Att känna oss behövda...älskad eller hatad!

Jag fick frågan ställd av en elev på grundskolan varför jag bloggar? Jag blev faktiskt lite ställd de första sekunderna. Men fann mig efter en stund att säga: "För att jag har intressanta historier från mitt liv som jag vill berätta". Sen fyllde jag också i att min bakgrund inom media som programledare har fostrat mig att ha åsikter, men det betyder inte att jag måste tycka och älta allting.

Att känna oss behövda
Jag blev faktiskt positivt överraskad att eleven också yttrade att; "det tycks alldeles för mycket nu för tiden". Vilket jag självfallet höll med om. Att det kom från en 15-åring kan ju ses i ljuset av att det antingen är för lätt att sprida sitt budskap. Att det som sägs egentligen inte betyder så mycket, innehållet blir för ytligt. Varför måste alla tycka så mycket då!? Som många beteendevetare har sagt är det vårt innersta behov av att få synas och göra våra röster hörda. Det är det existentiella behovet som måste fyllas ut för att vi ska känna oss behövda.

Alla är vi kritiker...
Yttrandefrihet är underbart där vi alla kan få kritisera och bidra till debatten. Men ibland behöver man inte yttra om allt från skoskav, nybakta bullar, artister som sjunger bra och dåligt, vem man ungås med - till hur världen borde styras bara för att man har möjligheten i sociala medier. Jag medger gärna att jag som är uppvuxen i ett medieklimat vill fly detta drev som snurrar allt fortare. Jag sitter och läser söndagens DN och Björn Wimans krönika över framtidens kritiker. Han berättar om författaren och DN-kritikern Thomas Anderberg som begravdes i veckan. Han var något så ovanligt som en älskad kritiker. Han förkroppsligade en intellektuell kritiker som gick i traditionella fotspår. Anderberg påstod i sin bok att "Alla är vi kritiker". Det må vara hänt. Men det krävs en speciell person som är nyfiken, påläst, uttrycksfull, kulturkännare och tydlig i sitt skrivande för att nå fram. Det är med andra ord inte lätt när tusentals läsare har olika referensramar. En på pappret i stört omöjlig uppgift att göra sig förstådd hos alla. Utmaningen är att klara balansgången mellan att vara tilltalande intellektuellt sett och att nå fram till den mer allmänna läsaren som har andra krav på en texts innehåll och det språkliga.

Älska eller hata...
När jag växte upp var kritikern bland mina kompisar mest hatad. När Mats Olsson, Erik Hörnfeldt, eller Måns Ivarsson sågade någon artist, film, konsert som alla gillade - då blev det ett jäkla liv i ungdomskvarteren. "Vad i h-vete vet dom, de fattar ingenting vad som ligger bakom denna film eller artistens låtar. Har de ens brytt sig om att lyssna och förstå budskapet med showen. Var de ens där?". Det var nog därför jag själv började min bana som rockskribent för Östra Småland och sen ett antal år i KalmarPosten på 1980-talet. Men sen insåg jag att jag nog var för mycket fan av artisterna och musiken eftersom jag själv var sångare. Att bli en älskad kritiker var en naiv inställning som jag sen insåg var omöjligt att leva efter. Möjligen hjälpte jag till att göra hårdrocken mer rumsren, vilket verkligen behövdes då när Maiden, Dio, Saxon, Def Leppard, Priest m.fl. sågades lite varstans i medierna.

Idag skriver ju de flesta musikjournalister om hårdrock som något helt naturligt och folkligt. Aftonbladets Mattias Kling från Kalmar levde drömmen och gick med flaggan högt och visste att intresset för musik behövde en röst. Vi befann oss i samma kretsar. Han var tuffare än jag och hamnade till slut i storstaden och har en välförtjänt plats på Aftonbladet som kritiker och språkrör. Men vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att vi i dessa tider allt tydligare vill göra oss hörda för att vi vill känna oss behövda. Men vi behöver också förebilder och kritiker som "faktiskt har något viktigt att säga" och att vi har historier som är värda att berättas.