faktiskt betyder något också. Det är nästan så jag funderar på att sluta med bananätandet.

När man är trött på köttfärs...

Tacos i ny skepnad...

Du vet den där känslan när det är fredag och man ser fram emot fredagsmys fast man borde göra något nytt. Ungarna pratar om detta redan på onsdagskvällen. Av ren desperation blev jag trött på att vakna upp varje lördagsmorgon och hade  gaser från köttfärsen redan 05.30.

Jag bestämde mig för att småstrimla kycklingfilé (med lite tacokrydda) för egen skull och så fick övriga familjen käka samma tråkiga köttfärs. Men det skulle visa sig att ungarna tyckte detta var en bra idé. Speciellt som jag också hade värmt pitabröd och fyllde upp dem med nästan samma ingredienser som en vanlig tortilliarulle. När min kräsna dotter (som är grymt svårflirtad att lära sig äta på andra sätt än det invanda) började fråga om vi kunde göra en repris. Då blev pappa lycklig.

Hon t.o.m. föredrog att äta detta på sin fördelsedagsfest. Hon har den goda smaken att fylla brödet med skivad avocado, kyckling, fetaost, majs och pappas hemmagjorda (laktosfria) dressing.

Så numera är det tacos i pita med kyckling som gäller. Pröva, det är riktigt gott.

När livet ligger och skvalpar utan navigation

Panik i skutan (skolan) - navigeringsproblem!!?

Detta är min debut att blogga på Blogger. Senaste tiden har jag som är uppväxt i en medievärld funderat på vad jag (vi) egentligen är på väg..? Ibland upplever jag tillvaron som att man ligger och skvalpar på en liten flotte som inte riktigt orkar bemästra de hårda svallvågorna och den starka vinden. Mina första två år som nybliven lärare har minst sagt visat upp ett liv som pedagog som jag aldrig hade kunnat förutse. Jag har möjligen varit lite naiv och borde förstått. Då menar jag med tanke på den skoldebatt som ständigt pågår och verkar intensifieras alltmer, kan jag milt uttryckt säga; var finns en tydlig navigation?

Eftersom navis på latin betyder skepp så känner jag att detta skepp håller på att ta in alldeles för mycket vatten. Det råder panik i skutan, massor av bra och mindre bra förslag poppar upp. Man testar alla möjliga lösningar, men pedagogiken mellan deltagarna i detta skepp leder bara till en panikkänsla. Här behövs en tydlig navigatör. Det klassiska uttrycket "för många kockar" leder nödvändigtvis inte till en god soppa. För en soppa är det just nu när ett tydligt paradigmskifte har börjat synas i horisonten. Den digitala tidsåldern har vänt upp och ner på alla kompasser och GPS-verktyg.

Om nu rubriken skvallrar om att man ligger och skvalpar och inte riktigt vet var man är på väg, så har det nog mycket att göra med den osäkerhet man har som lärare när man inte direkt får en tillsvidaretjänst. Först nästan 5 år av studier, fast egentligen mer eftersom man har läst andra kurser också innan lärarexamen, och sen hör man nästan bara om sparåtgärder. Man försöker ju jobba på med de vikariat eller visstidsanställningar som erbjuds, inte ta åt sig så mycket av rykten för att fokusera på arbetet (kärnverksamheten). LAS regler (som ofta gör skolorna aktsamma så inte för många lärare anställs) blir ett gissel. Känslan infinner sig... varför ska man lägga så mycket tid på en utbildning som skapar så mycket osäkerhet.

Konkurrensen har hårdnat rejält om alla elever mellan friskolor och kommunala skolor. Barnkullarna kommer i tidsvågor stora som små... Om detta är till det bättre, kanske. Men då måste man som huvudman för verksamheten också satsa på pedagoger så det känner sig trygga. Arbetsmiljön måste vara som vilket företag som helst. Om det finns kemi, bra kunskaper bland de anställda och respekt - då blir skolan också bra. För då kommer eleverna bemötas därefter. Alla huvudmän idag måste inse att barnkullarna kommer bli mindre, detta gäller skolpolitiker också som måste förstå att mindre klasser ökar möjligheterna till kunskapsutveckling. Vilket ALLA skriker om idag!! Forskningen visar ju också på det, i alla fall den jag tagit del av under mina studieår.

Det finns en magisk gräns när klasser börjar bli fler än 24 elever. Man känner det som pedagog. För när eleverna blir för många, då blir det svårt att skapa en bra uppfattning som också skapar en rättvis bedömning och betygssättning. När vi ska vara utrustade med multitasking och klara alla former av sociala problem, som också sker på fritiden och som ofta avslöjas genom sociala medier. Man kan jobba ihjäl sig som pedagog idag. Beroende på ämne som kräver mycket bedömning och läsning. I mitt fall Textkommunikation och Samhällskunskap. Det tar nästan aldrig slut. Jag ljuger inte om jag senaste året jobbat 10-12 timmar om dagen 5 dagar i veckan när jag varit i tjänst. Men det blir längre eftersom jag måste stänga av och lyssna på musik och göra annat (som att sköta om mina småbarn). Jag säger inte att lönen inte går att leva på, men jag säger att den tid man lägger ner betalar sig inte med den utbildningen i ryggen.

Hur länge ska denna känsla finnas att vi lärare går runt med känslan "vad krävs egentligen för att alla parter ska vara nöjda"?. När ska vi kunna jobba på och känna att vi navigerar åt rätt håll utan att bli ifrågasatta av alla världens experttyckare. Vi fick ju lära oss under utbildningen att se på detta tjänstemanna yrke som ett professionellt uppdrag, men ge oss då den respekten och låt oss göra vårt jobb.