Minnen från Sweden Rock 2013

Jag väntade många år innan jag bestämde mig för att ägna tre dagar i Norje och Sweden Rock Festival (SRF). I år kändes det befogat. Som jag skrev i mitt förra inlägg den 5 juni så var detta år nästan en perfekt mix av klassisk 70/80-tals nostalgi. Kul också i år att kampa med ett par barndomskamrater som blivit riktiga Sweden Rock fantaster. Fast priset blev ryggsmärtor, skoskav och problem med fötterna i flera dagar efteråt. Dessutom drog jag på mig en rejäl förkylning. Att sova i en fuktig och trång husvagn är ju ingen vanlig företeelse för egen del. Det jobbigaste är inte att promenera, det är att stå rakt upp o ner timme ut och timme in (vågar inte ens tänka tanken hur många timmar..?). Personligen kan jag inte gå på festival, hänga på en tältstol och dricka pilsner hela dagarna. Då hade jag varit död.

Jag är där trots allt på SRF för att lyssna och fånga in det visuella. Okej, jag gör det lite jobbigare än det behöver vara. Jag måste fotografera och stångas längst fram för att få ut så mycket som möjligt. En "gammal yrkesskada" jag inte kan släppa trots att jag frilansar och gör det mest privat numera.

När man väljer tre huvudakter som Kiss, Rush och Europe - då har festivalen en stark utgångspunkt. När man dessutom tar in boogiens mästare Status Quo, tyska metalljättarna Accept, Krokus (Schweiz svar på AC/DC), In Flames, Leningrad Cowboys (partyunderhållning), Black Star Riders (f.d. Thin Lizzy), UFO, Saxon (starkare än någonsin), Candlemass, Avantasia och ett överraskande starkt artistfält på Rockklassikers scen med Tone Norum, Nanne Grönvall, Joachim Cans (Hammerfall), Ian Haugland (Europe) mfl. Då kan det inte bli annat än succé.

Ett collage där jag befinner mig i mängden av alla glada festivalbesökare. Många tjejer tyckte om att posera. En del ville visa mer än jag visar här... Foto: Magnus Roudén

Detaljerade minnen från årets festival...
En underbar detalj är förstås alla besökare, många ville gärna bli fotade. Särskilt tjejerna gillar att visa det mesta. De kommer varje år i rent genuint intresse för musiken. Inga trender, inget dåligt väder, ingen ekonomi stoppar Sweden Rock Festival från att ha publiken i sitt järngrepp. Festivalen är välorganiserad, det finns en stolthet att bevara dessa klassiks aband till eftervärlden. Mötesplatsen Norje har blivit kultur som sträcker sig långt utöver IT och smartphone-världens sociala nätverk. Vi som åker dit, gillar bra musik, så enkelt är det. När vädret dessutom var oklanderligt med sol och 22-24 grader alla dagar, då blir man nöjd.

Slutar att spela...
Att recensera alla dessa artistframträdanden jag bevittnade orkar jag inte. Det krävs dagligt antecknande så man har koll på alla detaljerna. Men när det gäller detaljer så kan jag inte låta bli att komma ihåg när Francis Rossi i Status Quo mitt i solot på Whatever you want helt plötsligt slutar att spela. Han slänger en sur blick mot Andy Bown keyboardspelaren, slår ut armarna, vänder tillbaka mot mikrofonen och publiken, fortsätter att spela som ingenting hade hänt. Vad som pågick verkade vara något tekniskt fel med medhörningen. Som ett sant proffs körde Francis på i hundra knyck och rockade vidare.

Radarparet Rick Parfitt och Francis Rossi. Francis är mer den rockande professorn idag med vit skjorta. Medans Rick är mer den traditionella rockaren i jeans och t-shirt. Francis har en suverän humor i mellansnacket och alltid lite full i fan. Foto: Magnus Roudén 

Europe plus barndomsidol...
Andra minnen musikaliskt var när Scott Gorham från f.d. Thin Lizzy (numera Black Star Riders) kom in på Europes jubileumsspelning och körde Lizzyklassikern Jailbreak. Man såg hur herrar Norum och Tempest lös upp av glädje när en barndomsidol förgyllde deras karriär med att äntra deras scen. Jag satt själv under en natt i centrala Karlskrona 1985 och delade Lizzy minnen med Joey Tempest. Jag hade tagit med mig världens bästa Fanzine-tidning Thin Lizzy News, och vi pratade om hur mycket Lizzy hade betytt för inte minst John Norums gitarrspel genom Gary Moores profilstarka år i bandet. Europe har idag jobbat sig upp bland dessa klassiska band och är mer vitala som band än när de slog igenom i mitten på 1980-talet.

Ungdomsidolen Scott Gorham gästade in på småtimmarna (till vänster). Det gjorde att Joey och John rockade ännu hårdare under Lizzy klassikern Jailbreak. Foto: Magnus Roudén

80-tals tjejer på Rockklassikerscenen...
En överraskning var att se Tone Norum och Nanne Grönvall på Rockklassiker scenen. Tone rockade loss i Tempest-komponerade Stranded som var hennes andra hitsingel efter Can't you stay 1985. Tone kändes välbevarad och fräsch, det syntes att hon hade roligt att stå på scen igen. Nanne Grönvall röjde som en värsta Doro Pesch på scen till AC/DC klassiker Thunderstruck. Det märks att Nanne är en riktig rocktjej. Kanske dags för en riktig hårdrockplatta?. Jag vet ju att Nina Söderquist håller på att spela in en riktigt hårdrockplatta, vilken jag ser framemot.

En stor överraskning hade Heavy samlat ihop i uppdrag från Rockklassikers morgonshow. Nämligen Tone Norum (m.fl.) som många inte hade sett på säkert 20 år. Hon säger själv att hon mest är hemmafru numera. Foto: Magnus Roudén

Kiss - Hit eller Shit!?
Många blev besvikna efter Kiss konserten på torsdagen. Vilket inte jag blev, förutom den lilla detalj som många hängde upp sig på. Paul Stanleys röst. Jag visste redan innan att Paul genomgått halsoperationer, att hans röst sviker mer än levererar idag än för 10-15 år sedan. Karln är trots allt 61 år gammal, har jobbat hårt, kroppen har genomgått flera operationer i höfterna. Han är dessutom småbarnsfar som reser med familjen. Det innebär oftast mindre sömn. Med det i åtanke tycker jag snarare synd om Paul som inte kan ge riktigt 100% längre när han så gärna vill. Jag kunde se en lite moloken blick hos Paul i min sökare när jag zoomade in honom seglandes på lina över publiken under Love Gun. Sen att Kiss idag har blivit en välsmord pengamaskin där Gene inte skäms över att ta betalt för sitt varumärke, det får man nog svälja. Kiss har alltid varit "larger than life".

Det blir ibland nästan surrealistiskt att se Kiss och Gene Simmons. Man kan inte ta ifrån dessa herrar deras storartade karisma. När Gene glider över publiken på den roterande kranen med platå är det inte många meter som skiljer oss åt. Jag hade en perfekt plats mitt i publiken att fota. 

Men likväl levererar de en show som många yngre band inte är i närheten av. Om man tyckte spelningen var en Hit eller shit, verkar nu dela Kiss anhängarna rejält. Tyckte nog de hamnade någonstans mitt emellan succé och plattfall. Gene gjorde enastående versioner av God of Thunder, I Love it Loud, War Machine och Deuce. Utan Gene inget Kiss, så enkelt är det. Det ska också tilläggas att Eric Singer och Tommy Thyer har gett nytt liv i Kiss maskinen med sin vitalitet och spelskicklighet (vilket saknades med Ace och Peter sista åren). Man får helt enkelt se det som att cheferna Simmons och Stanley förvaltar namnet (teamet) så länge de orkar. Om de sen väljer att pensionera sig, så kan alltid bandet leva vidare genom andra personer vilka kan använda ansiktskaraktärerna. Det finns många duktiga coverband. Men när Gene lägger ner, då går nog bandet som turnrérande sällskap i graven. Men karaktärerna är starkare än personerna bakom, så är det och är en mästerlig bedrift i rockhistorien.

Alex Lifeson på gitarr och Geddy Lee har hållit ihop i 40 år och bandet visar sig vara starkare än någonsin. Neil Pearts trumspel och fantastiska texter håller Rush vitala och utvecklande i en stagnerande musikbransch. De har en intelligent publik som låter dem experimentera vidare. Foto: Magnus Roudén

Överraskningarnas band...
Rush var förstås enastående, deras show med alla visuella effekter, grafik och ledskärmar gjorde upplevelsen också till något storartat. Många jämför Rush med Pink Floyd. Visst finns det likheter. Men Rush är mer en korsning mellan Zeppelin, Floyd och Simple Minds. Musik som inte är förutsägbar och man blir ständigt överraskad. Man märkte att publiken lyssnade mer än att digga i jämförelse med alla andra band. Kul var det att få se Rush för första gången efter alla dessa år. Fast jag är ändå lite tveksam till om Rush verkligen är ett festivalband, jag föredrar nog att titta på dem i en inomhusarena.

Barndomsgältarna i ny skepnad
Sen jag första gången såg Thin Lizzy på svensk TV hösten 1978 i samband med utgivningen av Live and Dangerous (flera gånger vald till tidernas bästa live-skiva) har jag följt bandets utveckling och tragiska bortgång av ledaren, frontmannen Philip Lynott i januari 1986. Gitarristen Scott Gorham klarade sig ur ett livslångt drogberoende, det gjorde inte Lynott som försvann in i den romantiska drogdimman. Scott är fräsch idag och beslöt (tillsammans med trummisen Brian Downey) förra året att respektera Lynott och Lizzy namnet. Nu var det dags att gå vidare med killarna som byggt upp namnet igen och hitta ett nytt bandnamn. Nämligen Black Star Riders. Debutalbumet All Hell Breaks Loose är späckat av klassik hårdrock som på den gamla goda tiden, med en fräsch approach och demonproducenten Kevin Shirley bakom mixerbordet. Mannen som bl.a. producerat/mixat Led Zeppelin, Iron Maiden och Journey.

Härlig känsla när jag stod mitt i publiken, det märktes att det var många Lizzyfans och vi fick många klassiker i form av Jailbreak, Emerald, The Boys are back in town mfl. Fast de nya låtarna funkar utmärkt. Foto: Magnus Roudén

Black Star Riders kan mycket väl bli ett nytt klassiskt hårdrockband i traditionell melodiskanda där tvilling-harmonigitarrerna är i centrum. Mixen är perfekt mellan drivna hårdrockriff, keltiska jiggar med folktoner inspränt i den bombastiska ljudbilden. Ricky Warwick som frontman från skottska The Almighty är en vit Lynott i sitt sätt att skriva texter och frasera. Alla i bandet respekterar Lizzys historia och för namnet stolt vidare. Känslomässigt var detta en av de roligaste minnena jag kommer ha kvar från festivalen. Det ska bli kul att följa Scott och grabbarna i fortsättningen...

Det nya tvilling-harmonisoundet. Damon Johnson (vänster) har snabbt blivit en ny favorit och han visar sig kunna Lizzys historia på sina fem fingrar. Scott går mest runt och småler på scenen, tror jag det. Det låter supertight. Foto: Magnus Roudén