Sweden Rock - en stark tradition...

Om någon hade sagt till mig 1998 att Sweden Rock Festival (SRF) i Blekinge idag skulle vara en av Sveriges ledande sommarrockfestivaler - då hade jag vridit på huvudet med en skeptisk blick. För jag minns just 1998, hur skriverierna var många i dagstidningen BLT om huruvida man kan fortsätta driva en festival som bygger på gamla avdankade rockband från 70/80-talet. Nu stod festivalen på ruinens brant ännu en gång. Trogen mina hjältar var jag också ytterst tveksam. Men hårdrockpubliken har ju alltid varit lojal, så någonstans fanns ju förhoppningen att det skulle fungera i framtiden. Om jag inte minns fel så hade Van Halen ställt in sin spelning i sista minuten och det blev lite av ett antiklimax att tappa ett av USA:s största gitarrband genom tiderna. Hade varit roligt att få se denna klassiska grupp som givit oss så mycket mer än Jump.

Ett minne från 2010 var dessa tjejer som hade svenska flaggan på sina bikinis  och en kille som verkade styra tjejerna efter sin egen pipa. Ett år som tyvärr var lite kallt och regnigt.

Många framgångsrika år...
När jag nu står i startgroparna för ännu en upplaga av denna fullspäckade festival är förutsättningarna helt annorlunda. Nu har det gått 10 år av framgångsrika festivaler. Nästan alla hårdrockens största har varit där (förutom Iron Maiden, AC/DC och Metallica). Många önskar dessa band varje år. Men så länge de själva säljer mer biljetter än de 33 000 besökarna på SRF, kommer det inte hända. Men mirakel har ju hänt tidigare, eftersom både Rush och Kiss är nytillskott på festivalscenen. Däremot drömmen om att se Queen eller Led Zeppelin kan ju avskrivas för gott. Även om Queen gjorde tre framgångsrika turnéer med Paul Rodgers 2005 och 2007/2008 som gästsångare, och Led Zeppelin gjorde ett undantag på O2 Arena 2007. Så insåg både Queen och Zeppelin att man inte kunde återskapa den magi som fanns med originalsättningarna. Fast då ska sägas att dessa reunion-spelningar ändå var mycket bra och höll en klart högre nivå än man väntat sig.

Mot en skeptisk musikbransch...
I år ser jag framemot att på uppleva Rush som jag alltid har beundrat. En grupp som likt Kiss strävade från botten, gick mot alla strömmar och motgångar från en skeptisk bransch. Här visade det sig att en stark tro på sig själva, intressanta låtarrangemang, skickligt musicerande och hängivenhet vann över publiken. I fallet Rush är det verkligen musiken som står i centrum, även om de mer storslagna produktionerna också smugit sig in i påkostade scenbyggen, ljusriggar och specialgimmicks. Det som också har gjort Rush stora är att de tilltalar "den lojala lyssnaren" som ser musik långt mer än något för stunden och enstaka hitlåtar. När man också har en filosofisk och poetisk trummis (Neil Peart) som dessutom råkar vara en av världens bästa på sitt instrument - då blir det en extra krydda. Inte nog med att Rush skriver intressant musik, de har texter som "faktiskt" har intressanta teman som ofta bygger på något Neil fångat upp ur den litterära traditionen, eller från filmvärlden.

Lizzy blev Black Star Riders...
Det ska också bli riktigt kul att få se Kiss igen, Europe som gör en jubileumsspelning med gästartister, Status Quo som fått nytt blod sedan originaluppsättningen har gjort succé i England. Fast nu är bandets senare medlemmar tillbaka och de har en ny trummis i Leon Cave (som lirade på gitarristen Francis Rossis soloturné för några år sen). Men redan innan är jag jättesugen på att se Black Star Riders där alla medlemmar har stor respekt för Thin Lizzy. Scott Gorham är kvar som originalmedlem som beslöt att lämna namnet som respekt mot Phil Lynott. Han har fått ihop en riktigt bra sättning i Ricky Warwick på sång/gitarr (han låter som en vit Phil Lynott), Marco Mendoca (förmodligen en av världens mest musikaliska bassister som jag älskar), Damon Johnson (Alice Cooper mfl. är en överraskning på gitarr och bra låtskrivare) och Jimmy DeGrasso (har lirat med Ozzy, Megadeath, David Lee Roth mfl.

Årets upplaga är så nära man kan komma en perfekt avvägd mix av klassiska hårdrockartister och en senare generations brobyggare. Det kommer bli tufft att hänga med. Dessa artister ska jag se i år:

Torsdag:
- Survivor 15:00 (med båda originalsångarna Dave Bickler och Jimi Jamison)
- Rick Springfield 16.15 (tillbaka efter succén 2010)
- Status Quo 18.00 (Återförenade i originaluppsättning)
- Thunder 21.15 (Bra klassisk bluesbaserad rock i Whitesnake anda))
- KISS 23.00 (Äntligen på en festivalscen)

Fredag:
- Treat 12.00 (tackar och tar farväl med detta gig)
- Hardline 13.00 (Journeygitarristen Neal Schon bildade gruppen)
- Asia 15.00 (Symfonirock när den är som mest lättillgänglig)
- UFO 18.15 (Ni minna väl Doctor, Doctor..?)
- Krokus 20.00 (Schweitzarna som rockar lika hårt som AC/DC)
- Saxon 21.45 (Alltid ett säkert kort på SRF...Wheels of steel my friends)
- Europe 23.30 (30 års jubileumsspelning som videofilmas)

Lördag:
- Pugh Rogefeldt 16.00
- The Quireboys 16.00 (krock med Pugh, så jag får se vilket det blir. Dessa grabbar låter som en korsning mellan Rod Stewart på 70-tlaet och Aerosmith)
- Black Star Riders 18.30 (gitarristen Scott Gorham fortsätter utan Thin Lizzy namnet och nya plattan är redan en klassiker)
- Accept 19.45 (tyskarna har jag inte sett sen i mitten på 80-talet, dessvärre utan  UNO på sång)
- Rush 21.30 (en av de mest unika bokningar som gjorts till SRF, verkligen roligt att de mer eller mindre avslutar festivalen på lördagen).

See you out there folks!! Självklart kommer jag ha kameran i högsta hugg och försöka dokumentera bilder till min kommande fotoutställning...