Kungen av Irland gjorde livet coolare...

Alla musikintresserade har någon gång i livet upplevt känslan av att älska en artist mer än några andra artister man i unga år har spelat sönder i sitt tonårsrum. Den där känslan när man känner att musiken och artisten kommer leva kvar länge. Den inre upplevelsen av att musiken förlänger personligheten och blir en del av det inre "soundtrack" som präglar det musikaliska arvet. Ett arv som bara växer sig starkare med åren. Thin Lizzy med Philip Lynott och Queen med Freddie Mercury är musikaliska arv som verkligen har påverkat mig på djupet.

År 2005 upprättades en bronsstaty över Philip i Dublin placerad mellan Harry Street och Grafton Street utanför puben/restaurangen Bruxelles. Flera av hans gruppmedlemmar i Thin Lizzy fanns på plats när den avtäcktes av hans mor Philomena.

Tvillingsoundet och basen blev hans signum
Philip Parris Lynott, Dublin sonen som växte upp med en stolt mor vid namn Philomena "Phyllis" Lynott blev som en saga där pusselbiterna inte riktigt gick att få ihop i början. Det fanns en mystik kring denna person som jag inte stött på tidigare, jo möjligen Elvis. Men han var mer allmänt vedertaget musikgods för en generation innan mig. Philip var något helt annat, med en stil som var lika cool som Hendrix, men annorlunda rent musikaliskt. Phil valde en musikalisk bana som låg mer i tiden, där gitarrerna fick ta över. En säregen mix av rockpoesi, en djup karaktäristisk röst och gitarrharmonier man aldrig hört tidigare. Detta sound skulle sen kallas "The twin-guitar sound" utvecklat av många duktiga gitarrister som var med i Thin Lizzy genom åren (Gary Moore, Brian Robertson, Scott Gorham, John Sykes m.fl.). Istället för att traktera en gitarr, valde Phil basgitarren och satte sitt signum på Fenders kända Precision bass. Han gjorde också något annorlunda som att använda en spegel i mönsterformen på basen som blev effektfullt på scenen när strålkastarna lös på honom och kunde speglas tillbaka in i publiken.

Två versioner av boken Phil Lynott: The Rocker. Den högra med hans signum Fender basen kom först och publicerades 1994. Den till vänster var en uppdaterad version som släpptes på Omnibus Press 2002. Under syns DVD-utgåvan av Live and Dangerous, livealbumet som anses vara en av de stora liveskivorna genom tiderna. Längst till höger syns även omslaget till klassikern Black Rose.

Stack ut i mängden
Att det skulle bli en son som stack ut i mängden var inte så konstigt när Philomena träffade en färgad sydamerikansk man vid namn Parris när hon var bosatt i England. Född i en katolsk familj och gravid med en färgad man, som var ovanligt för sin tid, fick ryktena att sprida sig runt om i Dublin.  Det kom som en chock för många, inte minst för hennes familj och vänner. Den genetiska krocken gjorde förstås att Philip blev igenkänd överallt. Philomena blev ofta utfryst, kallad negerälskare och hon fick svårt att försörja sig och Philip. Hon fick ta hjälp av sin mamma Sarah och yngre syster Irene, samt hennes yngre bröder.

Med denna start kan vem som helst förstå att det skulle bli tufft för en av Dublins blivande "världsstjärnor" att få en normal uppväxt. Vad sen storyn förtäljer kan ni läsa i den fantastiska boken Philip Lynott "The Rocker" av Mark Putterford (se bilden ovan). Några av Irlands största musikartister som Van Morrison, Rory Gallagher, The Boomtown Rats och sedermera U2 hade och har har mycket att tacka Phil för när han breddade den artistiska banan ut i världen. Bob Geldof skulle bli en av Phils närmaste vänner och Bono och killarna i U2 växte upp med Lizzy och Live and Dangerous. Det var också länge tal om att Phil och Van "the man" skulle göra något tillsammans, men tyvärr blev det aldrig av.

Många bra böcker avslöjade sanningen
Många har bidragit till boken The Rocker, som man nog får anse sprider ljus över detta musikaliska geni som man inte riktigt förstod som beundrare i början av 1980-talet. Thin Lizzy besökte Sverige oftare än något annat internationellt melodiskt hårdrockband mellan 1975-1983. Sen har det producerats flera bra böcker om Thin Lizzy, framförallt Alan Byrnes Renegade of Thin Lizzy (2012) och Martin Popoff's och Peter Nilesens trilogi som kom under 2012-2013. Dessa täcker in det mesta om bandet och Phil's ganska brokiga karriär. Det tragiska i denna otroliga historia är förstås den livsstil som ofta tog över handen hos många rockartister som jobbade hårt.

Drogerna var något som Phil på många sätt lyckades dölja offentligt. Många av hans fans hade egentligen ingen aning hur gravt allvarlig hans livsföring var under succéåren 1976-1983. Den inre kretsen visste förstås att det pågick allvarligt drogmissbruk, därav Gary Moores mycket tråkiga avhopp mitt i USA-turnén 1979. Det var först under Thin Lizzys sista år som sanningen växte fram om ett band som levde som ett expresståg i 180 kilometer och var påväg mot ruinens brant. Men det stoppade inte legenden att få leva vidare.

Det stora genombrottet - säreget sound
Att jag inte kan sluta tänka på Phil och Lizzys musik är enkel. Den är tidlös och den avspeglar en tid då musik var en hård livsstil då man verkligen fick jobba hårt för att nå toppen. Nästan ingenting skedde av en slump. Musikaliskt talang, långsiktig utveckling av ett säreget sound gjorde att musiken fick tid att mogna hos publiken. Den tiden finns inte idag. Efter Thin Lizzy´s tre första album på Decca record i början av 1970-talet, började det på allvar under skivbolaget Phonograms vingar 1974 med Nightlife, följt av Fighting (1975) och det stora genombrottet med Jailbreak (1976). The boys are back in town blev Lizzys signaturmelodi 1976, och än idag spelas den runt om i världen på olika rockstationer.

Philip Lynott och Darren Wharton Lobo, Göteborg 1982. Foto: Magnus "FotoRoddan Roudén

Men för mig var Phil en lika stor poet och kompositör när han bromsade in och tog fram den romantiska sidan på hans två soloalbum "Solo In Soho (1980) och "The Philip Lynott Album" (1982). Då kom jag hans musikaliska själ mycket närmare, som när jag såg honom med sitt soloband i oktober 1982 på Lobo i Göteborg (se bild ovan).

En klassiker som förändrade livet & TLN
Men det var trots allt hösten 1978 när jag såg Thin Lizzy på svensk TV som det hände något. De hade precis släppt dubbelalbumet Live and Dangerous, jag hade bevittnat omslagets nästan mytomspunna livekänsla. Phil låg på knä längst fram på scenen med svarta läderbrallor med basen rakt "in your face", i bakgrunden så man gitarristerna Brian Robertson och Scott Gorham i dimridåer. Ingenting hade känts lika coolt innan på skiva. Jag hade funnit mitt favorit-gitarrband.

Live and Dangerous lät nästan fulländat. Om jag ska citera Sveriges Lizzy guru Jörgen "Jugge" Holmstedt som jag träffade på Lizzys avskedsturné under en intervju till SR P3: "När jag hörde Live and Dangerous tänkte jag, vilket band, vilken LP, vilken produktion". När jag höll i micken och gjorde intervjun som skulle hamna i ett reportage på Rockdepartementet i maj 1983 upplevde jag samma sak. Live and Dangerous var och förblir en klassiker som ändrade livet hos många och som än idag ofta vinner omröstningar som det bästa livealbumet. Utan Fan Club tidningen Thin Lizzy News (TLN) som Holmstedt producerade lyckades man som inbiten beundrare få massor av information som ingen annan tidning kunde förmedla under 1980-talet. Han lyckades komma medlemmarna in på livet som ingen annan. Kolla in nya numret av tidningen Rock n Roll som bjuder på en resa i Thin Lizzy och Phil Lynotts fotspår signerat Jörgen Holmstedt.

Live and Dangerous radade upp klassiker på klassiker: Jailbreak, Emerald, Rosalie, Dancing in the moonlight, Massacre, Still in love with you, Suicide och många fler. Senare skulle det också visa sig att låtar som Bad Reputation, Opium Trail (som hamnade utanför original LP:n borde räknats in bland de andra. De finns med i Deluxe utgåvan från 2012. (Nedan i mitt bildcollage) radar jag upp fler klassiker.

John Swannels porträtt på Phil prydde hans andra soloskiva The Philip Lynott Album 1982. Runt honom har jag radat upp fler klassiker som han har komponerat.

En låt som träffade rakt in i ryggmärgen
Många anser att Lizzys storhetstid var 1975-1980. Det kan jag i mycket instämma i, men det fanns något i musiken som gjorde att en ung tonårspojke påverkades starkt 1981-83. Albumet Renegade hade mottagits svalt på topplistorna runt om i Europa 1981. Och i England, deras viktigaste marknad hamnade albumet bara på en 38:e plats. Singeln Hollywood grävde inte djupa spår i singellistorna. Gitarristen Snowy White möttes inte med öppna armar hos fansen. Men jag accepterade Snowy, han gav Lizzy ett mer sofistikerat och melodiskt sound. Bluesinfluenserna var både på gott och ont.

Titelspåret som han komponerade med Lynott skulle visa sig slå an en ton som blivit en viktig spegel av min uppväxt i Kalmar/Göteborg/Stockholm. När livet kändes tufft och tonåringens utmaningar inte alltid hade luft under vingarna. När man kände sig vilsen och inte visste var man skulle ta vägen i det som kallades livet. Då smälte jag varje gång jag hörde Renegades melodiska introduktion med snygga gitarrharmonier och en text som träffade rakt in i ryggmärgen:

"He's just a boy, that has lost his way,
He's a rebel, that has fallen down.
He's a fool, that's blown away,
To you and me, he's a renegade.

He's a clown, that we put down,
He's a man, that doesn't fit.
He's a king, but not in this town,
To you and me, he's a renegade.

But he is a king, when he's on his own,
He's got a bike, and that's his throne.
And when he rides, he's like the wind,
To you and me, he's a renegade."

Lyssna:
http://www.youtube.com/watch?v=sNGrrVwavMw

Precis så kände jag mig när jag som tonåring kom till Kalmar i slutet av 1970-talet. En tonåring på drift, en som inte passade in, försökte vara rebell. Ibland kände jag mig som en kung när jag stod på scen och sjöng i en pianobar eller med ett band under Rock SM. Tänk vilken påverkan en artist kan ha på en som individ. För mig blir Philip Parris Lynott alltid "kungen av Irland". En cool förebild, begåvad som få. En fantastisk låtskrivare och poet. Synd bara att ingen kunde räddat honom från drogerna. Droger var någonting som jag aldrig föll för. Droger har tagit alldeles för många viktiga förebilder ifrån oss. Det som många med Phil däremot lyckades med - det var att ge oss förlorade själar vingar och att våga drömma.