Mitt första fotoknäck
Det var i oktober 1983 på Skandinavium i Göteborg, min födelsestad där allting började. Då var det Rainbow med Ritchie Blackmore i spetsen och uppvärmare var fd. Runaways gitarristen Lita Ford. Jag kom ihåg att jag fick hennes autograf backstage innan konserten. Ritchie var känd för sitt humör, vilket ibland innebar att han inte ville ha fotografer framme vid scenen. Detta var ett sådant tillfälle, så vi blev ombädda av skivbolagsrepresentanten att gå ut i publiken och fota så gott vi kunde. Trist, vilken mardröm som relativt grön i dessa sammanhang att inte få testa av känslan att stå "i diket" mellan scenen och publiken. Men det skulle jag ta igen med råge under många år därefter. Jag kom ihåg hur jag faktiskt lyckades ta mig fram i folkhavet och knäppa några bilder på Ritchie med hans klassiska vita Fenderstratocaster. Just nu letar jag bland negativen om jag kan hitta dessa bilder. Jag har några fotokopior som inte är så bra. Det vore fantastiskt kul att digitalisera dessa, som jag nu gjort med väldigt många andra bilder.
Mötet med min hjälte
Redan den 29 april samma år hade jag varit och sett irländska Thin Lizzys "avskedsturné" på samma plats. Det var ju ett måste att dokumentera lite av denna otroliga upplevelse att få se sina hjältar för sista gången. Bara två timmar innan konserten hade jag varit backstage med min kompis Sara Friberg och fått göra en intervju med frontmannen Phil Lynott som var supertrevlig. Phil var ju en av mina största hjältar. Att vid 18-års ålder få göra en intervju som hamnade i Rockdepartementet på P3 var stort. Ett 16 minuter långt reportage sändes några dagar senare och det var en otrolig känsla att komma från lilla staden Kalmar och få göra ett eget reportage i "riksradion". Vid en tillbakablick häromveckan lyssnade jag igen och insåg att blygheten och den lite osäkra rösten snabbt växte och blev mer självsäker när den några år senare fick chansen i P4 Kalmar att göra ungdomsradio. Den historien ska jag återkomma till.
 |
| Kiss på Skandinavium 1980. Känslan och minnena finns kvar när jag stod på plaststolen och sträckte mig för att nå över publiken för att fota. Rädslan för att en vakt skulle upptäcka en innebar att de hade beslagtagit kameran. Foto och filmning var helt förbjudet utan tillstånd. |
Mystik, myter och smuggling av kamera
Känslan kommer jag ihåg än idag när jag anlände med några bekanta till Göteborg och vi skulle åka spårvagn till Skandinavium. Överallt rörde det sig försäljare som vill kränga icke-officiella Kiss T-shirts och halsdukar. Jag köpte en halsduk som jag fortfarande har kvar. Men det blev alltså redan 1980 jag tog mina första bilder på Kiss i Skandinavium den 10 oktober. Jag hade tänkt ganska länge på hur jag skulle få in kameran och objektivet. Bästa sättet var att lägga kamerahuset i kalsongerna, där kände vakterna minst när det skulle muddra alla som passerade grindarna. Objektivet hade jag snurrat fast bakom överarmen och med en fluffig jacka som täckte så det inte syndes. När man muddras så lyfter man armarna, då kunde inte objektivet upptäckas. Så det var lite trix och fix varje gång man skulle fota förr i tiden. Och då snackar vi om att enbart fota utifrån publiken, aldrig nära scenkanten, för då hade man blivit upptäckt.
Känslan att få hålla i min Pentax K1000 med ett Tokina zoomobjektiv och se Kiss var vid denna tidpunkt nästan utomjordiskt. Kiss var som en saga, det var mystik och något nästan overkligt. Det går inte att jämföra den känslan med hur det är idag. På gott och ont vet man ju nästan allting innan om dagens artister. YouTube-klippen förstör lite grann av förväntningarna som under denna epok kunde vara som att födas på nytt. Världen stannade verkligen för en stund. Inga mobiler som störde konserten, bara cigarettändare som lyste upp i mörkret. En svunnen tid som dagens generation aldrig kommer få uppleva. Det mytomspunna kunde få leva fritt utan att avsöjas i alla sociala medier.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar