Gratistrenden & Pirate Bay - en kluven historia...

Trenden i samhället är att underhållning blir alltmer gratis. Jag tänker på t.ex. många kommuner som erbjuder alltfler gratisevenemang. Är det bra eller dåligt, vad blir frukten av denna trend? Är denna utveckling en fälla som kan slå gratisgenerationen på fingrarna och lura oss själva? Samtidigt läser jag att Pirate Bay firar 10 år - tänk vad tiden har gått fort. Självklart är jag lika kluven när det gäller Pirate Bay som de flesta. Antingen tycker man gratis är gott, att det är skönt att få tillgång till film, musik och böcker som man normalt sett kanske inte kan låna på ett bibliotek. Eller att det faktiskt är en form av kriminalitet att sprida upphovsrättsmaterial "offentligt" (mot upphovsmannens medvetande). Var går gränsen..? Jag kan inte ge svar på det, få kan ge ett entydigt svar, därav alla rättsprocesser som ständigt pågår. 

Norske tecknaren och illustratören Tore Hansens teckning symboliserar bra gratistrenden. Att välja gratisvägen, eller att våga satsa (tjäna pengar) och ta risken att hamna i skuldfällan?

Om man som en del av en nedladdande generation tycker det är självklart att få tillgång till det mesta i underhållningsväg - då kanske man inte alltid har koll på vilket jobb, investeringar i pengar och tid något faktiskt har för att bli en proffsig produkt. Allting som släpps kan inte ses som reklam, i alla fall inte om man som konstnär, musiker, skribent etc. är ointresserad av att sälja sin konstnärliga integritet, och pressetik till en sponsor. Men tiderna har förändrats radikalt och många måste sälja (svälja) sin stolthet för att överleva.

Många ser det som bra reklam (vilket det självklart många gånger är), men det betyder inte att människor gillar det så mycket att man vill investera x-antal kronor för att köpa produkten. Då står man där med investeringar och en ekonomisk satsning som får många att gå i graven.

Trenden är allt mer gratis...
Ska skapande och underhållning vara något som mottagaren ska få i det närmaste gratis? Snart är det väl bara maten, bensinen och hyran som vi betalar för. Men hur länge då, hur länge till innan även många erbjuds gratis bensin eller boende för att utföra någon form av utbytestjänst. Det har ju redan prövats med gratis telefonabonnemang (som går in och bryter varannan minut när man pratar). Men det slog aldrig väl ut, de flesta blev skitirriterade. Någonstans måste man få ha en privat sfär utan reklam, men det blir allt svårare att hitta ett vakum utan att bli påverkad från allehanda reklammeddelanden. Trenden är ju sådan, inte minst om man ser på vad kommuner vill erbjuda sina invånare.

Gratis som konkurrensmedel..bra eller dåligt..?
Exemplet just nu är många Stadsfester som pågår runt om i landet. Reklam sprids via kommunen med lokala företags logotyper. Helt plötsligt ska vi inte betala för många etablerade artister, eller annan form av konstnärlig underhållning. Även här blir man kluven om det verkligen är ett bra sätt att "belöna" invånare. Detta kan ju ses som ett konkurrensmedel för att behålla sina invånare och kanske locka fler utifrån. Med all respekt för Destination Kalmar och Åke Andersson (vilka ska sägas gör en proffsig insats). Men det betyder inte att det möts av glädje hos alla som har ambitionen att erbjuda underhållning, och måste få betalt.

Nu ligger nöjesindustrin och balanserar för sin överlevnad. Artisterna själva måste spela live alltmer för sin överlevnad (svårt att sälja skivor och nedladdningar) och entreprenörer, artist- och showbokare får svårt att locka folk. Nu blir det indirekt att skattebetalarna och olika företag står för notan. Är det så vi ska använda kommunala pengar och duktiga företagare i våra städer för att göra staden mer intressant. Som bilden visar ovan*, hamnar vi inte i en lockande "pengafälla". Alla vill ha betalt, men riskerar att hamna i fällan att välja den enkla vägen att erbjuda gratisunderhållning.

Utbudet är enormt idag, om vi ska ha ett stort gratisutbud, då finns ju risken att många artister inte kommer till länet (eller kommer tillbaka) för att lokala artistbokare avstår som inte vill riska pengarna. Eller att lokala förmågor orkar arrangera egna shower och inte kan ta betalt. En tråd som borde diskuteras flitigare i den offentliga debatten.

Ida Seve underhöll med sin stämma på årets Grillat & Gårdsopera inne på Rådhusgården i Kalmar.

Ett bra initiativ av kommunalrådet...
Men blir vi inte lite avtrubbade när man faktiskt inte lär sig att sortera ut vad som ligger i ens intresse och där man vill placera pengar för en unik upplevelse? Vi blir lätt bortskämda när vi får det serverat gratis. Sålunda faller ju det unika med att välja sina favoritartister, att man faktiskt vill satsa tid och pengar att se en show med skådespelare, musiker etc. Som tur var upplevde jag det motsatte när ca 1400 personer betalade för Grillat & Gårdsopera på Rådhusgården i Kalmar i sommar (6 shower). Vårt kommunalråd Johan Persson verkade glädjas i publiken och över att ha bidragit i beslutet att öppna upp Kalmars innegårdar för underhållningsverksamhet. Ett bra initiativ som gynnar lokala entreprenörer och artister. Jag såg många nöjda besökare som kommer vilja betala för kommande föreställningar. Men det krävs starka namn, professionalitet och kunskap för att locka männsikor. Det är inte gratis att bjuda på specialskrivna manus, lokala artister väl lagad mat i rätt miljö.

Pirate Bays många liv...
Med tanke på Pirate Bay och underhållningsbranschen så är en annan sida av myntet förstås att, om man inte satsar - så kan man ingenting vinna. Det finns inga självklarheter i att man ska få tillbaka pengarna (om det inte är en medieprodukt som har en "beställare" som finansierar skapandet av produkten. Att den kan förmedlas gratis kan antingen ske, som en Pirate-Bay tjänst, eller att ett företag reklamfinansierar produkten och då är det upp till beställaren att sprida den så mycket som möjligt.

I vilket fall som helst så kan jag ändå tacka Pirate Bay för att jag ibland upptäckt underhållning via film och musik som jag kanske aldrig gjort, om jag inte haft mer tid och pengar vill säga. Att jag tycker det är bra för underhållningsindustrin står just nu skrivet i stjärnorna, jag har svårt att bestämma mig.På plats är ändå att säga; grattis 10-åringen (som verkar ha fler liv än en katt).

Var finns tron på pedagogerna och deras värde..?

Jag försöker fortfarande förlika mig som lärare efter att ha varit aktiv sedan 2010. En omställning från att ha varit förmedlare av händelser, kommunikatör och programledare. Vilket jag alltid kommer vara, fast nu sker det i rollen som pedagog. Men starten har varit svajande och minst sagt turbulent. Det går nästan inte en dag då det skrivs om skolans "alla problem". Alltför sällan talas det om pedagogikens många möjligheter och tron som kan väcka intresset hos alla som vill förmedla kunskap…

Hur svårt kan det vara att lyssna och kommunicera  bättre?

Ännu en gång väcks man innan skolstart av följande debattartikel:

//www.lr.se/opinionpaverkan/debattartiklar/arkiv/kommunerutanintresseforskolanochlararna.5.2b861c5c140031b0ec9f0b.html

Passiviteten råder och var finns intresset av att driva på så att läraryrket kan bli mer attraktivt?

Är problemet att vi lärare helt enkelt är för många. För många kockar helt enkelt som ska vara smakrådgivare? Det tycks, tänks, diskuteras och alla vill påverka recepten - men kommunen kör på i gamla banor. Ingen vet varken ut eller in. Till slut gömmer sig alla bakom alla nya förslag och ingenting händer. Nästan ALLA vet att något måste göras åt lönefrågan, likvärdigheten med resurser (som framförallt är till elevernas fördel). Jag är övertygad om att den stora anledningen till fallande kunskapsresultat är att huvudmän och skolpolitiker inte har en tro och respekt för pedagoger som akademiker. Många saknar förståelse för vad som krävs att bedöma elever och skapa förutsättningar för bra lärande. Detta har gjort att många pedagoger tappat lusten att prestera på topp och utveckla kunskapsformerna i klassrummen. 

Bättre insyn och intresse

När samhället rusar på och dagens generation elever förväntar sig att skolan ska hänga med - då saknas energin att leverera i klassrummet. Man accepterar läget, för när pengafrågan kommer på tal vill ingen bli obekväm och kör på i gamla hjulspår. 

Det är väldigt sällan som jag träffat en skolledning som har en ordentlig insyn i vad som sker i mötet med eleverna (det har hänt och jag har hört rektorer som besöker klassrum, men tyvärr allt för sällan). Som högst sitter man i ett veckomöte (ibland) och diskuterar reella problem, men ingenting händer. Om vi pedagoger upplevde mer intresse från skolförvaltningar och skolledningar och hade en bättre kommunikation - då hade också resultaten blivit bättre i skolorna. 

Hungriga pedagoger

Om vi som yrkeskår hade ögonen på oss, och väcktes av en drivande entusiasm utifrån att "vår skola ska bli bäst" - då hade vi också blivit bättre pedagoger som inser att hårt arbete lönar sig. Detta skulle alla dra nytta av lönemässigt, kunskapsmässigt och med en bättre kommunikation. Förstatliga nu - så vi har samma utgångspunkt att bygga en respektfull skola, där kommunerna diskuterar mindre hur mycket skolan ska ha i budget varje år och mer på hur skolan kan bli en kunskapsskola med hungriga pedagoger som kan möta eleverna på lika villkor.