Jag kunde varit ett fan... fotouppdrag för Barometern

Det händer ibland att jag hoppar på ett fotouppdrag mest för spänningens skull och för att se vad det blir av bilderna i svåra förhållanden. Men givetvis för att det är roligt att få en förfrågan från Kalmars största dagstidning Barometern. När jag menar svåra förhållanden, då menar jag trängseln, att scenen står på tok för lågt när publiken är på ett dansgolv. Dessutom är det löjligt trångt mellan kravallstaketet och scenen om det blir stökigt i publiken. Som tur var blev det aldrig något långvarigt stök där massor av människor måste dras upp vid staketet och forslas ut längs med sidorna.

Anna Törnkvist recension tillsammans med mina två bilder. I webbupplagan fanns ytterligare en bild med som du ser längre ner på sidan.

Men när det hände blev det omöjligt att fota...
Om jag i ett sådant läge försöker fota blir det stora irritationer längst fram på vakterna. Arrangören är snabbt framme vid sådana händelser och ber mig lämna "the snake pit" (ormhålet) som Metallica så vitsigt döpte området framför scenen på sin världsturné 1991.

Men en av de mer utmanande situationerna är om ljuset fungerar när man har ett starkt bakljus som slår rakt in i objektivet och i stort sätt ingen följespotlight. Under Stiftelsens spelning på Sandra var det ingen trevlig situation eftersom jag nästan stod i samma höjd som musikerna på scenen. Men det är bara att stänga av känslorna och göra jobbet för att exponera ett gäng bilder som kan fungera i en tidningsrecension.

Man kan inte klaga på draget i denna bild. Som fotograf älskar jag vita spotlights. Tyvärr hade de ingen följespot, vilket gjorde att de flesta bilderna saknar bra upplättningsljus i ansiktet.

En rejäl sågning
Anna Törnkvist som var Barometerns utsände skribent var lite fundersam över om hon skulle recensera eller bara göra en spaning och samla intryck till en artikel. Nu blev det en recension. Som hon skriver i recensionen så är Stiftelsen ett av Sveriges mest sågade band. Som gammal recensent under 1980-90-talet i våra lokala tidningar Östran och KalmarPosten kan jag förstå varför Anna gav ett hårt omdöme. Eller snarare en rejäl sågning. Att Stiftelsen sticker ut i mängden bland TV-idoler och i popens mainstream är ju inte så konstigt. Sådana band har alltid funnits. Men var finns charmen? Soundet är inte unikt, texterna är som Anna beskriver i recensionen märkligt destruktiva. Det känns som en grå barriär mellan Bandet - Jag - och Publiken denna kväll.

Synd om alla kortväxta, för detta bevisar hur trångt det är på Sandra och att lokalen aldrig varit speciellt bra till rockkonserter när scenen står för lågt. 

Så här nära stod jag och det är givetvis intressant som fotograf när man får jobba intimt inpå en artist. Men då ska det vara ömsesidigt så man slipper irritationen.

Kunde varit ett fan
Jag kanske inte tillhör denna generations lyssnare som klickar med deras musikaliska uttryck? Förmodligen. Men jag har några jäkligt tränade öron som har hört det mesta, och ändå alltid har haft distans till mitt yrke inom media där man ofta har haft kritiska öron med sig. Känslan är äkta och framme vid scenen kände jag en kall vind blåsa förbi. Jag saknade energi från musikerna, det fanns inga spontana leenden. Och när sångaren Robban gav mig fingret kunde jag givetvis ha blivit förbannad (se bilden). Så här i efterhand ser jag det på två sätt. Jag var där för att dokumentera för Barometerns räkning och göra ett fotojobb, that´s it.

Fuck You too Robban! Jag kunde varit ditt fan, men nu var jag bara fotografen som ville dokumentera bandets besök i Kalmar.

Men tänk om jag hade varit en fotograf som gillade bandet och rent av var ett fan som inhandlat deras plattor. I det läget hade jag både blivit förbannad och även sviken som supporter. Jag har fotat artister på småhak till stora arenor. Oftast har jag fått leenden och härliga poseringar in i kameran så jag nästan har tappat fattningen och fumlat med kameran. När nu detta har sjunkit in inser jag den frustration som sångaren Robban lider av. Att ständigt bli sågad av en kritikerkår, och som representerar pressen, är givetvis inget kul. Takida-sångaren borde vara van vid det här laget. Men som många andra av mina favoritband i historien är givetvis fansen viktigast. Men Stiftelsen har i så fall ett konstigt sätt att visa det på. Lite mer glädje hade inte skadat.

Men nu var jag inget fan och skäms inte ett dugg över att jag hoppade över extranumren och begav mig hem till fredagsmyset i soffan istället och en välförtjänt kall starköl.

Bandets gitarrist Micke Eriksson jobbade lite i skymundan ute på högerkanten och visade knappast att han älskade att stå på scenen.