Leve fotografiet - 80-talet genom kamerasökaren...

Tänka sig att jag har haft ett collage sen någon gång på 90-talet inramat (100x70 cm) och aldrig riktigt fattat vilken enorm skatt det är. Tavlan har mest stått i ett av husets förråd bland massor av andra tavlor. Collaget är gjort för hand. Alla urklipp är gjorda på riktigt fotopapper, och jag har verkligen experimenterat med saxen och pappersklister.

Nu förstår jag varför jag känner mig som Malik Benjelloul. Mannen bakom Searching For Sugarman gillade aldrig att sitta framför datorn och lägga ner timmar på att förstå ett redigeringsprogram. Han jobbade ofta med riktiga bilder och klippte och klistrade, för att sedan filma av det han har gjort.

Hur många artister och musiker kan du namnge? Det här är bara en liten del av det jag såg genom kamerasökaren under det glada 80-talet och som jag fick chansen att dokumentera på bild.          OBS! Klicka på bilden så ser du tydligare.

Hur många kan du namnge på collaget?
Men vilka minnen, vilka upplevelser!! 1980-talet var verkligen en enorm energiflod. Som du kan se här på collaget så finns några av tidernas största hårdrock, rock och popartister. Även många legendariska musiker som Little Mike, Mats Ronander och Lasse Wellander. Gemensamt för dessa tre är att alla spelade på ABBAs studioplattor och även på deras liveturnéer. Ägna gärna någon minut och se hur många fler du kan namnge. Jag kan avslöja att undertecknad syns på två bilder. Mitt alter ego ville ha en boost när rockartist-ambitionerna fortfarande fanns kvar. Pudelhåret passade väl in bland David Coverdale och några till.

Ung och orädd...
En sak som man inte förstod när man var ung och orädd (16-24 år) - det var hur nära jag faktiskt fick röra mig bland rock och musiklegender. Det blev en naturlig uppväxt. Inget verkade skrämma mig vare sig jag intervjuade och plåtade Paul Stanley och Gene Simmons i Kiss, eller fick chansen att springa upp för stentrapporna i Borgholms Slott och fota en översiktsbild under Badrock konserterna 1986-1988. Då gjorde jag också fotojobb på eget bevåg och inte alltid under tidningsparollen Östra Småland som jag frilansade för.

Husbandet gjorde succé
Trots att jag stod ett handslag från dessa legender så är ändå en av mina favoritbilder tagen uppe på scenen i Kalmar Stadshotell. Du ser i bildutsnittet en Yamaha DX7 i nedre delen. En riktig POV (Point Of View) från keyboardspelaren Per Karlsson som får ögonkontakt med Py Bäckman som är minst sagt nöjd med publikresponsen. Många i publiken väcker ungdomsminnen, personer som ofta befann sig på Stadt och ute i nattlivet.

Bilden fångar verkligen en viktig tid i mitt liv och mångas uppväxt när pulsen var hög och alla kände till alla (nästan) i Kalmars uteliv. Du vet sådär när man kan glida ut på stan och kunde heja på dem flesta när man gick genom vip-kön. Under 1980-talets sista år gästades husbandet på Stadt av många storheter som Mikael Rickfors, Py Bäckman, Stig Vig, Johan Stengård, Lasse Wellander, Nisse Landgren, Little Mike m.fl. Det var ofta en succé. Förväntningarna var stora eftersom Peter "Palle" Gustavsson, gitarrist och nattklubbsansvarig alltid höll det hemligt vilken artist som skulle komma (förutom till några i den inre kretsen).

Livet genom sökaren...
Collaget är ett dokument och ett livsviktigt minne som alltid jag kommer bära med mig. Uttrycket att många lever genom kameralinsen (eller snarare genom kamerans sökare) och inte får uppleva verkligheten och närvara i nuet är definitivt helt fel. Genom dessa bilder kan jag återskapa en känsla och se saker jag trodde jag hade glömt. Något som annars kan bli väldigt luddigt när minnet tryter.

Tänk också att dessa bilder är bara några av alla exponeringar som gjordes. Under en kväll kan det finnas ett 20-tal bilder som kan bygga flera historier. Andra kvällar fanns det "en bild" som kunde fånga hela känslan som inte ens en hel rulle med 36 bilder kunde åstadkomma. Det var på den tiden när jag fotade analogt och fick krabba med att byta rulle mitt under en konsert (nu kan jag fota tusentals på bara någon timme i ett minneskort). Som du kan se så var fotografierna minst lika bra och starka som under digitalåldern vi lever i nu...

Länge leve fotografiet...

Är en meningsfull tillvaro en UTOPI?

Idag vill jag uppmärksamma det politiska läget i min blogg och utvecklingen i vårt samhälle. Jag tycker om att bli filosofisk och ställa de jobbiga frågorna, för det gör oss levande. Som gymnasial samhällskunskaps- och medialärare kan man inte låta bli att fånga in olika intryck i den dagliga debatten. I SVT:s Debatt har det diskuterats pensionsavgångar, rättsystemets förfall (när en barnläkare som blivit dömd fel bara får 20 000 i skadestånd), nazism och extrema rörelser, TV4:as nedläggning av lokala TV-stationer, samt skolan i många omgångar det senaste halvåret. Synd bara att detta lilla forum för debatt för oss medborgare blir allt mindre. Det skarpa läget att våga ta i de svåra frågorna blir knappast lättare när de kommersiella kanalerna ignorerar den lokala journalistiken. Journalistik handlar inte om att tjäna pengar, det handlar om en samhällsinsats som gör oss medborgare upplysta. Jag är inte naiv, självklart måste en journalistisk insats bära sig ekonomiskt. Men den ska inte vara vinstdrivande. Allting i samhället måste inte drivas av detta incitament.

Vart ska vi söka för att uppnå en förverkligad utopi..? Finns lösningarna någonstans..?

Det pratas om "supervalåret", vem har myntat detta begrepp? Någon, eller, några kluriga personer i media tycker helt plötsligt att detta val skulle vara mer intressant än tidigare valår. Nu pratar jag inte om EU-valet som stundar denna månad (för där är få insatta hur vi ska påverka på bästa sätt). Det är svårt att skapa en insyn i den stora "EU-apparaten". Det finns politiker som driver sina agendor i "stora frågor". Men media har svårt att ge oss en klar bild om vem och vilka som gör vad. Och framförallt "vad och vilket" som är betydelsefullt för oss att vara med och utveckla. Som vi kunde läsa i Barometern i Kalmar häromveckan, så berättade Kommunstyrelsens ordförande Johan Persson att ca 60% av de beslut som klubbas i fullmäktige tas utifrån beslut i Bryssel.

Svår ekvation
På många sätt är självklart utvecklingen i samhället kanske än mer intressant idag eftersom ekvationen "jobbskapande och arbetslöshet" är och kommer vara en svår nöt att knäcka. Inte minst för politikerna som verkar alltmer desperata. Men jag tror knappast någon av vänstern eller högern kan hitta så många fler lösningar genom att; antingen höja skatterna för att få in mer pengar till välfärden, eller en jobblinje som skapat alltmer osäkra deltidsjobb för att folk ska ha råd att konsumera mer (höja BNP:t). Siffrorna (enligt den politiska debatten, se även SCB) visar att nyanställningar ökar, men det råder osäkerhet om det är jobb som kommer vara någon längre tid. Anställningsformerna är också alltmer osäkra och obskyra. Få vågar idag satsa långsiktigt för risktagandet blir allt större. Fast det går också stick i stäv med att en allt större del av alla storföretag och kapitalägare gör allt större vinster. Så då kan man undra, vilken linje ska vi gå på. Vad behövs insatserna?

- Mer och bättre grundläggande utbildning?
- Mer risktagande?
- Mer resurser till de svagaste i samhället?
- Politiker med mer innovativa idéer?
- Ny spetskompetens (annan utbildning)..?
- Fler företagare och entreprenörer?
- En starkare stat med mer inflytande?
- En friare marknad?

Uppgiften är omöjlig att besvara. Ideologierna har suddats ut i kanterna och det finns inga självklara vägar längre. Marknadsekonomier har skapat ett låst läge. Eller som en god entreprenör skulle säga - ett öppet läge av möjligheter. Därför är politiken som en liten insjö där alla vill vara med och simma. Få vågar ge sig ut och simma i de stora haven. För där råder för mycket osäkerhet och risktagande. Medborgarna har svårt att hänga med även i de minsta farvatten. Men innovatörer ser enorma möjligheter, fast då måste både politiker och medborgare vara med i utvecklingen och tro på den stenhårt.

Att skapa förtroende
Det behövs en insyn och det behövs ett engagerat folk. Den stora utmaningen blir hur vi får ett folk att bli engagerade så politikerna får mothugg eller medhugg. Nyckeln är att kunna skapa ett förtroende - och det har inte många politiker idag. För mycket missbruk av statliga placeringar och spekulationer som bara har lett till högre kostnader. Det hängs för få huvuden när dåliga beslut leder till skulder och att "vanliga arbetare" blir uppsagda när ekonomin ständigt ska ha en svångrem och dras åt ytterligare. Jag har alltid gillat politik, men alltför ofta tappar jag förtroendet när politiker sällan kan erkänna fel och säga att vi gjorde ett misstag. Varför är det så svårt? För det skulle visa på medmänsklighet och att man vill göra en förändring när något inte fungerar. Byråkrati är inte lätt, men ofta blir det byråkrater som försöker spekulera i något man inte vet fungerar. Man testar sig fram, och ofta förlitar man sig inte på sunt förnuft från experter och forskare. Öppen het mellan politiker, experter och drivna medborgare kan bara bädda för ett bättre förtroende i den politiska agendan.

En splittrad tro (Utopi)
Som alltid krävs en blind tro (utopi) på oss själva och våra förmågor att styra vår omvärld. Men inför valåret råder mest en splittrad tro där egentligen ingen vet vad som är den rätta vägen. Vi har trots allt en regering som har tagit oss igenom en av de värsta ekonomiska kriser vi genomlevt i modern tid. Det är inte fy skam. Men det har också lett till utförsäkringar och en osäkerhet bland sjuka människor. För vi behöver en regering som kan ta hand om oss medborgare och individer. Många har inte förmågan och hälsan att klara de stora omställningar som samhället kräver på allt fler individer för att vi ska klara pensionsavgångar under en rimlig tid. Vem vill jobba efter 65 år när man inte vet om man får uppleva en höst i livet av friskhet och hälsa. Jag ser många bekanta vars hälsa tryter redan efter 50 år som hårt arbetande.

Ingen självklar väg...
Vad vet jag? Förmodligen ganska lite, men dessa frågor som jag lyfter har diskuterats i det oändliga. Ett demokratiskt samhälle är kanske inte det bästa av system (som Churchill uttryckte det en gång i tiden), men det finns inget bättre alternativ. Desto fler människor vi blir på vår planet, desto mer desperata är vi att få uttrycka våra känslor kring ett samhälle i ständig oro för hur vi ska möta framtiden. Livet är ett äventyr och fortfarande vet vi inte den självklara vägen för hur vårt människosläkte ska göra alla nöjda. Vare sig man vill det eller inte - så är det ett kapitalistiskt samhälle som styr över primära mänskliga behov (då menar jag att alla ska få en dräglig tillvaro med mat, bostad och en meningsfull arbetstillvaro).

Är det en utopi att alla ska få en meningsfull tillvaro (bidra till arbetslinjen) och där alla kan känna sig välkomna..?