30 år som rockfotograf...vol.1

Just nu betraktar jag mitt eget liv metafysiskt och undrar stundtals vilken väg jag ska välja. Skapande tankar florerar och suget att fotografera spännande "livebilder" är lika stark som den var när jag upptäckte rockmusiken. Nu sluts cirkeln som fotograf när det faktiskt i år är exakt 30 år sedan jag gjorde mitt första riktiga knäck som fotograf/skribent för Östra Småland. Jag hoppas att jag ska få ihop någon form av utställning. I sommar ska jag börja planera var, när och hur detta ska ske. Många idéer dyker upp och det vore roligt om det kunde ske på en plats som man kanske inte förväntar sig med ett intressant tema.

Mitt första fotoknäck
Det var i oktober 1983 på Skandinavium i Göteborg, min födelsestad där allting började. Då var det Rainbow med Ritchie Blackmore i spetsen och uppvärmare var fd. Runaways gitarristen Lita Ford. Jag kom ihåg att jag fick hennes autograf backstage innan konserten. Ritchie var känd för sitt humör, vilket ibland innebar att han inte ville ha fotografer framme vid scenen. Detta var ett sådant tillfälle, så vi blev ombädda av skivbolagsrepresentanten att gå ut i publiken och fota så gott vi kunde. Trist, vilken mardröm som relativt grön i dessa sammanhang att inte få testa av känslan att stå "i diket" mellan scenen och publiken. Men det skulle jag ta igen med råge under många år därefter. Jag kom ihåg hur jag faktiskt lyckades ta mig fram i folkhavet och knäppa några bilder på Ritchie med hans klassiska vita Fenderstratocaster. Just nu letar jag bland negativen om jag kan hitta dessa bilder. Jag har några fotokopior som inte är så bra. Det vore fantastiskt kul att digitalisera dessa, som jag nu gjort med väldigt många andra bilder.

Mötet med min hjälte
Redan den 29 april samma år hade jag varit och sett irländska Thin Lizzys "avskedsturné" på samma plats. Det var ju ett måste att dokumentera lite av denna otroliga upplevelse att få se sina hjältar för sista gången. Bara två timmar innan konserten hade jag varit backstage med min kompis Sara Friberg och fått göra en intervju med frontmannen Phil Lynott som var supertrevlig. Phil var ju en av mina största hjältar. Att vid 18-års ålder få göra en intervju som hamnade i Rockdepartementet på P3 var stort. Ett 16 minuter långt reportage sändes några dagar senare och det var en otrolig känsla att komma från lilla staden Kalmar och få göra ett eget reportage i "riksradion". Vid en tillbakablick häromveckan lyssnade jag igen och insåg att blygheten och den lite osäkra rösten snabbt växte och blev mer självsäker när den några år senare fick chansen i P4 Kalmar att göra ungdomsradio. Den historien ska jag återkomma till.

Kiss på Skandinavium 1980. Känslan och minnena finns kvar när jag stod på plaststolen och sträckte mig för att nå över publiken för att fota. Rädslan för att en vakt skulle upptäcka en innebar att de hade beslagtagit kameran. Foto och filmning var helt förbjudet utan tillstånd.

Mystik, myter och smuggling av kamera
Känslan kommer jag ihåg än idag när jag anlände med några bekanta till Göteborg och vi skulle åka spårvagn till Skandinavium. Överallt rörde det sig försäljare som vill kränga icke-officiella Kiss T-shirts och halsdukar. Jag köpte en halsduk som jag fortfarande har kvar. Men det blev alltså redan 1980 jag tog mina första bilder på Kiss i Skandinavium den 10 oktober. Jag hade tänkt ganska länge på hur jag skulle få in kameran och objektivet. Bästa sättet var att lägga kamerahuset i kalsongerna, där kände vakterna minst när det skulle muddra alla som passerade grindarna. Objektivet hade jag snurrat fast bakom överarmen och med en fluffig jacka som täckte så det inte syndes. När man muddras så lyfter man armarna, då kunde inte objektivet upptäckas. Så det var lite trix och fix varje gång man skulle fota förr i tiden. Och då snackar vi om att enbart fota utifrån publiken, aldrig nära scenkanten, för då hade man blivit upptäckt.

Känslan att få hålla i min Pentax K1000 med ett Tokina zoomobjektiv och se Kiss var vid denna tidpunkt nästan utomjordiskt. Kiss var som en saga, det var mystik och något nästan overkligt. Det går inte att jämföra den känslan med hur det är idag. På gott och ont vet man ju nästan allting innan om dagens artister. YouTube-klippen förstör lite grann av förväntningarna som under denna epok kunde vara som att födas på nytt. Världen stannade verkligen för en stund. Inga mobiler som störde konserten, bara cigarettändare som lyste upp i mörkret. En svunnen tid som dagens generation aldrig kommer få uppleva. Det mytomspunna kunde få leva fritt utan att avsöjas i alla sociala medier.

Fortsättning följer...

Gamla studier på fritiden och musiklust...

Kan man tänka sig att det finns dolda krafter i en trött kropp som vill mer än vad man trodde var möjligt. Jag snackar om gamla studier som jag påbörjade innan jag tog min lärarexamen i början på 2011. Det var en uppföljningskurs (B-kurs) 1996 som komplement till tidigare studier i Kalmar på Fojo 1994. Fast jag ska nog säga att det är den mentala kraften det handlar om, inte själva kroppen, som drog upp ett gammalt moment i en kommunikationskurs jag läste på Göteborgs Universitet (JMG). Med andra ord har jag skrivit på fritiden (kvällen och helgen) för att lämna in en hemtentamen som egentligen skulle ha gjorts klart för ca 17 år sedan. På institutionen Journalistik, Medier och Kommunikation bedrivs många inriktningar för den som vill jobba som informatör, journalist eller kommunikatör. Ämnet Medie- och kommunikationsvetenskap är ett ungt akademiskt tvärvetenskapligt ämne, som också är bland det mest spännande.

Som wikipedia skriver så är det ett: "...ämne som har sina teoretiska och metodologiska rötter i bland annat sociologi, statsvetenskap, nordiska språk och kulturvetenskaper. Inom detta tvärvetenskapliga ämne studeras massmedier som press, radio, tv och Internet i relation till offentlighet, maktstrukturer och effekt på mottagarna. Icke-medierad kommunikation mellan människor (framförallt i organisationer) studeras också – vanliga fält är riskkommunikation och strategisk kommunikation."

Positivt besked
När jag ringde upp för någon månad sen och undrade om jag kunde avsluta en gammal påbörjad kurs - blev universitetslektorn först lite konfunderad. Men återkom inom ett dygn och gav det positiva beskedet att det skulle gå att lösa. Om än i en modernare tappning (vilket givetvis är mer meriterande). Jag kan med andra ord få ut viktiga poäng (30 hp) som kan stärka mitt CV både som lärare och inom ovan nämnda yrken. Egentligen finns varken tiden eller pengarna att ta upp studier när jag håller på att planera för nya läraruppdrag. Nu är det en hemtentamen kvar, sen är jag i mål, så det är bara att sluta sova en vecka och skippa helgnöjen.

En Ovation gitarr som bara gjordes i 200 exemplar. Den speciella ormskinnsdesignen är hämtad från USA i slutet av 1980-talet. Tyvärr har jag den inte kvar. Foto: Magnus Roudén

Tuffa år väntar - musiklusten har vaknat igen
Gymnasieskolan står inför en tuff uppförsbacke, många skulle säga stålbad när de kommande åren kommer vara en kamp om eleverna. Elevkullarna når botten de kommande tre åren, det gör att man som utbildad gymnasielärare (utan fast anställning) får en del att tänka på i kampen om jobben. Även om jag har massor av universitetspoäng så leder det sällan idag till att jobben dyker upp på middagsbordet att välja på. Konkurrensen idag gör att man måste ha massor av tur och inte minst att timingen är rätt.

Men det positiva är att min gamla passion för musiken och sången fått min hjärna att gå på högspinn. Överraskande nog har lusten till musiken kommit tillbaka och numera plockar jag ofta upp gitarren när jag får låtidéer. Jag undrar vad denna lilla hjärna kreativt kommer skrapa fram i låtväg..?

Rock of Ages...att glömma verkligheten för en stund

Under finalen på Rock of Ages och Journey klassikern Don´t stop believin`

Det är en märklig tanke att jag och miljoner andra teaterbesökare just nu sjunger allsång och skrattar till musik som var utdömd i början på 1990-talet. Det känns verkligen som en tidsflykt att glömma verkligheten för en stund om man går på Rock Of Ages. Historien som började i bakkvarteren utanför Hollywood, blev sågad flera gånger av pressen. Men kämpade sig kvar och är idag en världssuccé.

Alla kopierade hårdrockarna
Men om man ska lägga fram gamla bilder och skivomslag på bordet - så var det förbannat kul när världens fokus låg på Sunset Strip i Hollywoodkvarteren. Att det spred sig som en pandemi till övriga världen och inte minst till Stockholm och ut på landsbyggden mellan 1982 - 1989, är inte för undertecknad något konstigt alls. Jag var där, levde livet och blev ett med en livsstil. Som Kanadensiska bandet Loverboy sjöng 1989; "Lovin`Every Minute Of It". Då var man ifrågasatt av etablissemanget, många tittade snett på ens blonda lockar och kommentarerna haglade; "klipp dig och skaffa ett jobb". Numera är mediebranschen överetablerad av folksom gör det jag gjorde. Att skriva om konserter, intervjua artister och fotografera. Det ansågs inte då som seriös journalistik när det handlade om band som spelade hårdrocksriff.

Om man gillade schlager och trallade på Picadilly Cirkus med Pernilla Wahlgren, eller gullade med till Tommy Nilsson och Tone Norum, då var det i alla fall lite Okej (för tidningen läste ju alla intresserade tonåringar). Men när man tittar tillbaka så kopierade ju Pernilla Wahlgren accessoarer från hårdrockarna. Tone Norum hade en brorsa som spelade i Europe (John), och Tommy Nilsson hade sjungit i Easy Action med Kee Marcello (som sedermera blev gitarrist i Europe).  Alla sneglade på alla.

Gick hos samma frisör
När jag lyssnade på Journey, Foreigner, Styx, Def Leppard, Whitesnake, Europe, Kiss och många fler - då var det många i lilla Kalmar som undrade vad som flugit i grabben med skinnbyxor och för stort (självlockigt pudelhår). Som dessutom sprang omkring med en kamera och lekte journalist. Jag slapp lägga ner pengar på att permanenta mig som Joey Tempest och grabbarna i svenska bandet Treat. Jag hade självlockigt (vilket storstadstjejerna älskade). Men jag gick till samma frisör som många hårdrockare i Stockholm, nämligen Pia på Hair Fair. Hon var grymt duktig på att klippa ett långt hår så det fick volym. De många resorna mellan Kalmar och Stockholm räddade mina ungdomsår från att dö av tristess. Det fanns butiker som insåg värdet av hårdrockarnas vilja att köpa designade skinnkläder, nitbälten och specialbeställda T-shirts från England. Det blev en mångmiljonindustri.

Artisterna stod på rad...
Det var ju konserter var och varannan månad på Hovet (Johanneshovs Isstadion) och Skandinavium i Göteborg. Hårdrocksartisterna stod på rad och älskade Sverige. Saxon, Bon Jovi, Kiss, Whitesnake, Dio m.fl. Även om inte Iron Maiden ansågs vara pudelrockare, så hade dem spandexbrallor. De fick tidigt en hängiven publik. Ett av de starkaste minnena var just Maiden på Hovet 1983 då de hade släppt Piece Of Mind med hitsen The Trooper och Flight of Icarus. Aldrig, och jag menar ALDRIG har jag hört en så högljudd publik. Vi var 6000 fans som vrålade så decibelmätarna blev överbelastade. Jag ljuger inte när jag berättar att Maiden fick sluta spela vid flera tillfällen och att konserten stannade upp av publikvrål i 5-10 minuter. Så efterlängtade var dom på en svensk scen. För Maiden hade nämligen missat att boka in Sverige 1982 på Number of the Beast turnén.

Humor och hits - en nyupptäckt klassiker
Rock of Ages var ju knappast en film som jag tyckte var ett mästerverk när den kom 2012. Däremot var jag impad av Tom Cruice som faktiskt gjorde en riktigt cool roll som Staccie Jaxx. Men på en teaterscen och med några av Sveriges bästa sångare och musiker - då funkar det skitbra. Jaxx gestaltas i Sverige av S:t Annas stolthet Peter Johansson. Johan Rheborg får nog anses vara navet i att historien håller ihop, annars hade det blivit för banalt. En del kanske tycker man ska ha skämsglasögon på sig innan man intar salongen på China Teatern. Men finurliga punchlines levererat på bästa Killing-manér får t.o.m. med min dotter Smilla som är 8 år att asgarva.

Peter Johansson som den flummige och excentriske  Staccie Jaxx. 

Showens paradnummer Here I Go Again (Whitesnake) och avslutningen med den nyupptäckta klassikern Don´t stop believin`(Journey) är maffigt. Jo Journeys klassiker var ju en mastodonthit redan 1981. Men tack vare både Glee och Sopranos har den levt upp igen och blivit större än någonsin, inte minst i Sverige hos en ung generation som inte kände till den. Jag vet att många glädjetårar föll denna kväll bland besökarna. En torsdag i Stockholm en underbar vårdag fick mig att känna äkta glädje. För säga vad man vill om pudelrock-eran - roligt var det och aldrig har så många allsångshits framförts på de stora scenerna. Sweden Rock är beviset på dessa låtar och artisters odödlighet. Sweden Rock lär jag återkomma till i sommar...

I Rock of Ages souvenirprogram omnämns mitt och Gunnar Ernblads dokumentärarbete om Peter Johanssons väg till genombrottet på en svensk scen 2007. Dessutom har jag ju dokumenterat hans övriga shower som jag strukit under. Se bilden nedan:

Peter Johansson portätt från Rock of Ages souvenirprogram

Blir man förvånad?

Man kan ju undra vad det är som skapar så stora rabalder kring ett café-koncept där man vill förbjuda barn. Detta kan ju givetvis bara hända i Stockholm eller våra största städer. Marcus Birro har skrivit om detta förut. Jag citerar:

"Vi är ett land och ett folk som berömmer oss för vår frigjordhet, för vår jämställdhet, vår tolerans, vår vidsynthet och vår modernitet. Vi är i takt med tiden. Vi står längst fram. Men det samhälle vi byggt de senaste tio, femton åren är ett cyniskt samhälle. Det är ett land för de redan trygga. Det är ett land för egoismen och cynismen."

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-nu-laser-jag-att-manga-appladerar-nar-ett-fik-i-stockholm-vill-for/

Så här skrev jag på Facebook idag:
Blir man förvånad. Nej icke! Ett sätt att slippa detta scenario är att göra övriga Sverige mer attraktivt så man kan fly de stora städerna. Stockholm lider av trångboddhet, vilket leder till att stressfaktorn ökar hos alla, då tar man till drastiska beslut för att avskärma sig verkligheten omkring sig. Stockholm har en marknad och då vågar man ha detta som ett verktyg för att få dit andra klientel. Men det bevisar också på elittänkandet. Att vi ständigt ska brottas med att vi alla ska kategoriseras. Vi är ju för fn samma släkte med samma behov. Acceptera detta!!

Jo jo, jag kanske tog i lite. Men det går ju inte att diskriminera barn och föräldrar som har rätten att röra sig fritt. Men nu kommer väl fiket att diskriminera sig själva genom denna metod. De kommer locka dit det klientel de vill ha. Jag tror knappast diskrimineringsombudsmannen (DO) får så värst mycket anmälningar. Varför krusa ett sådant fik/café och dess ägare. Det finns andra som gladeligen tar emot dessa barn och föräldrar.