Rock of Ages...att glömma verkligheten för en stund

Under finalen på Rock of Ages och Journey klassikern Don´t stop believin`

Det är en märklig tanke att jag och miljoner andra teaterbesökare just nu sjunger allsång och skrattar till musik som var utdömd i början på 1990-talet. Det känns verkligen som en tidsflykt att glömma verkligheten för en stund om man går på Rock Of Ages. Historien som började i bakkvarteren utanför Hollywood, blev sågad flera gånger av pressen. Men kämpade sig kvar och är idag en världssuccé.

Alla kopierade hårdrockarna
Men om man ska lägga fram gamla bilder och skivomslag på bordet - så var det förbannat kul när världens fokus låg på Sunset Strip i Hollywoodkvarteren. Att det spred sig som en pandemi till övriga världen och inte minst till Stockholm och ut på landsbyggden mellan 1982 - 1989, är inte för undertecknad något konstigt alls. Jag var där, levde livet och blev ett med en livsstil. Som Kanadensiska bandet Loverboy sjöng 1989; "Lovin`Every Minute Of It". Då var man ifrågasatt av etablissemanget, många tittade snett på ens blonda lockar och kommentarerna haglade; "klipp dig och skaffa ett jobb". Numera är mediebranschen överetablerad av folksom gör det jag gjorde. Att skriva om konserter, intervjua artister och fotografera. Det ansågs inte då som seriös journalistik när det handlade om band som spelade hårdrocksriff.

Om man gillade schlager och trallade på Picadilly Cirkus med Pernilla Wahlgren, eller gullade med till Tommy Nilsson och Tone Norum, då var det i alla fall lite Okej (för tidningen läste ju alla intresserade tonåringar). Men när man tittar tillbaka så kopierade ju Pernilla Wahlgren accessoarer från hårdrockarna. Tone Norum hade en brorsa som spelade i Europe (John), och Tommy Nilsson hade sjungit i Easy Action med Kee Marcello (som sedermera blev gitarrist i Europe).  Alla sneglade på alla.

Gick hos samma frisör
När jag lyssnade på Journey, Foreigner, Styx, Def Leppard, Whitesnake, Europe, Kiss och många fler - då var det många i lilla Kalmar som undrade vad som flugit i grabben med skinnbyxor och för stort (självlockigt pudelhår). Som dessutom sprang omkring med en kamera och lekte journalist. Jag slapp lägga ner pengar på att permanenta mig som Joey Tempest och grabbarna i svenska bandet Treat. Jag hade självlockigt (vilket storstadstjejerna älskade). Men jag gick till samma frisör som många hårdrockare i Stockholm, nämligen Pia på Hair Fair. Hon var grymt duktig på att klippa ett långt hår så det fick volym. De många resorna mellan Kalmar och Stockholm räddade mina ungdomsår från att dö av tristess. Det fanns butiker som insåg värdet av hårdrockarnas vilja att köpa designade skinnkläder, nitbälten och specialbeställda T-shirts från England. Det blev en mångmiljonindustri.

Artisterna stod på rad...
Det var ju konserter var och varannan månad på Hovet (Johanneshovs Isstadion) och Skandinavium i Göteborg. Hårdrocksartisterna stod på rad och älskade Sverige. Saxon, Bon Jovi, Kiss, Whitesnake, Dio m.fl. Även om inte Iron Maiden ansågs vara pudelrockare, så hade dem spandexbrallor. De fick tidigt en hängiven publik. Ett av de starkaste minnena var just Maiden på Hovet 1983 då de hade släppt Piece Of Mind med hitsen The Trooper och Flight of Icarus. Aldrig, och jag menar ALDRIG har jag hört en så högljudd publik. Vi var 6000 fans som vrålade så decibelmätarna blev överbelastade. Jag ljuger inte när jag berättar att Maiden fick sluta spela vid flera tillfällen och att konserten stannade upp av publikvrål i 5-10 minuter. Så efterlängtade var dom på en svensk scen. För Maiden hade nämligen missat att boka in Sverige 1982 på Number of the Beast turnén.

Humor och hits - en nyupptäckt klassiker
Rock of Ages var ju knappast en film som jag tyckte var ett mästerverk när den kom 2012. Däremot var jag impad av Tom Cruice som faktiskt gjorde en riktigt cool roll som Staccie Jaxx. Men på en teaterscen och med några av Sveriges bästa sångare och musiker - då funkar det skitbra. Jaxx gestaltas i Sverige av S:t Annas stolthet Peter Johansson. Johan Rheborg får nog anses vara navet i att historien håller ihop, annars hade det blivit för banalt. En del kanske tycker man ska ha skämsglasögon på sig innan man intar salongen på China Teatern. Men finurliga punchlines levererat på bästa Killing-manér får t.o.m. med min dotter Smilla som är 8 år att asgarva.

Peter Johansson som den flummige och excentriske  Staccie Jaxx. 

Showens paradnummer Here I Go Again (Whitesnake) och avslutningen med den nyupptäckta klassikern Don´t stop believin`(Journey) är maffigt. Jo Journeys klassiker var ju en mastodonthit redan 1981. Men tack vare både Glee och Sopranos har den levt upp igen och blivit större än någonsin, inte minst i Sverige hos en ung generation som inte kände till den. Jag vet att många glädjetårar föll denna kväll bland besökarna. En torsdag i Stockholm en underbar vårdag fick mig att känna äkta glädje. För säga vad man vill om pudelrock-eran - roligt var det och aldrig har så många allsångshits framförts på de stora scenerna. Sweden Rock är beviset på dessa låtar och artisters odödlighet. Sweden Rock lär jag återkomma till i sommar...

I Rock of Ages souvenirprogram omnämns mitt och Gunnar Ernblads dokumentärarbete om Peter Johanssons väg till genombrottet på en svensk scen 2007. Dessutom har jag ju dokumenterat hans övriga shower som jag strukit under. Se bilden nedan:

Peter Johansson portätt från Rock of Ages souvenirprogram