Europe erövrade Latitud 57...

Jag har sagt det många gånger - det finns inget svårare som artist/grupp att hela tiden övertyga publiken... om och om igen... Men det finns grupper som genomsyrar en kvalité som får nya generationer att upptäcka dom, och samtidigt behåller en stor grupp människor som blir trogna följeslagare. Jag har fotat Roxette, jag har fotat Queen och nu senast Europe. De har gemensamt att kunna leva vidare i en av världens tuffaste branscher tack vare en fantastisk låtskatt som de kan fortsätta leverera på världens scener.

Man sparade inte på showens ljusdesign som fick hela Brädholmen att gunga stundtals när de levererade en tung repertoar. Perfekt ljus för undertecknad som älskar variationen när man fotar.

Eftersom jag numera enbart frilansar, ofta för egen räkning för att jag älskar att fotografera livekonserter - kunde jag inte låta bli att besöka Latitud 57 (igen) som blivit en stor succé i Oskarshamn. All heder åt arrangörerna som vågar satsa på ett event som publiken faktiskt får betala inträde för att uppleva. Det ger en klart högre status än alla stadsfester och gratisevenemang som kommuner arrangerar runt om i Sverige. För två år sen såg jag Ulf Lundell i högform en fantastisk sommarkväll i början på juli. I år blev det inget undantag, otroligt vilket sommarväder det blev också denna gång. Då blir det förstås lättare att sälja ut evenemanget. Vilket arrangörerna lyckades med i år igen. Det blir än mer imponerande med tanke på att Kalmar anordnade det nya konceptet A Walk In The Park med huvudakten Lars Winnerbäck och den mycket heta Miriam Bryant. Fast de senare fallet drar artisterna en yngre publik. Därför tog inte arrangemangen ut varandra.

Ett härligt minne från mitt besök i Oskarshamn på Folkets Park när jag skrev för Östran/Nyheterna. 32 år sedan jag satt i logen och pratade med killarna i bandet och fick skriva autografer (fansen trodde jag var med i bandet) :-D

I den KrePart producerade tidningen som beskriver hela Latitud-eventet fick jag chansen att medverka och skriva om Europes alla studioalbum. Det var en härlig påminnelse om hur starkt material Europe har. Jag blev också citerad för en gammal artikel och recension jag skrev för Östra Småland/Oskarshamns Nyheterna. (*Se bilder). Den 9 juli i år blev på många sätt lite historisk. För det tog 32 år innan Europe hittade tillbaka till Oskarshamn. Då träffade jag bandet i Folkets Park när de stod i dörröppningen mot den stora musikvärlden... Alla vet ju vad som hände två år senare 1986. Tänk vad en hitlåt kan göra om man också har rätt skivbolag bakom sig som vet hur man styr marknadsföringsapparaten. Bara det gör ju att spelningen känns historisk.

Från den officiella Latitud 57 tidningen som besökarna fick ta del av som köpt biljett.

Ett fenomen fyller 30 år

The Final Countdown är idag ett fenomen och firar i år 30 år (perfekt bokning som man får gratulera arrangörerna för). Den har växt till en evergreen på samma sätt som Queens låtar We Will Rock You/We Are The Champions. Nästa alla känner igen den. Det kan vara svårt att förstå för många som går och nynnar på låten att Europe inte enbart är nostalgi längre. För bandet är minst lika aktuella idag och turnérar världen runt på alla kontinenter. De har dessutom producerat några av deras bästa album sen comebacken 2004 med Start From The Dark. Det var inte minst albumet Last Look At Eden (2009) som fick mig att inse att de menar allvar med att bli ett klassiskt hårdrockband. De har nästan aldrig låtit bättre.

John Levén, Joey Tempest (Mic Michaeli i bakgrunden) är ett stabilt gäng sen genombrottet för 30 år sedan. 

John Norum har utvecklats till en av Sveriges bästa gitarrister. Influenserna hörs från (inte minst) Gary Moore. Här med sin Gibson Flying-V som var en av hans andra förebilds (Michael Schenker) viktigaste musikaliska verktyg.

John Norum spelar fantastiskt tungt tonsäkert och tight som gitarrist. Ian Haugland har attityden och drivet i sitt trumspel. Basisten John Levén känns stabil i bandet och Mic Michaeli fyller ut med snyggt keyboardspel som lyfter många av låtarna. Joey Tempest har växt till en klassisk frontman med stor pondus (likt föregångarna Robert Plant och David Coverdale). Han lyckas förmedla glädje och karisma. Hans röst har förändrats och mognat rejält. Den håller inte alltid i registren, för det är tufft att sjunga låtarna från den tidiga karriären där de ljusare partierna (registren) är svåra att träffa under en två timmars show vilken kräver mycket på scenen.

Joey och John rockar hårt under Ready Or Not!!. Precis som sina förebilder i Thin Lizzy lyckas de förmedla klassisk rock på ett angeläget sätt som fungerar suveränt på världens livescener.

Mer än 30 år som grupp
Jag såg dom också när de firade 30 år som albumdebuterande grupp (1983) på Sweden Rock 2013. Den konserten kändes stor, inte minst med alla "kamerakranar" som flög över publiken, samt flera kameror på scen som dokumenterade showen. De gästades av tunga namn på scenen från deras barndomshjältar Thin Lizzy (gitarristen Scott Gorham) och UFO/MSG:s gitarrist Michael Schenker. Showen var lång där minst två låtar från varje album var representerat. Ett starkt minne som stod sig bra även på Latitud 57. Tänk att det snart har gått 34 år sedan jag såg bandet på Rock SM Lucia-natten 1982. De är utan tvekan Sveriges mest framgångsrika grupp (om man inte räknar Roxette och ABBA). Det är svårt att nå ABBAs status med nästan 400 miljoner sålda skivor. Men ABBA var aldrig riktigt ett "liveband", även om de gjorde ett par kortare turnéer. Marie och Per är ju en duo som sålt över 50 miljoner skivor. Europe har inte haft riktigt lika många internationella hits (de har trots allt sålt ca 30 miljoner skivor), men de har spelat för lika många människor. De fortsätter turnéra nu när Roxette har fått lägga in bromsen pga av Marie Fredrikssons hälsa.

Här når showen sitt crescendo. Publiken är i extas under finalen och Final Coundown.

9000 glada i publiken - finalen kokade....
Jag kan bara gratulera alla 9000 i publiken på Latitud 57 som fick bevittna ett Europe i storform.  Stundtals exploderade stämningen under showen, inte minst under The Final Countdown låtarna: "Rock the Night", "Cherokee" och "Carrie". Även Superstitious från Out of This World satt som en smäck. Däremot tycker jag ändå det är lite synd att det ofta på den här typen av festivalspelningar i småstäder visar en publik som inte är "pålästa". Eller snarare "inlyssnade" på Europes senaste material. "Firebox" från albumet Bag of Bones (2012) är mästerlig, superballaden "New Love In Town" (hyllning till Tempest första barn) från Last Look At Eden är bland det bästa han har skrivit. "Days of Rock and Roll" från senaste albumet War of Kings fullkomligt sprudlar av energi och glädje i shuffle-groovet.

Finalen blev som de flesta önskat. När den berömda keyboardslingan dundrar ut i ett muller - då lyfter hela Brädholmen. The Final Countdown är utan tvekan folksången som satte Europe på kartan. Man riktigt kände när jag stod i publiken hur det kokade. Jag lyckades ändå ta en del minnesvärda bilder med folk hoppandes omkring mig... Jag ser gärna att Europe återkommer till dessa breddgrads igen... :-)

De har blivit ett radarpar på scen - Joey Tempest och John Norum. Det är under de rockiga och snabba låtarna som verkligen kemin uppstår...

Ian Haugland är ett riktigt "power house" under sitt trumssolo

Fångad i rätt ögonblick - Joey svingar och jobbar hårt på scenen...

I bakgrunden ser man Mic på keyboard och John på bas. Joey jobbade hårt under Cherokee så alla sjöng: "Ooohh... marching on the train of tears..."

Som sagt, deras ljusdesign var det definitivt inget fel på. Scenen badade i de flesta kulörer...