Djävulens underbara redskap...

Hösten slog verkligen till snabbt och obarmhärtigt. Nu har har vädergudarna bestämt sig, "no mercy", tillbaka till den "riktiga" svenska höstkylan. Mitt liv är just nu oerhört omväxlande. Flexibiliteten har blivit mitt andra namn senaste veckorna. Jag slängs från den ena utmaningen till den andra. Jag måste ösa ur min källa av erfarenheter och "knycka idéer" lite varstans för att inte köra fast. Från grundskolan till gymnasieskolan i ett tempo jag knappt hinner reflektera över. Höstsjukdomar, förkylningar m.m. får inte plats i min värld just nu...

En av mina elever jobbade fram ett hösttema, där man får utgå från en digital bild, sen skissar man helt utifrån sin fantasi. Detta blev ett riktigt mästerverk. Då blir man glad att jobba med bildämnet.

Skolornas omställning till egen dator och bildteknik?

Mina veckor innehåller massor av flexibilitet i form av bild- och kreativt skapande med elever som har särskilda behov i grundskolans senare år (diagnosticerade med autism och aspergers). Jag fascineras över hur olika behov vi har i vårt skapande. Som bildpedagog får jag jobba med allting som berör traditionell målar- och tecknarteknik, formgivning och komposition -  till modern digital produktion, överföring av bilder och redigering. Tiderna är minst sagt spännande och resan har bara börjat i denna omställning. Eftersom de nya kursplanerna i grundskolan skrevs om för två år sedan har den digitala tekniken fått ett mer framträdande syfte i skolans mål och centrala innehåll.

Problemet är att skolorna har lång väg att gå för att kunna erbjuda denna kunskap (kompetens) och tillgång via programvaror i datorer. Det investeras alltmer i digitalteknik och 1 till 1 skolor där alla ska få ha egen dator. Men det kräver insatser både kompetensmässigt i skolorrnas verksamhet och att ansvaret ökar hos eleverna som måste sköta datorn som instrument (arbetsredskap) i sin skolgång. Ofta hänger inte ambitionerna ihop mellan skola, pedagoger, verksamhetsmålen, elever och fritid. Alla prioriterar olika saker (PC vs. Mac) och ser datorn som, antingen arbetsinstrument, eller rent av en nöjespryl som förströelse för att ta död på allt som är tråkigt och krav omkring oss.

Google Drive, FaceBook, våga vara rebellisk?

Det pratas mer och mer om hur vi ska kunna skapa lustfyllt lärande. Fast nu måste jag säga att det lustfyllda leder med sådär 3-1 i jämförelse med kunskapsmålen. I klassrummen är eleverna ostoppbara när väl datorns skärm finns tillgänglig att fälla upp. Att få 28 elever på en gymnasieskola att fokusera på en lärare som har en genomgång på 30 minuter, som presenterar uppgifter som ingår i kursen har blivit ett mentalt slagfält.  Det är som om uppkopplingsdilemmat har övergått till "missbruk". Att ens ta upp och argumentera för skolans uppdrag är som tomma slag i luften. Speciellt om en elev slänger ur sig: "Kan du inte lägga upp det på FaceBook istället!" Att jag nämner att det inte är skolans skyldighet att göra detta, för vi har ett internt forum via Google Drive med egna mailadresser verkar inte ta fäste i vissa hjärnor. Eleverna kollar inte ens av dokumenten som delas. Fast det är mer säkert att dela inom skolans egna Google domän inom de egna klasserna, än offentliga grupper på FaceBook. Men ingenting verkar skrämma dagens generation att allting blir offentligt (alla som inte ingår i gruppen kan  se det som sker bara man är vän med någon som ingår i en grupp på FaceBook). Inte konstigt att skolorna nu brottas med nätmobbning och trakasserier.

Tyvärr, hur mycket jag än gillar den digitala utvecklingen, men som verksamhet i skolan håller det inte att FaceBook ska slå klorna i allt vi gör. Vuxenvärlden är inte gammalmodig i detta läge, här handlar det om att vi måste kunna följa med vad som händer utan att vi tappar "helheten" om vad som pågår omkring oss. Skolan, samhället och privatlivet flyter alltmer ihop. Var dras gränsen för ansvaret som vuxenvärlden ändå har på unga människor som ska klara vuxenlivet..? Som jag hörde i en radiointervju på P1 häromdagen. Man är nästan mer rebellisk i dagens samhälle om man vägrar alla sociala medier. I alla fall vägra när man värnar sin integritet. Jobb och fritid behöver inte flyta ihop.

Djävulens underbara redskap... som rör runt i mediegrytan dygnet runt. Denna magiska dryck har gjort oss beroende på både gott och ont. 

Djävulens underbara redskap...

Sen har vi det "underbara" dilemmat - INTERNET. Med en lite ironisk ton vill jag påpeka att; inget gott som inte har något ont med sig. Ont, det gör ont, det gör ont... sjöng Lena Ph i Orups klassiker. Det gör inte bara ont om natten, det gör även ont om dagen. För det snurrar på i ett ostyrbart tempo och jag ser hur undertecknad, pedagoger, vuxna och ungdomar alltmer blir slavar under "djävulens underbara redskap". Grytan bubblar dygnet runt. Smartphones, läsplattor, datorer och allting som går att vara uppkopplad på har skapat en ambivalens där vi nu står i datastormen och flyger med både frivilligt och motvilligt i djävulens underbar metoder.  Ibland ställer man sig frågorna; vad håller vi på med? Kan vi inte kommunicera utan dessa digitala redskap? Vad hände..!? Vad är det vi tror vi missar..?

Eftersom det kreativa ska gå så fort idag (nästan utan eftertanke), så måste jag som varit med på tåget ett bra tag påpeka att; de bästa idéerna kommer när vi stänger av den digitala stormen och bara "brainstormar" och fokuserar på uppgiften. Något händer fortfarande när jag använder papper och penna, och för intressanta diskussioner mellan fyra väggar och kanske har en whiteboard. Då landar idéerna. Det sociala fysiska rummet och utbytet blir något mer långsiktigt än de sociala mediernas lite mer fragmentariska diskussioner som uppstår.

Hur kommer det gå med papperstidningen?

Tillbaka i min verklighet. På bara några timmar måste jag ställa om mig och vara handledare och pedagog för mediaelever på gymnasiet som ska lära sig mediernas viktiga roller. T.ex. hur vi ska tolka journalistik, politik, nyhetsbevakning, reklam och allting som sköljs över oss via alla mediala nätverk. Det som märks allt tydligare är att papperstidningen har spelat ut sin roll när jag träffar mediaelever, som aldrig ens läser en nyhetstidning. Det som är ännu mer skrämmande, det är att nästan allting sväljs med hull och hår, utan källkritiska glasögon. Här måste vi som har varit i mediabranschen och är pedagoger uppfinna ett nytt hjul så det kritiska tänkandet för vad vi konsumerar kommer in i sinnebilden igen. Tidningarna börjar alltmer omstrukturera för en framtid utan pappersformatet. Undrar om den digitala versionen kommer kunna rädda journalismens framtid..?

Förutom detta ska jag handleda elever som vill skapa film och göra produktioner. Då är det ofrånkomligt att använda djävulens underbara redskap. Eftersom mycket av det som görs hamnar på You-Tube. En evig jakt på många "likes".