Var finns tron på pedagogerna och deras värde..?

Jag försöker fortfarande förlika mig som lärare efter att ha varit aktiv sedan 2010. En omställning från att ha varit förmedlare av händelser, kommunikatör och programledare. Vilket jag alltid kommer vara, fast nu sker det i rollen som pedagog. Men starten har varit svajande och minst sagt turbulent. Det går nästan inte en dag då det skrivs om skolans "alla problem". Alltför sällan talas det om pedagogikens många möjligheter och tron som kan väcka intresset hos alla som vill förmedla kunskap…

Hur svårt kan det vara att lyssna och kommunicera  bättre?

Ännu en gång väcks man innan skolstart av följande debattartikel:

//www.lr.se/opinionpaverkan/debattartiklar/arkiv/kommunerutanintresseforskolanochlararna.5.2b861c5c140031b0ec9f0b.html

Passiviteten råder och var finns intresset av att driva på så att läraryrket kan bli mer attraktivt?

Är problemet att vi lärare helt enkelt är för många. För många kockar helt enkelt som ska vara smakrådgivare? Det tycks, tänks, diskuteras och alla vill påverka recepten - men kommunen kör på i gamla banor. Ingen vet varken ut eller in. Till slut gömmer sig alla bakom alla nya förslag och ingenting händer. Nästan ALLA vet att något måste göras åt lönefrågan, likvärdigheten med resurser (som framförallt är till elevernas fördel). Jag är övertygad om att den stora anledningen till fallande kunskapsresultat är att huvudmän och skolpolitiker inte har en tro och respekt för pedagoger som akademiker. Många saknar förståelse för vad som krävs att bedöma elever och skapa förutsättningar för bra lärande. Detta har gjort att många pedagoger tappat lusten att prestera på topp och utveckla kunskapsformerna i klassrummen. 

Bättre insyn och intresse

När samhället rusar på och dagens generation elever förväntar sig att skolan ska hänga med - då saknas energin att leverera i klassrummet. Man accepterar läget, för när pengafrågan kommer på tal vill ingen bli obekväm och kör på i gamla hjulspår. 

Det är väldigt sällan som jag träffat en skolledning som har en ordentlig insyn i vad som sker i mötet med eleverna (det har hänt och jag har hört rektorer som besöker klassrum, men tyvärr allt för sällan). Som högst sitter man i ett veckomöte (ibland) och diskuterar reella problem, men ingenting händer. Om vi pedagoger upplevde mer intresse från skolförvaltningar och skolledningar och hade en bättre kommunikation - då hade också resultaten blivit bättre i skolorna. 

Hungriga pedagoger

Om vi som yrkeskår hade ögonen på oss, och väcktes av en drivande entusiasm utifrån att "vår skola ska bli bäst" - då hade vi också blivit bättre pedagoger som inser att hårt arbete lönar sig. Detta skulle alla dra nytta av lönemässigt, kunskapsmässigt och med en bättre kommunikation. Förstatliga nu - så vi har samma utgångspunkt att bygga en respektfull skola, där kommunerna diskuterar mindre hur mycket skolan ska ha i budget varje år och mer på hur skolan kan bli en kunskapsskola med hungriga pedagoger som kan möta eleverna på lika villkor.