Semester och ledighet, vad är det egentligen?

Har alltid funderat på vad egentligen en fulländad semester är för något? I detta begrepp finns det vi kallar ledighet... Men det känns väldigt relativt och personligt hur vi betraktar semester då man egentligen kopplar bort allt det som anses vara av nytta och kreativitet.

Tänk vad enkelt det ser ut...stäng av och koppla av. Nödvändigt för själen. Med tanke på copyright som tas upp i texten, har jag inte funnit vem som ligger bakom denna bild.

Vad är egentligen ledighet?
Personligen har jag alltid varit dålig på ledighet och ta semester från "något". Det kan ha att göra med att jag varit frilansare till största delen av mitt liv. Senaste tre åren har det varit sommarlov p.g.a. att jag jobbat inom skolan. Om man har ett fast jobb där det krävs att man infinner sig nästan alla dagar utom helger och storhelger - då verkar det vara ett = mellan jobb och semester. Eller det kanske ska vara särskiljande tecken, eller minustecken? Men i dagens samhälle verkar det vara en mindre utopi att den som lämnar kontoret och arbetsplatsen endast finns tillgänglig via fast telefon eller möjligen via normal postgång. Numera verkar ju folk arbeta lika mycket på semestern som när de är på sitt "fasta jobb". Det verkar finnas en inre klocka som tickar dubbelt så fort mot vad den normalt sett gör. Projekt i hemmet, flera projekt på jobbet och inklämt att åka iväg 1-2 veckor på någon form av semesterresa. Men semesterresan är lika full den av aktiviteter för att vi inte ska bli uttråkade.

Kommunikation till världens ände, men varför?
- Men snälla rara barn, nu ska vi ta det lugnt, ingen stress! Så brukade morsan yttra sig när vi skulle aktivera oss mer än nödvändigt. För nu är vi lediga, brukade hon säga. Men hon talade nog mer från sin egen synvinkel. Inte ens när Mor var ledig brukade det bli för mycket trädgårdsarbete eller fixande med huset. När jag tänker på det närmare, så hade hon aldrig orkat med det sociala tempo som är idag. Själv har jag börjat ifrågasätta all denna kommunikation som pågår dygnet runt, timme efter timme, mint för minut på sociala medier. Ändå håller jag på.  Varför? Jo för att det är ett bra sätt att föra dagbok och på något sätt skapa en känsla av meningsfullhet. Idag kan ju fler ta del av det man planerar, tänker och har åsikter om. Men vem ska tillslut orka ta till sig all information vi delar ut för allmänheten att beskåda? Till världens ände och när vi stämplar ut, då finns stora delar av våra liv ute i en cyperspace, i massor av nätverk, bilder och tankar.

Skydda dina verk - copyright
Internet har blivit som ett stort lager av mänskliga tankar och visuella bilder över våra liv. Från att ha varit ett litet arkiv inom en statlig myndighet, ett fotoalbum, en kreativ skapelse i våra hem, något vi byggt och kanske sålt - är vi nu digitalinformation som flyger runt obehindrat och nästan utan kontroll. Något som är på tapeten är copyright-kontrollen som numera verkar ha tappat alltmer av sitt skyddande värde. När Facebook som organisation går ut och påstår att de har rätten på ditt material du lägger ut, då får vi, du och jag vara uppmärksamma. Vi har trots allt rätten på det vi producerar och lägger ut. Men vi måste ännu tydligare tala om det för alla som ser möjligheten att "dela dina verk". Personligen i egenskap av fotograf och även textproducent, är det ännu viktigare att skriva under att det är jag som äger rätten på det jag skapar. Mina bilder t.ex. på Facebook är ofta Copyright-skyddade för att jag inte vill att bilderna försvinner bort utan att jag har satt mitt signum på dem. Speciellt mina artistbilder, då är det ännu viktigare.

Vår generation har börjat bli experter på att skapa sociala nätverk, men utan ett större djup och ibland förståelse för vad vi delar med varandra. Även om jag har haft stor glädje av sociala nätverk och fått kontakt med många gamla bekanta, så blir det ju inte att man träffas och faktiskt bygger vidare på dessa relationer. Affärskontakter är en sak, vilket gör det lättare och kan leda till viktiga kontakter. Men den sociala kvalitén, vad är det för något? Tar vi hand om möjligheterna? Jag gör det inte i någon större utsträckning, men blir bättre och bättre på det.

Minnen från barndomens salta "lediga" bad
För att återgå till ingressen... den känslan infinner sig aldrig numera, ja just det, den riktiga ledighetskänslan. Nu är det alltid något projekt som snurrar runt hushållet och måste fixas. Jag kom ihåg när morsan stämplade ut från Sahlgrenska i Göteborg någon gång efter midsommar, vi samlade pick och pack, hamnade i bilkö mot Öckerö och väntade i långa köer att en färja skulle ta oss över till de salta baden längs västkusten. Då var man ledig. Då var man frånskild världen på något sätt, men det är vi aldrig längre när smartphone-generationen tog över. Astrid Lingrens idyller poppar upp i hjärnan. Nu är vi med i en nätverkscirkus som snurrar allt fortare. Det svåra är att hoppa av, så man kan känna sig frånkopplad i ett tempo som är skönt för själen. Jag medger att det är ett beroende och ett gift. Man vill vara med och existera där alla snabba kommunikationer sker.

Men denna sommar har kroppen och hjärnan nästan obehindrat sagt, nähh du Magnus Roddan Roudén, nu är det dags att stänga av ordentligt!! Jag tror jag gör det ett bra tag framöver...